- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
1169-1170

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kongespeilet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kardinalkongregationer kallas de först under 16:de
årh. upprättade komitéerna af kardinaler i och
för handhafvande af olika kyrkliga ärenden. Af
dessa kongregationer blefvo många ständiga; de
hafva sitt säte i Rom och förestås hvar och en af en
"prefekt", som påfven utser bland medlemmarna. Hvarje
kongregation har sin sekreterare (vanligen en prelat,
som icke är kardinal) samt eger att adjungera
sakkunniga personer utom kardinalernas krets. De
flesta löpande ärenden afgöras af kongregationerna
sjelfva, utan att föreläggas påfven. Blott de
vigtigaste föredragas för honom. – Den första
kardinalkongregationen stiftades 1542 af påfven
Paul III, med anledning af den tyska reformationen,
till kätteriers utrotande och kallades Congregatio
sancti officii
(l. C. inquisitionis haereticae
pravitatis
). Den kompletterades af påfven Paul V genom
Congr. indiets librorum prohibitorum för utöfvande af
literär censur. 1622 stiftades af påfven Gregorius XV
Congr. de propaganda fide för missionsverksamhet bland
protestanter och hedningar. Af öfriga kongregationer
må nämnas Congr. super negotiis episcoporum et
regularium
för öfvervakande af biskoparnas och de
andliga ordnarnas verksamhet och förhållande till
hvarandra, Congr. rituum för kulten, kanonisationer
o. d., Congr. consistorialis för beredning af ärenden,
hvilka behandlas af det allmänna kardinal kollegiet,
Congr. cardinalium concilii tridentini interpretum
för uttolkande af tridentinska mötets beslut. Den
sistnämnda kongregationen upprättades af Sixtus V
1588, således ej långt efter tridentinska mötets
slut, sedan den redan 1564 blifvit besluten,
och hade sin egentliga betydelse vid denna tid,
men sammanträder ännu någon gång, då dogmatiska
frågor böra utredas. Bland de tillfälliga
kardinalkongregationerna har kongregationen De
auxiliis
(näml. gratiae divinae) intagit ett mera
framstående rum. Den tillsattes 1597 af påfven
Klemens VIII såsom undersökningskomité rörande de
af jesuiten Molina föranledda striderna om Guds
nåd och menniskans frihet samt arbetade till
1611, då den upplöstes af Paul V. – Efter franska
revolutionen bildade sig i Frankrike och öfver hela
södra Europa s. k. kongregationer i ultramontant
syfte, d. v. s. för att återupprätta papismen. I
Frankrike förlorade de genom julirevolutionen sin
betydelse och upphäfdes formligen genom författningen
s. å. – I den protestantiska kyrkans historia är den
af skotska reformatorn John Knox 1557 i Edinburgh
stiftade Congregatio Christi också känd under namnet
"det första covenantet". Denna kongregation var
ett adelsförbund, hvars uppgift var skyddandet af
protestantisk tro och politisk frihet i Skotland under
den katolska Maria Stuarts regering. – I augsburgiska
bekännelsens 7:de och 8:de art., hvilka handla om
"kyrkan", säges denna vara till sitt väsende en
congregatio sanctorum ("de heligas samfund"),
hvilket i den 8:de art. förklaras liktydigt med
"samfundet af de verkligt troende". Detta lutherska
kyrkobegrepp öfverensstämmer med den s. k. apostoliska
trosbekännelsens, der kyrkan också säges vara "de

heligas samfund", ehuru det latinska uttrycket
der är communio sanctorum. – Om Jesuitordens
Generalkongregation se Jesuitorden, sp. 1199.
J. P.

Kongregationalister. Se Independenter.

Kongress (Lat. congressus, af congredi,
sammanträda). 1. Folkr., en beslutmässig sammankomst
mellan flere särskilda staters regenter eller
befullmäktigade ombud, som hålles för att åstadkomma
ett fredsslut eller en nödig uppgörelse med anledning
af ingången fred eller ock för att i allmänhet
afgöra och lösa sväfvande internationella spörsmål
eller eljest afhandla för staterna gemensamma
intressen. Från konferens skiljer sig kongress
hufvudsakligen deri att vid den förra endast
rådplägningar förekomma, men deremot inga beslut
kunna fattas. Så snart en statschef personligen är
närvarande vid ett sådant internationelt sammanträde,
nämnes det kongress; men sammankomsten anses kunna
så kallas, äfven om ingen suverän deri deltager, om
den blott har till uppgift att fatta internationelt
giltiga beslut. Konferenser kunna förekomma dels
såsom förberedande öfverläggningar före eller vid
en kongress, dels såsom rådplägningar mellan flere
staters sändebud öfver internationella spörsmål,
för hvilkas afgörande kongress ej ordnas. Inbjudning
till en kongress kan utgå från hvilken stat som
hälst, och den gäller alla stater, hvilkas intressen
kunna beröras genom det afsedda kongressbeslutet. En
kongress kan hållas mellan hvilka stater som hälst,
men i våra dagar förutsattes i allmänhet för en
kongress, att deri Europas sex s. k. stormakter skola
deltaga jämte de särskildt intresserade staterna. De
befullmäktigade ombuden samlas på öfverenskommet
ställe, och sedan de enats om ordförande, hvartill
enligt regeln den stats ombud utses, på hvars område
kongressen hålles, börjas kongressens arbeten med
utvexling af fullmakter och bestämmande af ordningen
för förhandlingarna. I dessa och andra underordnade
frågor tillerkännes väl flertalet afgöranderätt,
men i de spörsmål, som kongressen är afsedd att lösa,
fordras enighet. Vinnes ej sådan, måste kongressen
såsom förfelad upplösas. Öfver förhandlingarna
föres protokoll, och beslutet sammanfattas i
en kongressakt, slutakt. Alltifrån kongressen i
Münster och Osnabrück, som hade sig anförtrodd
den omfattande uppgörelsen efter trettioåriga
kriget, hafva kongresserna fyllt en synnerligen
vigtig uppgift såsom folkrättsliga medel att ordna
invecklade förhållanden, som krig alstrat, att med
undvikande af krig bilägga hotande strider och att
åstadkomma enighet om internationella grundsatser,
hvilkas erkännande och tillämpande i våra dagar,
då samfärdseln staterna emellan ständigt tilltager,
med nödvändighet kräfvas. Bland kongresserna i vårt
århundrade förtjena att nämnas de i Wien (1814–15),
Laibach (1821), Verona (1822), Paris (1856),
London (1864) samt Berlin (1878). Jfr Fredsslut,
Internationel
. – 2. Statsr. I flere af de amerikanska
republikerna kallas folkrepresentationen i sin helhet
för kongress (congress). Denna åter är i allmänhet
delad i en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 13:28:04 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfah/0589.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free