Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komisk är ett estetiskt begrepp, med hvilket alla, som tänkt öfver det sköna allt ifrån Aristoteles, mer eller mindre sysselsatt sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aristoteles, mer eller mindre sysselsatt sig, och
som med sina uppenbarelser inom alla tiders poesi
och konst intagit en vidsträckt och betydelsefull
rymd. I dagligt tal brukar man vanligen sammanblanda
"komisk" och "löjlig", och detta visar äfven tydligt
åt hvad håll det komiska har sin sfer. Men en
skilnad mellan uttrycken existerar dock, ty det
löjliga har sitt ursprung i verkligheten, det
komiska i konsten, eller det löjliga förhåller
sig till det komiska som det natursköna till det
konstsköna. Det komiska har nämligen sin språkliga
härledning ur det från grekiskan härstammande ordet
komedi (Grek. komodia, Lat. comoedia), hvilket
sannolikt betyder "komos-sång", d. v. s. den sång,
som utfördes i sammanhang med dryckeslaget (komos)
vid de landtliga Dionysosfesterna, firade i Grekland
vid vinskördens slut, och som gaf upphof till den
grekiska komedien. – Aristoteles, som i sin poetik
hufvudsakligen egnat uppmärksamhet åt tragedien,
har äfven om komedien och det komiska utsagt en
bestämning, som är den första man träffar inom
vetenskapen: "Det löjliga är ett fel eller ett fult,
som ej framkallar smärta eller bringar förderf". Men
denna bestämning, ehuru riktig i vissa fall, träffar
ej in på alla, ty det gifves utan tvifvel mycket,
som hvarken bringar smärta eller förderf, men dock ej
lockar oss att skratta. Mellan Aristoteles och Kant
ligga undersökningarna visserligen icke nere, men
först med Kant börja de föras med allvar och kraft,
och det är företrädesvis Tysklands estetiker, som
egnat sig åt dem. Det löjliga uppstår, säger Kant,
då något, som man väntat, plötsligen upplöser sig i
intet. Men redan Jean Paul har anmärkt, att man äfven
kan komma att le, när väntan på ett intet upplöser
sig i ett något. Schiller, den populäre utläggaren
af Kants estetiska åsigter, kallar det komiska ett
neddragande af ett föremål under verkligheten;
men han glömmer dervid, att det komiska är en
bild af verkligheten, som genom den konstnärliga
uppfattningen måste anses stå öfver den likaväl
som fantasiens öfriga skapelser (t. ex. Falstaff,
Bellinans figurer). Hvad sedan Solger, Schelling och
Hegel yttrat om det komiska måste här förbigås, emedan
de filosofiska deduktionerna äro för vidlyftiga
och bestämningarna för litet träffande. Ty icke
kan man med Solger anse, att hvarje komisk figur
är en representant af "det skönas idé", sådan denna
idé ter sig, när den förlorat sig i det alldagliga
lifvets tillfälligheter, eller med de andra båda
tänkarna kalla det komiska en framställning af den
"oändliga" ideella friheten eller af subjektivitetens
"oändliga godtycke". Jean Paul, som sjelf praktiskt i
sin diktning visade sig ega fin blick för det löjliga
i lifvet, har också teoretiskt kommit saken närmare
än de nämnda estetikerna, emedan han gick ut från
sin egen erfarenhet, då han angaf det löjliga vara
"det oändligt lilla", det omvändt sublima eller
det oförståndiga, när det får sinlig form och vi
dervid låna det vårt eget förstånd. Men äfven denna
bestämning är för vid, ty "det oändligt lilla" kan
också vara något verkligt stort, men
som blir litet vid jämförelse, och det oförståndiga
kan mången gång vara allt annat än löjligt, utan
tvärtom retsamt och obehagligt. – Såsom egendomliga
motsatser till hvarandra stå Weisses och Ruges
åsigter, i det den förre, som kallar det komiska
det upphäfda fula, anser dess väsende ligga deri
att det absoluta inom komiken meddelar sig åt och
uppfattas af det ändliga, i hvilket det dervid,
så att säga, innestänges, hvaremot den senare,
som kallar det komiska skönhetens pånyttfödelse
ur förnedringstillståndet, förklarar det som det
absolutas sjelfbefrielse ur det ändligas bojor. Det
ligger något sant i båda åsigterna, om de rätt fattas;
de hafva blott framhållit hvar sin motsatta punkt i
den komiska processen, ty det komiska är en process,
en utveckling, inneslutande flere moment, som följa
på hvarandra, om också blixtsnabbt. Den förste, som
insåg och sökte förklara detta, var Hegels berömde
efterföljare Vischer, som, sedan han uppfattat det
sköna såsom enhet af idé och bild, förklarar dess
arter uppkomma derigenom att dessa båda moment i dess
väsende råka i strid med hvarandra: när idén rår på
bilden, kalla vi företeelsen sublim, men när bilden
väger öfver idén, kalla vi företeelsen komisk. I
det komiska ingår således enligt Vischer först ett
sublimt eller qvasi-sublimt såsom första moment,
mot hvilket ett obetydligt eller intigt såsom andra
moment framstår som en orimlig motsats. Men här saknas
det tredje momentet, uppklarningens, den återvunna
harmoniens, som är nödvändigt, om det komiska
verkligen skall vara en form af skönhet. Detta tredje
tillades af den tänkare, som afgjordare framställt den
komiska processen, nämligen Zeising, enligt hvilken
det komiska innebär en utveckling, bestående deri att
jaget från uppfattning af en objektiv ofullkomlighet
eller af något, som strider mot föreställningen om det
i sitt slag fullkomliga, plötsligen kastas öfver till
känslan af sin egen subjektiva fullkomlighet. Detta
kan synas vara ett hårdt tal, men det ligger en djup
sanning deri att det ingår en egoistisk känsla i den
komiska uppfattningen och det dermed sammanhängande
löjet, under det att humorn i motsats deremot är
kärleksfull och sympatetisk. Hufvudsaken är, att
det komiska fattas som en utveckling, i hvilken man
urskiljer ett begynnelsemoment, ett öfvergångsmoment
och ett slutmoment. Det första momentet i det komiska
blir då sjelfva det intryck det komiska föremålet
gör på oss, och det måste nödvändigt frappera oss
genom den motsägelse mellan idé och verklighet, som
deri uppenbarar sig. Å ena sidan tyckes det vara ett
verkligt något; å andra sidan står det i strid med
den inom oss lefvande föreställningen om det riktiga
och förnuftiga. Men ett sådant föremål försätter
oss ovilkorligt i spänning och väntan: det är detta
Zeising träffande betecknat med det franska uttrycket
choc. Och hvarför väcker ej detta föremål fruktan
eller ovilja? Emedan dessa affekter åstadkommas af
endast sådana föremål, som jämte någon ofullkomlighet
äfven ega en högre grad af fullkomlighet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
