- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
1101-1102

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kommunalbeskattning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Kommunalbeskattning, kommunmedlemmarnas beskattning
för kommunens behof. Under sådan beskattning faller
således lika litet kommunvis skeende beskattning
för statens räkning, t. ex. landskapsvis åtagen
bevillning (se Beskattningsrätt, sp. 379, 380), som
statsskatters upptagande – med eller utan kommunal
ansvarighet för de enskildes bidrag – medelst
s. k. kontingentering eller repartition (se
Repartitionsskatt). Den kommunala beskattningen har
öfvervägande varit af direkt natur (jfr Beskattning,
sp. 375). I samhällenas början fylldes kommunernas
liksom statens behof företrädesvis genom besvär
(se d. o.), i öfrigt mest genom personliga skatter i
varor eller penningar. Med kristendomens utbredande
fick kommunalbeskattningen stor utveckling genom de
många afgifter till kyrkan och presterskapet, som
påbjödos: kyrkliga byggnadsbesvär, biskopsgengärd (se
Gengärd), tionde, afgifter af icke tiondeskyldige,
penningeoffer, matskott, klockarelön etc. I
Sverige var sålunda sockenbeskattningen så godt
som uteslutande kyrklig. På det verldsliga området
spåras blott ringa sockenbeskattning. Inom de större
kommunerna förekommo, utom afgifter för rättskipning
och uttaxering af gemensamma böter, företrädesvis
besvär, såsom väg- och brobyggnadsskyldighet,
skallgångspligt, skyldighet att hålla varggård och
vargnät m. m. Gränsen mellan de kommunala besvären och
de allmänna, eller statsbesvären, var ofta sväfvande,
t. ex. skjutsningsbesväret. Särskilda behof föranledde
inom städerna särskilda besvär: skyldighet till
brandvakt etc. Tvänne drag karakterisera den forna
kommunalbeskattningen. Det första är, att de kommunala
bördorna voro lagligen bestämda till både arten,
grunden och, i allmänhet, t. o. m. beloppet. Någon
beskattningsrätt, utöfver hvad lagen sålunda utstakat,
öfver kommunalmedlemmarna, så framt de ej enhälligt
och frivilligt åtogo sig en börda, tillkom icke
kommunen. Blott inom nämnda gränser kunde alltså någon
kommunal sjelfbeskattning utöfvas. Det andra är,
att specialitetsgrundsatsen utan undantag gällde,
d. v. s. att för hvarje sålunda lagbestämdt ändamål
utgick en viss skatt eller ett visst besvär, i
regeln efter sin särskilda grund, men icke gemensamt
för alla eller flere ändamål. Beträffande grunden
märkes, att personlig utdebitering synes hafva skett
lika pr man, att besvären voro dels personliga
(t. ex. efter bondetalet utgående dagsverken),
dels reala (t. ex. körslor efter jordatalet),
och att i tionden förekom större tillämpning af
förmögenhetsskatt (se d. o.). I städerna blef
till följd af deras mångfaldigare samhällsbehof
beskattningen tidigt mera utvecklad: den allmänna
stadsutskylden, skottet (se d. o.), synes hafva utgått
efter förmögenhet (visst för marken). På landsbygden
bibehöll kommunalbeskattningen sin nyss angifna
karakter ända in på 1800-talet. Reformationen ingrep
djupt i sockenbeskattningen, framförallt derigenom att
större delen af tionden indrogs till kronan. Vigtiga
författningar gåfvos om tionde, prestlön o. s. v. De
kommunala besvären reglerades

längre fram i byggningabalken af 1734 års lag. Nya
afgifter och besvär hade emellertid tillkommit
och tillkommo framgent, såsom för fattigvård,
skolväsende, sjukvård, tingshus och häradsfängelse,
rådstufvor i städerna, fjerdingsmansbestyr,
gaturenhållning i städerna o. s. v. För alla
dessa bestämdes särskilda grunder. Först i 1843
års förordning medgafs åt sockenstämma rätt
att pålägga afgifter för vissa, icke särskildt
lagstadgade ändamål, dock ännu med begränsning
till vissa uppräknade fall. Dervid föreskrefs att,
så vida ej annan grund särskildt vore stadgad
eller öfverenskommelse om sådan träffades, alla af
stämman beslutade afgifter skulle utgå efter den för
rösträtt bestämda grund (se Kommunernas historia,
sp. 1118). Först derefter kan för landsbygden talas om
"allmänna kommunalutskylder", ehuruväl detta begrepp
i full mening, liksom namnet, är användbart först
efter 1862 års författningar, i hvilka de ändamål,
för hvilka kommunerna ega beskatta sina medlemmar, ej
längre äro specifikt, utan blott inom vissa gränser,
angifna.

I 1862 års kommunalförordning för landet infördes
såsom norm för rösträtt och skattskyldighet
s. k. fyrktalssättning, enligt hvilken ett mantal
skulle motsvara 100 fyrkar eller skatteenheter och
hvarje hemmansdel åsättas sådana i förhållande
till dess bråkdel af helt mantal, under det för
jordbruksfastighet utan mantal, annan fastighet,
frälsoränta och öfriga beskattningsföremål fyrktalet
bestämdes i förhållande till bevillningen. Detta
system befanns så otillfredsställande, att det redan
1863 ersattes af det nuvarande, enligt hvilket alla
beskattningsföremål åsättas fyrkar i förhållande
till bevillningen (se närmare Fyrk). Enligt det
nya systemet åsättas jordbruket för dess bevillning
dubbelt så många fyrkar som andra beskattningsföremål;
men å andra sidan ger enligt gällande förordning
jordbruksfastigheten i bevillning blott 3 öre för
hvarje 100 kronors taxeringsvärde, under det annan
fastighet för samma värde ger 5 öre samt inkomst
1 proc., motsvarande (vid kapitalisering efter 5
proc.) 5 öre för hvarje 100 kronors kapital (se
Allmän bevillning). Om, på sätt rikets ständer
1860 uttalade, jordbruksfastigheten i allmänhet
icke kunde anses afkasta mer än 3 proc., under
det öfriga beskattningsföremål gåfve 5 proc.,
skulle berörda fyrktalssättningsmetod innebära,
att jordbruksfastigheten droge dubbelt så stor
andel i de allmänna kommunalutskylderna som
öfriga beskattningsföremål, ett förhållande, som
ständerna 1863 förklarade med billighet och rättvisa
öfverensstämmande af det skäl att "egaren af den fasta
jorden måste anses ega mera intresse för kommunens
framtid än egare af annan fastighet, löntagare och
rörelseidkare". Åsigten om jordbruksfastighetens lägre
afkastning lär dock, enligt hvad nationalekonomien
upplyser, icke hålla stånd, enär kapitalet
genom öfverflyttning mellan olika närings- och
industrigrenar sträfvar till i det stora hela lika
afkastning inom dem alla. Är detta riktigt, ställer
sig proportionen mellan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:53:14 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfah/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free