Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konrad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Henrik Lejonet, bar Welf ondt i sinnet. På enträgen
uppmaning af Bernhard af Clairvaux deltog K. i det
andra korståget (1147–49), från hvilket han återvände
med oförrättadt ärende och bruten helsa. Äfven Welf
hade deltagit i detsamma, men skyndade före K. hem
till Tyskland och började nya fientligheter. Han
tvangs dock genom det nederlag, som K:s äldre son
Henrik tillfogade honom vid Flochberg (1150), till en
för konungen förmånlig fred. Under rustningar till
ett tåg till Italien dog Konrad d. 15 Febr. 1152 i
Bamberg. K. var förmäld med Gertrud af Sulzbach. Såväl
hon som K:s son Henrik hade dött före honom. På grund
af sin yngre son Fredriks barndom bestämde K. till
efterträdare sin brorson Fredrik (sedermera kejsar
Fredrik Barbarossa).
4. K. IV, son af kejsar Fredrik II i hans andra
äktenskap, med konungariket Jerusalems arftagerska
Jolanta af Brienne, föddes i Andria d. 25 (27?) April
1228 och valdes till romersk konung 1237 efter sin
upproriske broder Henriks afsättning. Först efter 1245
började han dock personligen taga del i styrelsen. Han
fick att kämpa emot den 1246 till motkonung valde
landtgrefven Henrik Raspe, som d. 5 Aug. 1246 slog
honom vid Frankfurt a. M., och dennes efterträdare,
Vilhelm af Holland. Efter sin faders död (1250)
öfvergaf K. den hopplösa striden i Tyskland för att
rädda sitt arfrike Sicilien. Han drog till Italien,
eröfrade jämte sin halfbroder Manfred Apulien samt
intog slutligen (1253) äfven Neapel. I spetsen för
en stor här drog han sedan å stad att återställa sitt
välde i Tyskland, men afled i fältlägret vid Lavello
d. 21 Maj 1254. Han var sedan d. 1 Sept. 1246 förmäld
med Elisabet af Bajern och efterlemnade en tvåårig
son, Konradin.
Konrad, hertigar af Lothringen:
1. K. den röde, frankisk grefve med stora
besittningar i stiften Speier och Worms, erhöll 944
af tyske konungen Otto I hertigdömet Lothringen i
förläning och äktade några år senare hans dotter
Liutgard. År 951 åtföljde han sin svärfader
till Italien och qvarlemnades 952 i Pavia såsom
ståthållare, men ej långt derefter kom han i spändt
förhållande till Otto och miste sitt hertigdöme.
Han skred då till öppna fientligheter och förband
sig 954 t. o. m. med magyarerna, som det året
framträngde öfver Rhen. Men han öfvergafs då
af alla sina anhängare och måste underkasta
sig konungen samt stupade i slaget mot magyarerna
på Lechfältet 955. Med K:s sonsons son Konrad
uppsteg (1024) hans ätt, den s. k. saliska
eller frankiska, på Tysklands tron.
2. K., kejsar Henrik IV:s äldre son, f. 1074,
fick 1076 af sin fader Nedre Lothringen såsom län
och kröntes 1087 till faderns efterträdare som
tysk konung. Men år 1093 drogo honom påfven Urban
II och markgrefvinnan Matilda af Toscana öfver till
kejsarens fiender, hvarför denne 1098 lät välja sin
yngre son, Henrik, till sin efterträdare. K. dog
i Florens 1101.
Konrad, konung af Jerusalem, markgrefve af
Monferrato, antagligen född på 1140-talet, utmärkte
sig i lombardernas krig emot kejsar
Fredrik I, men tog derefter korset och slog utanför
Konstantinopel en upprorshär samt fick till lön
derför af kejsar Isak Angelos prinsessan Teodoras
hand. Vidare undsatte han Tyrus emot Saladin och slöt
sig 1189 till korshären, som belägrade Ptolemais. Hans
äregiriga sträfvan att blifva konung af Jerusalem
lyckades derigenom att han äktade arfvingen till
Jerusalems krona, Elisabet, som på hans anstiftan
skilde sig från sin förre man, Humfrid af Toron,
hvarjämte han fick hjelp af franske konungen Filip
August. Men som Humfrid understöddes af konung Richard
Lejonhjerta, kom det till en häftig strid. Just när
denna skulle biläggas, mördades K., d. 28 April 1192,
i Askalon af assasinerna, från hvilka han röfvat
ett skepp.
Konrad, tysk prelat och korsfarare, son till
pfalzgrefven Otto af Wittelsbach, blef 1161 ärkebiskop
i Mainz. Då hans försök att förmå kejsar Fredrik
Barbarossa till försoning med påfven Alexander III
misslyckades, öfvergaf han kejsaren och slöt sig
afgjordt till Alexander. På grund deraf afsatte
Fredrik honom (1165). Men af påfven utnämndes
han till kardinal och valdes 1177 med kejsarens
bifall till ärkebiskop af Salzburg. 1183 återfick
han ärkebiskopsstiftet Mainz. Han var synnerligen
verksam för Fredrik Barbarossas deltagande i det
tredje korståget (1189), och sjelf kämpade han
1197–98 i spetsen för en korsfararehär i Heliga
landet. Död 1200.
Konrad, tyska medeltidsskalder och prosaförfattare,
bland hvilka följande äro de märkligaste :
1. K. der Pfaffe, sannolikt hofkaplan hos hertig
Henrik den stolte af Bajern, företog sig omkr. 1130,
på begäran af hertigens gemål, kejsar Lothar
II:s dotter Gertrud, att på tysk vers återgifva den
gammalfranska "Chanson de Roland" (Rolandssången).
Denna K:s bearbetning, senast utgifven af K. Bartsch
("Das Rolandslied", 1874), är jämte en samtida
alexandersdikt äldst bland tyska öfverflyttningar
af större romanska diktverk.
2. K. Fleck, troligen tillhörande en schwabisk
riddareslägt, i öfrigt med okända lefnadsöden, gjorde
i början af 1200-talet en tysk bearbetning af den
gammalfranska riddaredikt, som ett årh. senare
införlifvades med svenska medeltidsliteraturen under
namnet "Flores och Blanzeflor". E. Sommer har
utgifvit detta hans verk ("Flore und Blanscheflur",
1846).
3. K. från Lichtenau (Conradus Urspergensis),
prost i stiftet Ursperg i Bajern 1226–40, har
gällt såsom författare af det vigtiga historiska
arbetet "Chronicon urspergense" (senast tryckt i
"Monumenta Germaniae historica" och i en derur
verkställd skolupplaga af 1874), af hvilket dock
endast en mindre del, behandlande tiden närmast
före år 1229, synes vara hans verk.
4. K. från Megenberg (Conradus de Monte puellarum;
så uppkallad efter sin födelseort, hvarvid
troligen Mainberg vid Schweinfurt åsyftas),
född omkr. 1309, d. 1374 såsom medlem af domkapitlet
i Regensburg, en orygglig anhängare af påfvarna i deras strid med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
