Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kommunernas historia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofvan nämndes, voro kyrkliga. Underställningsmål gingo
till de kyrkliga myndigheterna: biskopen ingrep
djupt i socknens förhållanden. Sockenbeskattningen
var nästan uteslutande kyrklig; likaså socknens
egendom och kassa. – I Danmark blef socknarnas
ursprungliga ställning ungefär enahanda, men
beskattningsrätten var der än obetydligare. I Norge
deremot blef biskopsväldet så öfvervägande, att
sockensjelfstyrelsen fick ytterst ringa spelrum. –
Sockenindelningen kunde dock icke förblifva främmande
för den borgerliga författningen; den inrangerades
jämväl i den administrativa och judiciella
indelningen. Borgerliga sjelfstyrelse-enheter
blefvo socknarna dock i mycket ringa grad, såsom i
fråga om uttaxering och fördelning af sockenböter
samt förvaltning af sockenallmänningar. Deremot
fingo socknemännens sammankomster ur en annan
synpunkt tidigt stor betydelse jämväl för det
borgerliga lifvet, i det de tjenade att bereda
offentlighet, då det gällde "notorietet" eller att
sprida en underrättelse genom "lysning" eller att
skaffa bevismedel att ett visst rättsförhållande
kommit till stånd eller att en viss tillsägelse
egt rum. Bland de folkförsamlingar, som derför
anlitades, intogo, jämte tingen, socknemännens
söndagliga sammankomster vid kyrkan lagligen och i
verkligheten framstående rum. Dessa sammankomster
benämnas redan i landslagarna och andra
medeltidsurkunder "sockenstämma", "kyrkostämma" etc., och
motsvarande benämningar anträffas i norska och danska
källor. På dessa sammankomster och i öfrigt vid
biskopsvisitationerna afhandlades jämväl socknens
kyrklig-ekonomiska ärenden. Urkunderna gifva vid
handen, att sockensjelfstyrelsen i Sverige under
hela medeltiden i allmänhet lemnades oförkränkt. Af
de ofvan berörda borgerliga förhandlingarna
öfvergingo deremot allt flere till tingen,
hvarigenom de söndagliga sammankomsterna fingo mindre
betydelse. Häraf låter sig förklaras, att vid nyare
tidens början "sockenstämman" i egentligare mening,
såsom sjelfstyrelseorgan, började betraktas såsom
skild från de vanliga söndagssammankomsterna "på
kyrkovallen". Dessa sistnämnda fortforo emellertid
såsom forum för tillsägelser och lysningar samt hafva
först småningom, genom de förras anordnande på annat
sätt och de senares förläggande till predikstolen
eller sockenstugan, dött ut, fullständigt dock först
i slutet af 1700- eller början af 1800-talet. –
I Norge och Danmark har "kyrkostämman" i sitt
ursprungliga skick och sin betydelse fortfarande
bibehållit sig, och ända in på 1800-talet har dess
tillvaro i nya författningar erkänts. I dessa land
gick deremot socknens, likasom de större kommunernas,
sjelfstyrelse så godt som helt och hållet förlorad
efter reformationen. Några fruktlösa försök gjordes
till dess upplifvande i Norge. Först i vårt årh. har
kommunal sjelfstyrelse i båda landen återinförts;
men de sålunda bildade nya kommunalinstitutionerna
ega intet samband med den gamla sockenstämman, utan
sakna i alla afseenden historisk grundval.
Helt annorlunda hafva förhållandena utvecklats
i Sverige. Visserligen nedsattes äfven der
sockensjelfstyrelsen betydligt, då med Gustaf Vasas
reduktion af kyrkomedel och kyrkogods socknarna
bragtes nära ruin. Men genom "Acta ecclesiastica" af
år 1554 bekräftades dock sockenstämmans befogenhet
för upprätthållande af "ordning och ett godt
tillstånd i socknen". En del af den kontroll öfver
sockensjelfstyrelsen, som biskoparna dittills utöfvat,
öfvergick till de verldsliga myndigheterna. Vid den
åtskilnad mellan kyrkosocknar och jordebokssocknar,
som då uppstod, förblefvo de dock en kommun med
gemensamt styrelseorgan. Socknens borgerliga
betydelse växte snart, då efter reformationen
fattigvården allt mera och till en början äfven i
viss mån sjukvården blefvo socknens angelägenheter
(se t. ex. Fattig). Socknarna sjelfva voro dock så
utarmade, att de oupphörligen nödgades "kära till
konungen" om bidrag till kyrkobyggnad m. m. Karl
IX sökte bringa hjelp i nöden på samma gång som
ordning i de kommunala förhållandena, i hvilket
hänseende det lagförslag, som bär hans namn, innehöll
märkliga bestämmelser, innebärande en genomgripande
inskränkning af socknarnas sjelfstyrelse. Förslaget
blef ej lag. I praxis var sjelfstyrelsen vid den
tiden flerestädes nog helt och hållet förfallen. På
sina ställen utöfvades den icke af socknemännen "i
gemen", utan af deras förtroendemän; mångenstädes
öfverflyglades bönderna af adeln. I det stora
hela fortlefde den dock såsom förr. Huru som
hälst var dess lagliga grund dåmera särdeles svag,
sedan de gamla katolska biskopsstatuten förfallit
och äfven kyrkobalken af Karl IX undantagits från
landslagens stadfästelse. Yngre föreskrifter rörde
mest sockenbeskattningen. En ökad befogenhet erhöllo
socknemännen emellertid, i det att från ingången
af 1600-talet en väsentlig andel i kyrkotukten
började tillerkännas dem. Med särskildt afseende
derpå blefvo socknarnas förhållanden i nyare
biskopsstadgar föremål för reglering. Vigtigare för
sockensjelfstyrelsen blef 23:dje punkten af 1650 års
prestprivilegier. Der bekräftas presterskapets "macht
til at hålla sochnestemnor" uti sockenstugor och
sakristior, "hwarest församlingen antingen i gemeen
eller thes fullmechtige kyrckiowerder och sexmän,
vthan någon endskyllan, skola effter kyrckioheerdens
kallelse komma tilsamman" och, under kyrkoherdens
ordförandeskap, "rådslå och bestella om kyrckiones
inkomst och rekenskap", så ock "om kyrckiones och
prestegårdzens byggning, och hwad meera förefalla kan
vthi kyrckiodisciplinen och andra församblingens
åliggiande tarfrver och bestelningar". Ett
flere gånger upprepadt löfte om en fullständigare
sockenstämmoförfattning blef icke uppfyldt, men de
redan gifna bestämmelserna, nästan ordagrant förnyade
i 1675 års prestprivilegier, fullständigades medelst
särskilda resolutioner (de vigtigaste af 1680, 1697
och 1719) samt bekräftades med nya tillägg och vissa
modifikationer i 1723 års prestprivilegier. I dessa
stadgades, att två årliga ordinarie sockenstämmor
skulle hållas och att förfallolöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
