Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konjunktional bisats ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dermed sammanhängande förändringar med biskopsstiften
i det land, med hvilket konkordatet blifvit slutet.
Af denna rättighet begagnar han sig då genom
utfärdandet af s. k. "cirkumskriptionsbullor",
hvilka påfliga aktstycken vanligen tänkas höra
tillsammans med konkordaten och härleda sig från
början af 1800-talet, då efter Napoleons fall kyrkliga
gränsregleringar blefvo nödvändiga lika väl som
politiska. – Såsom det första konkordatet brukar
man räkna den förlikning i Worms mellan kejsar Henrik
V och påfven Calixtus II, hvarigenom investiturstriden
slöt 1122 (det s. k. konkordatet i Worms). Från
kyrkomötet i Konstanz (1414–18) härleda sig emellertid
egentligen de s. k. konkordaten. Mötets medlemmar
delade sig i fem grupper efter nationerna: den tyska,
franska, engelska, italienska och spanska. Med dessa
"nationer" ingick den af mötet valde påfven Martin V
tre särskilda öfverenskommelser ("konkordat") rörande
kyrkliga angelägenheter, nämligen med den tyska,
den engelska och de romanska nationerna. Påfven
Eugenius IV måste (1447) genom fem bullor, de
s. k. furstekonkordaten, göra eftergifter åt de
tyska kurfurstarna i enlighet med beslut, fattade
på de reformatoriska mötena i Konstanz och Basel.
Genom "Aschaffenburg-konkordatet" (1448) förmådde
biskop Aeneas Sylvius (sedermera påfve under
namnet Pius II) den svage kejsar Fredrik III till
eftergifter i papistiskt intresse. På samma sätt
gick det i Frankrike. Genom den s. k. pragmatiska
sanktionen i Bourges (1438) hade Karl VII gifvit den
franska nationalkyrkan vissa fri- och rättigheter
samt en jämförelsevis sjelfständig ställning i
förhållande till påfvestolen. Men d. 18 Aug.
1516 undertecknade Frans I i Bologna ett af påfven
Leo X uppsatt konkordat, hvarigenom pragmatiska
sanktionens beslut upphäfdes i enl. med det femte
laterankonciliets (1512) beslut. Ett dylikt
konkordat slöts vid denna tid äfven med Savojen. –
Under 17:de årh. ingicks ett konkordat mellan kejsar
Ferdinand II och påfven Urban VIII (1630) rörande
hufvudsakligen de kyrkliga förhållandena i Böhmen.
Under 18:de årh. slötos mellan åren 1727 och 1784
konkordat med republiken Polen, hofvet i Piemont,
den österrikiska regeringen i Milano och Neapel, med
den bourbonska i Neapel och Spanien samt med Portugal.
De gå allesammans ut på att åt romerska stolen
tillförsäkra en maktställning, hvilken dessa
regeringar efter mönstret af den franska
kyrkopolitiken ville göra densamma stridig.
Det första bland de många konkordaten under
1800-talet är det franska af d. 15 Juli 1801. Enligt
detta erkände Napoleon, då Förste konsul, den
romersk-katolska religionen, visserligen icke
som Frankrikes statsreligion, men som "det stora
flertalets i Frankrike" religion. Förste konsuln
skulle "utnämna" de af kyrkan tillsatte biskoparna,
och presterskapet skulle svärja staten trohetsed
o. s. v. Påfven, Pius VII, bekräftade detta märkliga
konkordat genom en bulla, "Ecclesia Christi", af
den 13 Aug., och Napoleon gjorde det till statslag
d. 8 April 1802 jämte tvänne "organiska artiklar"
angående katolsk och protestantisk kult.
En "cirkumskriptionsbulla" af d. 29 Nov. 1801
publicerades d. 9 April 1802 såsom bihang till
konkordatet för att omreglera den kyrkliga indelningen
i Frankrike. – Den 16 Dec. 1803 slöt Pius VII för
Italienska republikens räkning ett konkordat med
Napoleon såsom dennas president. Detta konkordat
är hufvudsakligen en bearbetning af det franska,
och i detsamma förklaras den romersk-katolska
religionen för republikens statsreligion.
Det s. k. Napoleons 2:dra konkordat
l. konkordatet i Fontainebleau af d. 25 Jan. 1813
publicerades visserligen af Napoleon som rikslag d. 13
Febr. s. å., men erkändes aldrig af påfven annat än
som en privatunderhandling mellan honom och kejsaren.
Napoleons ej långt derefter inträffande fall gjorde,
att detta konkordat ej sattes i verkställighet.
Genom ett fördrag af d. 11 Juni 1817 mellan
Pius VII och Ludvig XVIII sökte den romerska kurian
få konkordatet af 1516 återstäldt och konkordatet
af 1801 afskaffadt. Detta lyckades dock aldrig på
grund af franska folkrepresentationens motstånd.
Striden derom fortgick emellertid till revolutionen
1830, då den afstannade. Konkordatet af 1801 har för
närvarande gällande kraft. – Påfven Pius VII hoppades
att kunna fa de kyrkliga förhållandena i Tyskland
ordnade genom ett rikskonkordat, gällande för hela
Tyskland. Då denna förhoppning slog fel, ingick han
i underhandlingar med flere enskilda tyska stater
genom kardinalen della Genga, sedermera påfve under
namnet Leo XII. De politiska förhållandena och
Napoleons inflytande omintetgjorde dessa försök.
Efter Napoleons fall grep påfven emellertid
sig an å nyo. Samtidigt med de ofvannämnda
underhandlingarna med Frankrike 1817 slöt han ett
konkordat (l. en "konvention") med Bajern, enligt
hvars första artikel tillförsäkrades den katolska
kyrkan i Bajern "alla rättigheter och prerogativ, som
tillkomma henne enligt Guds anordning och de kanoniska
bestämmelserna". Året derefter (1818) blef detta
konkordat med vissa modifikationer statslag genom
"Ediktet om konungariket Bajerns rättsförhållanden
med afseende på religionen och kyrkliga föreningar".
– I Österrike fasthöll man ända till 1848 oförändradt
vid kejsar Josef II:s kyrkliga reformer. Sedan genom
ett "kejserligt patent" af 1849 kyrkan fått
rättighet att "fritt ordna sina förhållanden",
började konkordatsunderhandlingar med den romerska
stolen, hvilka ledde till ett konkordat af år 1855,
antaget som statslag s. å. genom ett kejserligt
patent. Detta konkordat börjar på samma sätt
som det bajerska och innehåller i hufvudsak
samma bestämmelser som detta, men tillgodoser
ännu mera de kyrkliga intressena. Efter den
påfliga ofelbarhetsförklaringen (1870) uppsades
konkordatet af den österrikiska regeringen. –
Äfven de protestantiska staterna i Tyskland
ingingo i konkordatsunderhandlingar med påfven.
Men här stannade man vid antagandet af påfliga
cirkumskriptionsbullor. Sedan Preussen genom sitt
sändebud Niebuhr bedrifvit dylika underhandlingar i
Rom från 1816, antog detta lands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
