Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolonial-departementet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slemhinnor; pulsen i början full och påskyndad,
mot slutet allt svagare; respirationen i
början påskyndad, sedermera långsam, mödosam och
stertorös. Genom gasens retning i lungorna uppstå
ofta bronchit och lunginflammation, genom lamhet
i hudkärlen hudnäckar och utslag. Till de ännu
oförklarade fenomenen höra de så ofta förekommande
symtomen socker i urinen (koloxid-diabetes) och
ägghvita. Liket efter en i koloxidförgiftning afliden
utmärker sig för blodets klara, ljust körsbärsröda
färg, som uteblir endast då, när koloxiden varit
mycket uppblandad med kolsyra. Genom spektralanalys
af blodet upptäcker man lätt närvaro af koloxid. För
öfrigt äro vanligen alla inre organ blodfyllda och
svällda. – Faran af koloxidförgiftning är så mycket
större, som den vanligen inträffar under sömnen,
då man ej är i tillfälle att aktgifva på de första
varningstecknen. Man bör taga för regel att aldrig
fullt stänga kakelugnsspjellet i ett sofrum, der
det eldats på aftonen. Har förgiftningen börjat,
är hufvudmedlet att skaffa frisk luft att inandas
och att inleda artificiel respiration, om den börjat
afstanna. Vid cyanos har man äfven funnit nytta af
en åderlåtning. Äfven retning af nervsystemet genom
kall frottering af huden och ammoniak under näsan äro
lämpliga medel. Om dessa ej hjelpa, bör man tillgripa
depletorisk transfusion, d. v. s. blodaftappning med
påföljande insprutning af defibrinerad blod från en
frisk menniska (se Transfusion). F. B.
Kolpak. Se Kalpak.
Kolportera (Fr. colporter, troligen af col, hals,
och porter, bära, således egentl. bära hängande
kring nacken), gå omkring och till försäljning
utbjuda, utdela eller skaffa abonnenter å tidningar,
tidskrifter, religiösa småskrifter, böcker o. d. –
Kolportera ut (muntligen) utsprida (en hörsägen,
en nyhet). – Kolportör, vandrande bokmånglare;
tidningsutropare; lekmannapredikant och spridare af
andliga skrifter, obildad religiös folktalare. –
Kolportörsroman, häftevis utkommande, genom
kolportörer försåld roman, som i språk och innehåll
ockrar på de obildade klassernas sämre lidelser.
Kolryss. Se Kolmått.
Kolsandsten, geol., den sandsten, som bildar
hufvudmassan af stenkolssystemets öfre, kolförande
afdelning. Jfr Bergkalk. E. E.
Kolstig. Se Kolmått.
Kolsumen, Canis (Cuon) dukhunensis, zool., hör
till familjen hunddjur inom rofdjurens ordning
och däggdjurens klass. Han blir 1,2 m. lång,
med en svans af 20 cm:s längd, samt 45 till 50
cm. hög öfver bogarna. Pelsen är jämntät och
tämligen kort, färgen vackert brunröd, undertill
ljusare samt mörkare på nosen, öronen, fötterna och
svansspetsen. Kolsumen är hemma i Dekhans bergs- och
skogstrakter, der han, såsom mycket skygg, håller sig
fjärran från menniskoboningar i de ogenomträngliga
djunglerna. Kolsumerna slå sig till hopa i flockar
på femtio till sextio stycken, som jaga sitt rof
under tystnad eller ett blott då och då upprepadt
tjutande. Med undantag af elefanten
och noshörningen lär det knappt gifvas något
indiskt djur, som kolsumen icke vågar angripa
och verkligen besegrar. Hans mod och skicklighet
i att jaga sitt byte äro också ovanligt stora.
C. R. S.
Kolsundet, smalt sund i Mälaren mellan Selaön
(Ytter-Selö socken) i n. och Södermanlands fastland
(Toresunds socken) i s. Sundet är bl. a. bekant från
Gustaf Vasas flykt från Räfsnäs upp till Dalarna,
då han vid K. öfvergafs af sin medföljande dräng,
och från hans befrielsekrig, då under belägringen
af Vesterås en förskansning gjordes på ömse sidor om
sundet för att hindra danskarna att komma derigenom.
Kolsvafla, kem., en förening af kol och svafvel,
CS2, som bildas genom direkt förening, då kol
glödgas i svafvelångor. Den är en färglös, starkt
ljusbrytande, lättrörlig vätska, som kokar redan
vid 45° och vid antändning brinner med blå, föga
lysande låga. Blandningar af luft och kolsvafleångor
explodera, då de antändas. Om qväfoxidgas införes i
en låga af brinnande kolsvafla, erhåller man ett på
kemiskt verksamma strålar rikt ljus, vid hvilket man
kan fotografera. Kolsvaflan, hvars egentliga vigt är
1,27, är löslig i vatten, men kan i alla förhållanden
blandas med alkohol, eter och kolväten samt löser med
lätthet svafvel, fett, hartser, kautsjuk, guttaperka
m. fl. ämnen. Äfven fosfor kan lösas i kolsvafla, och
lösningen antändes af sig sjelf, om den uthälles. Den
rena kolsvaflan har en eterartad lukt, men det i
handeln förekommande mer eller mindre orena fabrikatet
luktar oftast vämjeligt. Kolsvafleångor verka
vid inandning giftigt och förslappande på kropps-
och själskrafterna. Smärre djur, såsom insekter,
larver o. d., dödas ögonblickligen af kolsvafla, som
derför på senare tider blifvit ett medel att utrota
mal uti herbarier. Kolsvaflan nyttjas hufvudsakligen
som lösningsmedel för kautsjuk och guttaperka samt
för extraktion af fett ur ben, olja ur frön o. s. v.
P. T. C.
Kolsyra, kem., kolets mättade förening med
syre, C02, bildas vid fullständig förbränning
af kol i luft eller i syrgas, hvarvid en volym
syrgas ger en volym kolsyregas, vid glödgning af
kalksten (kalkbränning) eller inverkan af syror
på kolsyrade salter (kalksten, krita, marmor,
magnesit o. s. v.). Äfven vid jäsningsprocesser,
vid förbränning af organiska ämnen och genom
respirationen bildas kolsyra. Den finnes som en ringa,
men högst vigtig beståndsdel i den atmosferiska luften
(ungefär 4 volymer kolsyra på 10,000 volymer luft)
upplöst i vatten och utströmmar ur remnor i marken i
vulkaniska trakter. Kolsyrade salter l. karbonat äro i
mineralriket ytterst allmänna, i synnerhet kalcium- och
magnesiumsalterna. Kolsyran är vid vanlig temperatur
en färglös gas af svagt kittlande lukt och syrlig
smak. Dess egentliga vigt är 1,524, och till följd af
sin tyngd kan den uppsamlas i torra kärl, i hvilka
den inledes vid bottnen. Genom stark afkylning och
sammantryckning kan den förtätas till en färglös,
lättrörlig vätska af egentliga vigten 0,947. Den
flytande kolsyran kokar redan vid - 78° och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
