Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ända till Gallien (Massilia) och Spanien. Ofta
gåfvo dessa kolonier i sin ordning upphof åt nya
sådana. Utvandring i syfte att bilda en ny stat var i
dessa tider en högst vanlig tilldragelse, som kunde
framgå ur olika orsaker, såsom öfverbefolkning,
naturkatastrofer, ett öfvermäktigt partis eller
en främmande eröfrares förtryck, syftet att skaffa
moderstaten en för handeln gynsam hamn, o. s. v. De
grundsatser, efter hvilka de grekiska koloniernas
förhållande till moderstaterna l. moderstäderna i
allmänhet ordnades, voro de yppersta, som häfderna
bevittnat. Kolonisterna behöllo fäderneslandets
språk, religion, seder och oftast äfven dess
statsförfattning; de kunde sällan förmås att göra
gemensam sak med moderstadens fiender, utan gåfvo den
gerna bistånd i faran samt erhöllo å sin sida verksamt
skydd af moderstaden och åtnjöto sjelfstyrelse jämte
en oinskränkt frihet att förkofra sina produktiva
krafter. (Närmare knutna till moderstaten voro de af
Athen anlagda kleruchierna. Se Klerucher.) Den
grekiska stammens menniskovänliga anda, frisinthet
och intelligens gjorde, att kolonisterna merendels
trädde i ett godt förhållande till den infödda
befolkningen. I olikhet med grekerna läto romarna vid
sina koloniseringsverk uteslutande bestämma sig af
hersklystnaden. Deras äldre kolonier uppstodo genom
utvandring till eröfrade städer samt upprätthöllos
genom väpnadt skydd. Såsom kolonister utsändes af Rom
dels soldater, dels svårtyglade befolkningselement,
hvilka sålunda gjordes oskadliga. De romerska
garnisoner, som sedermera förlades här och der i det
vidsträckta riket för att trygga eröfringarna och
hålla de underkufvade eller grannarna i styr, blefvo
kolonier, lägren rudiment till byar och städer. Roms
kolonier voro integrerande delar af romerska staten;
många åtnjöto full romersk medborgarerätt, andra
(de s. k. latinska och italiska kolonierna) endast
halfborgarerätt. T. o. m. dennas förmåner skattades så
högt, att ganska många eröfrade städer, till hvilka
icke någon romersk inflyttning försiggått, anhöllo
om titeln af romerska kolonier med ty åtföljande
rättigheter och bördor. Rom införde i kolonierna sin
lokala förvaltning, utsåg deras ämbetsmän, fastställde
deras skatter och truppkontingenter, förfogade öfver
deras penningar och sökte på allt sätt sammansmälta
dem med sig. Under medeltiden låg kolonisationen i
allmänhet nere; endast norrmännen anlade kolonier i
egentlig mening (Färöarna, Island, hvarifrån Grönland
koloniserades). Genua och Venezia anlade faktorier
i Mindre Asien och vid Svarta hafvet. – Så mycket
omfångsrikare var den kolonisationsrörelse, hvilken
sedan slutet af medeltiden utgick från Europa, sedan
Columbus genom upptäckten af Amerika och Vasco da
Garna genom upptäckten af sjövägen till Indien öppnat
oöfverskådliga fält för de sjöfarande kulturfolkens,
i synnerhet portugisers, spaniorers, holländares,
engelsmäns och fransmäns, företagsamhet, till hvilken
hednamission och vinningslystnad blefvo de förnämsta
driffjädrarna. Såväl det sätt, hvarpå infödingarna
behandlades af nybyggarna, som
moderlandets förfarande mot de senare utmärkte sig
för en krass sjelfviskhet. Kolonisterna gjorde sig
icke samvete af att systematiskt tillbakatränga och
utrota infödingarna, och moderlanden tillämpade
i sitt kolonialsystem de mest egoistiska
grundsatser. Moderlandet förbehöll sig uteslutande
rätt till skeppsfart på kolonierna, och dessa voro
skyldiga att för sin förbrukning använda endast
moderlandets manufakturalster samt att endast åt
detta lemna sina råvaror till förädling; det var
kolonierna förbjudet att idka sådana industrigrenar
(stundom t. o. m. odla sådana sädesslag), till hvilka
motstycken funnos i moderlandet, och derjämte voro
koloniernas produkter underkastade dryg tull såväl
vid utgående ur hamnen som vid framkomsten till
moderlandets hamnar. Öfverallt voro de höga och
inbringande sysslorna inom kolonierna förbehållna
undersåtar från moderstaten, hvilken dessutom tog
dryga skatter af kolonierna. Detta handlingssätt,
hvarigenom man för egen räkning utsög besittningarnas
rikedomskällor och ängsligt afstängde dem från
beröring med främmande makter, var ett nödvändigt
vilkor för realiserande af den samtidigt herskande
merkantilpolitikens mål. En stats lycka och makt
ansågos ytterst hvila på egandet af kolonier, och
i synnerhet under 1600-och 1700-talet framkallade
täflan om kolonialbesittningar väldiga krig mellan
Europas makter. Å andra sidan ledde förtrycket i
kolonierna slutligen till att åtskilliga af dem, hos
hvilka sjelfständighetskänslan mognat, lösryckte
sig från moderlandet, såsom Englands kolonier i
Nord-Amerika (nuv. Nord-Amerikas Förenta stater) 1783
samt Spaniens och Portugals besittningar i Amerika i
början af detta årh. Med sådana varningar för ögonen
har främst England i 19:de årh. följt en liberalare
kolonialpolitik, och dess besittningar i Nord-Amerika
(Canada), södra Afrika och Australien få nu nära nog
styra sig sjelfva såsom fristater.
Man skiljer mellan olika slag af kolonier, alltefter
deras hufvudändamål och inrättning. Handelskolonier
hafva från början varit endast faktorier, afsedda att
förmedla varubytet med infödingarna, men sedermera
förvarfvat sig områden, hvilka delvis (såsom i
Ostindien) förstorats till mäktiga riken.
Plantage-kolonier åsyfta odlandet af kolonialväxter
(Vestindien). Kolonisterna i dessa äro jordegare,
men vanligen för fåtaliga för att bilda en nation;
ofta flytta de med sina snarvunna rikedomar öfver till
Europa. Åkerbrukande kolonier idka landthushållning;
deras nybyggare blifva bofasta jordegare, känna sig
snart inhemska och växa efter några slägtled till
en nation (Förenta staterna, Canada, Kaplandet,
Australien). Bergverkskolonier afse vinnandet af
guld, silfver, ädelstenar o. s. v. De kunna ega
en betydlig utsträckning, men blifva ej särdeles
folkrika (de forna spanska besittningarna i
Syd-Amerika). Olika de andra med afseende på de
ditförda folkelementen äro straff- l.
deportationskolonierna, till hvilka dömda brottslingar
förvisas. Bergverks- och plantagekolonierna gåfvo
fart åt negerslafhandeln. Nyare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
