Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konkurs-auktion ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landtbruksprodukter. Staden anlades af polacker
1635.
Konow, Karl Johan von, krigare, föddes i
Akkas socken i Tavastland d. 2 Febr. 1773,
genomgick Haapaniemi krigsskola och deltog med
framgång i kriget 1788–90, hvarunder han vann
löjtnantsgrad. Efter fredsslutet studerade han
artilleri- och befästningsvetenskaperna, blef 1802
kapten och 1804 chef för Vesilaks kompani. Han deltog
i 1807 års fälttåg i Pommern, men återvände derifrån
vid underrättelsen att 1808 års krig utbrutit i
Finland. K. utmärkte sig vid flere tillfällen,
i synnerhet vid Lappo-Storby. Efter freden i
Fredrikshamn förblef han i svensk krigstjenst till
år 1810, då han tog afsked med majors rang. Derefter
återvände han till hemlandet, der han 1812 blef
bataljonschef vid andra finska jägareregementet,
1819 öfverste-löjtnant och 1824 chef för Tavastehus
bataljon. År 1825 tog han afsked med öfverstes rang
och lefde derefter såsom jordbrukare. Han skildras
från denna tid som en barsk herre, hvilken gerna
uppehöll sig vid minnena från sitt krigarelif,
drag, som man återfinner i den bild Runeberg i sitt
bekanta skaldestycke i "Fänrik Ståls sägner" gifvit
af honom. K. dog i Helsingfors d. 23 Juli 1855.
M. G. S.
Konow, Tomas, norsk amiral, "den siste
Eidsvoldsmannen", föddes i Bergen d. 10 Okt. 1796,
blef 1813 sekundlöjtnant i marinen och ingick
efter Kiel-freden i norsk tjenst. 1814 deltog
han, 18 år gammal, såsom andre representant för
sjöförsvaret i riksförsamlingen i Eidsvold. 1817
blef han kadettofficer samt lärare i matematik
och navigation vid den då öppnade "söakademien" i
Frederiksvärn (hvilken plats han beklädde i 31 år)
och utnämndes 1848 till chef för Karl Johans värns
örlogsvarf. 1860 befordrades han till konteramiral och
chef för marinkommandot. 1869 erhöll han, på begäran,
afsked. Död i Kristiania d. 10 Okt. 1881. Hans
begrafningsfölje var det största, som Norges
hufvudstad dittills skådat. O. A. Ö.
Konrad, tyska konungar och romerska kejsare :
1. K. I var hertig af Franken, då han 911, efter
den tyska karolingiska ättens utgång, valdes till
konung, hufvudsakligen emedan han härstammade från
karolingerna, genom sin moder, Glismut, kejsar
Arnulfs dotter. Ehuru ädelmodig, tapper och
understödd af biskoparna, lyckades han dock
ej hålla de store i tygeln eller värja riket för
ständiga anfall af ungrarna, hvilka i synnerhet 917
härjade hans land. Sjelf barnlös, rekommenderade
han på dödsbädden, med förbigående af sin egen broder
Eberhard, sin värste motståndare, den kraftige hertig
Henrik af Sachsen, till sin efterträdare. K. dog
d. 23 Dec. 918 och ligger begrafven i Fulda.
2. K. II, kallad Saliern, grundläggaren af det
frankiska l. saliska regenthuset, var sonsons son
af hertig Konrad den röde af Lothringen och föddes
omkr. 990. Han valdes 1024 till konung efter Henrik
II och kröntes i Mainz d. 8 Sept. s. å. Tapper,
viljekraftig och klok, dertill ädelmodig och,
genom sitt gifte med
Gisela af Schwaben, rik samt frikostig och i blomman
af sin ålder, var han bättre än någon annan vuxen sin
svåra plats. Sedan han på sin "eriksgata" skipat lag
och rätt samt 1025 afträdt Slesvig till Knut d. store
i Danmark, drog han 1026 till Italien, mottog i
Milano lombardiska kronan och blef, efter strider med
enskilda städer, i Rom högtidligen krönt till kejsare
af påfven Johannes XIX (d. 26 Mars 1027). Efter att
hafva befäst sitt välde i nedre Italien återvände han
till Tyskland, der flere stormän gjort uppror. Dessa
stillades, rikets gränser mot Polen och Ungern
skyddades, och efter konung Rudolfs af Burgund död
(1032) indrog K. detta land såsom ledigt län till
Tyska riket. K. lät d. 2 Febr. 1033 kröna sig till
Burgunds konung och tvang efter tre lyckade fälttåg
sin medtäflare om Burgunds krona, Rudolfs systerson
grefve Odo af Champagne, att nedlägga sina anspråk. Af
nya oroligheter åter kallad till Italien (1036),
utfärdade han under belägringen af Milano d. 20 Maj
1037 den ryktbara lag, "Edictum de beneficiis", enligt
hvilken smärre, ej omedelbart under kronan lydande län
skulle gå i arf från fader till son, från broder till
broder. K. afled i Utrecht d. 4 Juni 1039 och ligger
begrafven i Speier. Han var en af Tysklands dugligaste
kejsare, upprätthöll landsfreden och vårdade sig om
rättskipningen, hvarför ock folket sade, att Karl den
stores tider hade kommit åter. Hans mål var att göra
konungamakten stark och kronan ärftlig. Derför gaf han
hertigdömena, med undantag af Lothringen och Sachsen,
åt sin son Henrik (III), gynnade städerna och sökte
lyfta det genom länsväsendet förtryckta folket till
högre grad af frihet.
3. K. III, den förste konungen af ätten Hohenstaufen
(se d. o.), var son af hertig Fredrik af Schwaben
och kejsar Henrik IV:s dotter Agnes samt föddes
1093. Redan efter Henrik V:s död (1125) uppträdde
K. såsom en medtäflare med Lothar af Supplinburg om
tyska kronan och utropades 1127 till konung, skyndade
sedan till Italien och kröntes 1128 i Monza till
Italiens konung samt återvände först 1131 eller 1132
till Tyskland, der hans motståndare emellertid vunnit
öfvervigt. 1135 uppgaf också K. striden och erkände
Lothar samt blef dennes trogne anhängare. Med Lothars
död (1137) började striden om kronan på nytt. Med
förbigående af Bajerns och Sachsens mäktige hertig,
Henrik den stolte (af huset Welf), valdes K., då
hertig af Franken, d. 7 Mars 1138 till tysk konung,
på formvidrigt sätt, af blott några få furstar,
men blef dock allmänt erkänd. Då Henrik den stolte,
hvars makt var konungen farlig, ej ville lemna ifrån
sig ett af sina hertigdömen, förklarade K. honom
dem bägge förlustig och tände så gnistan till
den långvariga striden mellan welfer (guelfer) och
hohenstaufer (ghibelliner). Efter Henriks död (1139)
fortsatte hans broder Welf VI striden. Han blef dock
slagen af K. och dennes broder Fredrik vid Weinsberg
(Dec. 1140); ehuru på riksdagen i Frankfurt a. M. 1142
Sachsen emellertid tillförsäkrades Henriks son,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
