- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
1177-1178

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kongress-Polen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den såsom ett lifvande näringsmedel åt svaga
konvalescenter, åt barn med kroniskt diarré och
hotande blodbrist i hjernan samt under flere slags
kroniska magåkommor. Mot kräkningar hos späda
barn är konjak, gifven droppvis i mjölk, ofta ett
förträffligt medel, och ett "likörglas" konjak i ett
stort dricksglas varm mjölk föreskrifves ofta under
kroniska bröstsjukdomar, hvarjämte konjak i vatten
med socker gifves såsom dryck åt febersjuka, under ett
senare stadium, för att hålla krafterna uppe. Bestämdt
skadlig är den olycksbringande vanan att störta ned
ett eller flere glas konjak i en tom mage, och likaså
är det ett svårt missbruk att för minsta krämpa taga
ett glas konjak ("en konjak", som det heter), hvilket
lätt urartar till en daglig vana med sorgliga följder
för nervsystemet och hela organismen. 2. O. T. S.

Konjektur (Lat. conjectura), förmodan, gissning;
språkv., en på sannolikhetsgrunder föreslagen läsart
för något fragmentariskt ställe hos en gammal
författare, utan att man dervid har vittnesbörd
i sjelfva urskriften att stödja sig på. Har man
åter dylika, kallas förbättringen emendation
(se Emendera). – Konjekturalkritik, bedömande af
sannolika läsarter och uppställande af regler, som
böra följas vid uppfinnandet af konjekturer. Bland
klassiska filologer hafva i synnerhet J. J. Scaliger,
R. Bentley och Madvig utmärkt sig på detta område.

Konjugal (Lat. conjugalis), äktenskaplig.

Konjugata (Lat. axis conjugata, af conjugare,
förbinda), med., namn på den linie eller diameter
i lilla bäckenet, hvilken tänkes dragen från
promontorium, heligbenets framspringande knöl,
till öfre inre kanten af symphysis pubis, eller
föreningen mellan båda blygdbenen. Denna diameter,
som hos ett utbildadt qvinnobäcken uppgår till
11 cm., kallas conjugata vera, till skilnad från
diagonalkonjugatan, som drages från nedre kanten af
blygdbågen till midten af promontorium och vanligen
är nära 2 cm. längre än den förra. Conjugata externa
kallas åter den bäckendiameter, som drages från öfre
kanten af heligbenet på dess ryggsida till den mest
framspringande delen af blygdbågen på framsidan,
och hvilken vanligen mäter 31–32 cm. Dessa mått äro
för obstetrikern af synnerlig vigt, emedan han af dem
kan sluta till bäckenets vidd och möjligheten af en
normal förlossning. Vid bäckenförträngning är alltid
konjugatan förkortad, och af denna förkortnings
olika grader hemtas vigtiga indikationer för operativa
ingrepp vid förlossningar. F. B.

Konjugat-axel, k.-fokus. Se Hyperbel,
Lins
. – Konjugat-diameter. Se Diameter. –
Konjugat-expressioner, matem., kallas två komplexa
eller imaginära storheter, hvilka skilja sig från
hvarandra endast genom olika tecken framför de
imaginära uttrycken. Så äro t. ex. å ena sidan
a + bi och a - bi, å andra sidan 3i och - 3i
konjugat-expressioner. Namnet beror derpå att, vid
algebraiska eqvationer med reella koefficienter,
dylika uttryck alltid samtidigt förekomma såsom
rötter. så att, om t. ex. 1 + 2i är rot till en
eqvation, är med säkerhet 1 - 2i en annan rot till samma

eqvation. – Konjugat-hyperbler, matem., två hyperbler,
af hvilka den enas konjugat-axel sammanfaller
med den andras transversal-axel och tvärtom.
G. E.

Konjugation (af Lat. conjugare, hopfoga). 1. Gramm.,
verbets böjning l. förändring, efter person, numerus,
modus, tempus, genus o. s. v. Man måste antaga,
att ursprungligen mot hvarandra svarande former
inom samma verb och inom olika verb bildades på
samma sätt. Men under tidens lopp hafva i de flesta
språk genom hvarjehanda fonetiska och psykologiska
processer (bortfall af utljud, ljud-öfvergångar,
analogibildningar) verben i sin böjning gått i sär,
så att icke blott mot hvarandra svarande personer och
numeri i olika tempora, modi o. s. v. bildas olika,
utan äfven modi och tempora i olika verb på olika sätt
bildas af stammarna (eller rötterna). I grammatiken
ordnas derför verben i ett visst antal grupper, så
beskaffade, att inom hvarje grupp de olika formerna
stå i hufvudsakligen samma förhållande till stammen
och likformigt kunna bildas ur densamma. Så får man
flere böjningssätt l. "konjugationer", och för hvarje
konjugation uppställes ett paradigm l. mönsterverb med
alla möjliga former utförda. Efter paradigmet skola
alla till konjugationen hörande verb kunna böjas. De
former, som till följd af speciella lagar icke
fullständigt följa paradigmets föredöme, uppfattas
som "oregelbundna". Under titeln oregelbundna
uppfördes också en del enstaka verb, som icke låta
inordna sig i sådana grupper eller något så när följa
någon af de antagna konjugationerna. Sådana verb
äro ej sällan de enda återstående representanterna
af äldre upplösta grupper. För att icke få för många
konjugationer sammanföra emellertid läroböckerna under
samma böjningssätt verb med tämligen olika bildning,
så att man, för att kunna böja l. konjugera ett verb,
icke blott behöfver veta efter hvilken konjugation
det går – hvilket egentligen borde vara tillräckligt
–, utan dessutom känna vissa s. k. grundformer eller
speciella stammar, som sammanfattas under benämningen
verbets tema. Sådana brokiga konjugationer äro den
3:dje i latinet (jfr cado, cecidi, casum; vivo, vixi,
victum; lego, legi, lectum; scindo, scidi, scissum
),
4:de i franskan (på -oir) och 4:de i svenskan
("oregelbundna"). De antagna konjugationernas antal
är, redan inom vår språkätt, mycket vexlande i olika
språk och olika grammatikor, exempelvis i sanskrit 10
(vanligen kallade "klasser"), i Lat. 4, i Fr. 3 eller
4, i Sv. 3, 4, 5 eller flere. I sanskrit och latin
uppföras de sedan gammalt i en viss oföränderlig
ordning med ordningsnummer. Den traditionella
indelningen i fasta konjugationer tillhör numera
hufvudsakligen skolgrammatiken. I vetenskapliga
arbeten ordnas verben dels efter stammens utljud,den såsom ett lifvande näringsmedel åt svaga
konvalescenter, åt barn med kroniskt diarré och
hotande blodbrist i hjernan samt under flere slags
kroniska magåkommor. Mot kräkningar hos späda
barn är konjak, gifven droppvis i mjölk, ofta ett
förträffligt medel, och ett "likörglas" konjak i ett
stort dricksglas varm mjölk föreskrifves ofta under
kroniska bröstsjukdomar, hvarjämte konjak i vatten
med socker gifves såsom dryck åt febersjuka, under ett
senare stadium, för att hålla krafterna uppe. Bestämdt
skadlig är den olycksbringande vanan att störta ned
ett eller flere glas konjak i en tom mage, och likaså
är det ett svårt missbruk att för minsta krämpa taga
ett glas konjak ("en konjak", som det heter), hvilket
lätt urartar till en daglig vana med sorgliga följder
för nervsystemet och hela organismen. 2. O. T. S.

Konjektur (Lat. conjectura), förmodan, gissning;
språkv., en på sannolikhetsgrunder föreslagen läsart
för något fragmentariskt ställe hos en gammal
författare, utan att man dervid har vittnesbörd
i sjelfva urskriften att stödja sig på. Har man
åter dylika, kallas förbättringen emendation
(se Emendera). – Konjekturalkritik, bedömande af
sannolika läsarter och uppställande af regler, som
böra följas vid uppfinnandet af konjekturer. Bland
klassiska filologer hafva i synnerhet J. J. Scaliger,
R. Bentley och Madvig utmärkt sig på detta område.

Konjugal (Lat. conjugalis), äktenskaplig.

Konjugata (Lat. axis conjugata, af conjugare,
förbinda), med., namn på den linie eller diameter
i lilla bäckenet, hvilken tänkes dragen från
promontorium, heligbenets framspringande knöl,
till öfre inre kanten af symphysis pubis, eller
föreningen mellan båda blygdbenen. Denna diameter,
som hos ett utbildadt qvinnobäcken uppgår till
11 cm., kallas conjugata vera, till skilnad från
diagonalkonjugatan, som drages från nedre kanten af
blygdbågen till midten af promontorium och vanligen
är nära 2 cm. längre än den förra. Conjugata externa
kallas åter den bäckendiameter, som drages från öfre
kanten af heligbenet på dess ryggsida till den mest
framspringande delen af blygdbågen på framsidan,
och hvilken vanligen mäter 31–32 cm. Dessa mått äro
för obstetrikern af synnerlig vigt, emedan han af dem
kan sluta till bäckenets vidd och möjligheten af en
normal förlossning. Vid bäckenförträngning är alltid
konjugatan förkortad, och af denna förkortnings
olika grader hemtas vigtiga indikationer för operativa
ingrepp vid förlossningar. F. B.

Konjugat-axel, k.-fokus. Se Hyperbel,
Lins
. – Konjugat-diameter. Se Diameter. –
Konjugat-expressioner, matem., kallas två komplexa
eller imaginära storheter, hvilka skilja sig från
hvarandra endast genom olika tecken framför de
imaginära uttrycken. Så äro t. ex. å ena sidan
a + bi och a - bi, å andra sidan 3i och - 3i
konjugat-expressioner. Namnet beror derpå att, vid
algebraiska eqvationer med reella koefficienter,
dylika uttryck alltid samtidigt förekomma såsom
rötter. så att, om t. ex. 1 + 2i är rot till en
eqvation, är med säkerhet 1 - 2i en annan rot till samma

eqvation. – Konjugat-hyperbler, matem., två hyperbler,
af hvilka den enas konjugat-axel sammanfaller
med den andras transversal-axel och tvärtom.
G. E.

Konjugation (af Lat. conjugare, hopfoga). 1. Gramm.,
verbets böjning l. förändring, efter person, numerus,
modus, tempus, genus o. s. v. Man måste antaga,
att ursprungligen mot hvarandra svarande former
inom samma verb och inom olika verb bildades på
samma sätt. Men under tidens lopp hafva i de flesta
språk genom hvarjehanda fonetiska och psykologiska
processer (bortfall af utljud, ljud-öfvergångar,
analogibildningar) verben i sin böjning gått i sär,
så att icke blott mot hvarandra svarande personer och
numeri i olika tempora, modi o. s. v. bildas olika,
utan äfven modi och tempora i olika verb på olika sätt
bildas af stammarna (eller rötterna). I grammatiken
ordnas derför verben i ett visst antal grupper, så
beskaffade, att inom hvarje grupp de olika formerna
stå i hufvudsakligen samma förhållande till stammen
och likformigt kunna bildas ur densamma. Så får man
flere böjningssätt l. "konjugationer", och för hvarje
konjugation uppställes ett paradigm l. mönsterverb med
alla möjliga former utförda. Efter paradigmet skola
alla till konjugationen hörande verb kunna böjas. De
former, som till följd af speciella lagar icke
fullständigt följa paradigmets föredöme, uppfattas
som "oregelbundna". Under titeln oregelbundna
uppfördes också en del enstaka verb, som icke låta
inordna sig i sådana grupper eller något så när följa
någon af de antagna konjugationerna. Sådana verb
äro ej sällan de enda återstående representanterna
af äldre upplösta grupper. För att icke få för många
konjugationer sammanföra emellertid läroböckerna under
samma böjningssätt verb med tämligen olika bildning,
så att man, för att kunna böja l. konjugera ett verb,
icke blott behöfver veta efter hvilken konjugation
det går – hvilket egentligen borde vara tillräckligt
–, utan dessutom känna vissa s. k. grundformer eller
speciella stammar, som sammanfattas under benämningen
verbets tema. Sådana brokiga konjugationer äro den
3:dje i latinet (jfr cado, cecidi, casum; vivo, vixi,
victum; lego, legi, lectum; scindo, scidi, scissum
),
4:de i franskan (på -oir) och 4:de i svenskan
("oregelbundna"). De antagna konjugationernas antal
är, redan inom vår språkätt, mycket vexlande i olika
språk och olika grammatikor, exempelvis i sanskrit 10
(vanligen kallade "klasser"), i Lat. 4, i Fr. 3 eller
4, i Sv. 3, 4, 5 eller flere. I sanskrit och latin
uppföras de sedan gammalt i en viss oföränderlig
ordning med ordningsnummer. Den traditionella
indelningen i fasta konjugationer tillhör numera
hufvudsakligen skolgrammatiken. I vetenskapliga
arbeten ordnas verben dels efter stammens utljud,
enär på detta beror personändelsernas olika faktiska
utseende, för så vidt som stamslut och (schematiska)
ändelser ömsesidigt inverka på hvarandra, dels efter
de olika medel (olika suffix, reduplikation), som
brukas för att bilda speciella stammar (i synnerhet
presens och

enär på detta beror personändelsernas olika faktiska
utseende, för så vidt som stamslut och (schematiska)
ändelser ömsesidigt inverka på hvarandra, dels efter
de olika medel (olika suffix, reduplikation), som
brukas för att bilda speciella stammar (i synnerhet
presens och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 13:28:04 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfah/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free