Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 1179-1180 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kongress-Polen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

perfektum). Så bero i sanskrit de 10 "klasserna" på de olika
suffix, med hvilka presens-stammen bildas af roten,
och för Grek. hafva äfven de vanliga läroböckerna en
vetenskaplig gruppering af verben. Läran om verbets
konjugation hör till formläran (morfologien). Inom
vetenskapen får dock begreppet konjugation ofta
en trängre betydelse, så att derunder innefattas
endast person- och numerusböjning. Bildningen af
de speciella stammarna (tempora och modi), till
hvilka personändelserna fogas, hanföres då till
ordbildningsläran. "Omskrifna", d. v. s. genom
sammanställning af två eller flere särskilda ord
åstadkomna, tempora, modi o. s. v. höra rätteligen
under syntaxen, men upptagas i läroböcker tillsammans
med den egentliga konjugationen för att lätta
öfversigten och jämförelsen med andra språk eller
af gammal vana och efter latinet som mönster. – För
svenskan antagas numera allmänt, efter Rydqvists
föredöme, fyra konjugationer, nämligen:

I.	kalla, kallade, kallad, kallat;
II.	döma, dömde, dömd, dömt; köpa, köpte, köpt, köpt; välja, valde, vald, valt;
III.	tro, trodde, trodd, trott;
IV.	binda, band, bunden, bundit; bryta, bröt, bruten, brutit, o. s. v.

Efter den 1:sta, som ursprungligen omfattar
a-stammarna, gå ungefär 5/6 af alla svenska
verb. Inom den 2:dra, som ursprungligen omfattar
i-stammarna (oftast igenkänneliga genom "omljud"),
blir ändelsen i imperf. och partic. pass. olika,
-d eller -t, alltefter rotens slutljud; och verb
med s. k. "återgångsljud" (d. v. s. utan omljud)
i imperf., sådana som välja valde, spörja, sporde,
bilda en egen undergrupp, men minskas alltmer till
antalet och öfvergå till den allmänna typen, utan
vokalförändring. I Fornsv. omfattade denna konjugation
3 klasser: a) döma, dömde, med lång rotstafvelse, b)
vaelia, valde, med kort rotstafvelse, c) steikia,
steikte, d. v. s. med k eller g i roten. 3:dje
konjugationen med fördubblad (förlängd) temakonsonant
innehåller blott ett fåtal verb; den tillhör endast
nysvenskan och fanns icke i det äldre språket, som
på andra sätt böjde nu till densamma hörande verb. I
4:de konjugationen, hvars verb understundom uppföras
som oregelbundna, ingå resterna af sex (eller flere)
äldre konjugationer, och under densamma lydande verb
fördela sig derför på sex klasser: 1) binda, band,
bundo, bundit, 2) gifva, gaf, gåfvo, gifvit, 3) fara,
for, foro, farit, 4) gripa, grep, grepo, gripit, 5)
bryta, bröt, bröto, brutit, 6) hålla, höll, höllo,
hållit. Alla dessa klasser förete dock äfven inom sig
olikheter; i synnerhet innehålla 2:dra, 3:dje och 6:te
hvar och en blott få verb och dessa med tämligen olika
böjning. Dessa fyra konjugationer äro sålunda äfven
ur vetenskaplig synpunkt motiverade. De tre första
innehålla de "svaga" verben, som bilda imperf. genom
yttre tillägg (tema-konsonant), den 4:de innehåller de
"starka" verben, som bilda imperf. genom afljud. Under
nyare tid växer 1:sta konjugationen alltmera i omfång,
under det att verben i 2:dra och 4:de blifva allt
fåtaligare. Det svenska verbet är föga

formrikt, i synnerhet om man fäster sig vid det
naturliga samtalsspråket, som ej gör någon skilnad
mellan olika personer och numeri. Ett fullständigt
paradigm för 2:dra konjugationen har följande
utseende:

	Aktivum:		Passivum:
Pres. ind.	böjer		böjes
" konj.	(böje)		böjes
Imperf. ind.	böjde		böjdes
Imp:t. (pres.)	böj		[hoppas]
Infin. (pres.)	böja		böjas
Partic. pres.	(böjande)		[körandes]
Supinum	böjt	Partic. perf.	böjd, böjdt, böjda.

Pres. konjunkt. och partic. brukas endast
i enstaka talesätt, imperat. i pass. blott af
deponentier. För starka verb tillkommer en särskild
imperf. konjunkt. (bunde, gåfve, o. s. v.), som
dock ej allmänt brukas. I läroböcker för skolorna
upptagas emellertid icke blott för hvarje tempus
i indikat. och konjunkt. tre personer i sing. och
plur. och för imperat. två pers. i plur., med delvis
olika ändelser, utan jämväl omskrifna former
för pres. och imperf. konjunkt., för perf. och
plusquamperf. indikat, och konjunkt., för två fut. i
indikat. samt för perf. och fut. infin. och partic.,
deribland äfven sammanställningar, som i språket
icke förekomma (att skola böja, hafvande böjt,
skolande böja). Ett paradigm kommer på detta sätt
att bilda en vidlyftig tabell och innehåller endast i
aktivum ej mindre än 87 personliga och 7 opersonliga
s. k. former, medan i fullt bruk ej finnas mer än
3 eller 4 personliga och 3 opersonliga verkliga
former. Svenskan visar sig i sin konjugation,
likaväl som i deklinationen, såsom ett i hög
grad analytiskt (formfattigt) språk. Äfven det
slaviska verbet är jämförelsevis fattigt, så att
t. ex. ryskan blott har 2 modus och 1 tempus med
personböjning. Deremot har ett latinskt verb redan
i aktivum 75 enkla former, af hvilka blott några få
sinsemellan lika, och ett grekiskt har mer än dubbelt
så många fullkomligt skilda former samt derjämte
utom aktivum och passivum äfven ett genus medium. –
Isolerande språk, såsom t. ex. kinesiskan, sakna
såväl egentlig konjugation som annan böjning. I
många språk utmärker sig konjugationen genom
en ytterligt långt drifven specifikation i modus,
tempus, numerus, person o. s. v.; många språk indraga
i konjugationen objektet eller andra satsdelar. I
finskan konjugeras i negativ sats icke verbet,
utan negationen (t. ex. puhumme, vi tala, puhuvat,
de tala; men emme puhu, vi tala icke, eivät puhu,
de tala icke). – 2. Bot. Se Cellbildning, sp. 144.
Lll.

Konjugera (Lat. conjugare, hopfoga, förena), gramm.,
böja ett verb, d. v. s. enligt språklärans regler
förändra det efter person, modus, tempus o. s. v. Se
Konjugation 1. – Konjugerad punkt, matem. Se Isolerad
punkt.

Konjunktion (Lat. conjunctio, förening). 1. Gramm.,
bindeord, kallas ett sådant ord eller en sådan
ordförbindelse, som, utan att utgöra någon del af
satsen, tjenar att grammatiskt förbinda satser med
hvarandra. Till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>