Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsonant, medljud, språkv., sådant språkljud, som icke i allmänhet bildar stafvelse - Konsonant-ljud. Se Konsonant - Konsorter, deltagare, kamrater, stallbröder - Konspiration, sammansvärjning, stämpling, sammangaddning - Konspiratör, person, som tillställer sammansvärjning, stämplar, uppviglar - Konspirera, göra sammansvärjning, stämpla, uppvigla - Konst, i inskränkt bemärkelse den konstnärliga förmågan eller verksamheten och dess produkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bokstafven) klar. Endast derigenom att de förblandat
ljud och bokstaf hafva grammatiker kommit till sådana
förvirrade påståenden som att x och tyskt z skulle
vara sammansatta konsonanter, under det i verkligheten
x och z blott äro kompendiösa beteckningar för
två bredvid hvarandra stående språkljud (ks,
ts) genom en bokstaf. Detta är en afvikelse från
ljudskriftens allmänna grundsatser, liksom när en
konsonant betecknas genom en sammanställning af
två eller flere tecken, t. ex. Sv. sj, stj; T. ch;
Eng. sh o. s. v. Slutligen har man att från både
ljudet och tecknet skilja ljudets (eller tecknets)
namn, "be", "äff" o. s. v. I de nyare språken bestå
konsonantnamnen vanligen af konsonanten med föregående
ä eller efterföljande e. Undantag från denna regel
bilda ha, ji, kå, qu, T. och R. ka, T. jod samt zeta. I
Hebr., Grek. och Fornslav. hade konsonanterna, liksom
vokalerna, längre och betydelsefullare namn: beta,
gamma, delta o. s. v. Lll.
Konsonant-ljud. Se Konsonant.
Konsorter (Fr. consorts, af Lat. consors, deltagare),
deltagare, kamrater, stallbröder (vanl. i dålig bem.).
Konspiration (Lat. conspiratio), sammansvärjning,
stämpling, sammangaddning. – Konspiratör, person, som
tillställer sammansvärjning, stämplar, uppviglar. –
Konspirera, göra sammansvärjning, stämpla, uppvigla.
Konst (beslägtadt med verbet kunna och således
egentl. liktydigt med "förmåga", "färdighet",
"skicklighet", i hvilka betydelser det jämväl ofta
nyttjas i hvardagsspråket), i inskränkt bemärkelse
den konstnärliga förmågan eller verksamheten och dess
produkter. I denna betydelse plägar man gifva ordet
epiteten "fri" eller "skön" och betecknar dermed
de två mest i ögonen fallande egenskaper, som man
af ålder vant sig vid att anse utmärkande för den
konstnärliga verksamheten. Ännu i dag identifieras
vanligen i en eller annan bemärkelse konst och
skönhet, ett uppfattningssätt, som är lika gammalt som
konsten sjelf och ytterst härstammar från en tid, då
man ej reflekterat på skönheten såsom något specifikt
i annan bemärkelse än konstskönhet. Naturskönheten
är i den menskliga tankens historia ett mycket sent
begrepp. När grekerna t. ex. kallade en menniska eller
en karakter skön, så var tankeförbindelsen för dem
troligen ungefär: "lik ett konstverk", "skön som en
bildstod". Och att då kasta om förhållandet mellan de
båda begreppen konst och skönhet, så att ej blott all
skönhet fattades åtminstone i analogi med konst, utan
äfven konsten ansågs hafva sitt väsende och sitt mål i
skönheten – detta var ett från början helt naturligt
betraktelsesätt. En tillämpning i fullt klassisk
form fick detta åskådningssätt redan i den grekiska
konsten, särskildt i dess ideala plastik; och det är
den grekiska konstens föredöme, som sedan under olika
tider upprepade gånger gifvit denna uppfattning af
konstens uppgift helgd och burskap. Under tre stora
perioder i konstbildningens historia har sålunda
denna uppfattning i nyare tider varit dominerande:
först under den s. k. franska
psevdoklassicitetens dagar, så under den tyska
schiller-götheska klassicitetens, som ännu i
vårt land utöfvar ett stort inflytande, och
till sist i nyromantiken. Hos den sistnämnda
konstperioden gick denna skönhetsdyrkan till
en osund öfverdrift, i det man släppte efter på de
stränga skönhetslagarnas fordringar och upptog i
konsten mycket fult och blott karakteristiskt, men
ändå uppträdde med skönhetens suveräna anspråk,
med uttryck t. ex. sådana som Victor Hugos
"l’art pour l’art". Men på samma gång förebådades
häri, genom betonande af fantasiens rätt, en ny och
högre konstuppfattning. – I direkt opposition mot de
klassiska och romantiska konstteorierna uppträder i
våra dagar den s. k. realismen, särskildt inom poesi
och målarekonst. Nu är ej längre slagordet
"skönhet" eller ens "konst", utan i stället "sanning",
"vetenskap", "psykologi". Det heter nu ej längre,
såsom hos den franska klassiciteten, att konstnären
skall "imitera den sköna naturen"; han skall
imitera naturen rätt och slätt, den sanna naturen.
Konstnärerna kalla sig derför verklighetsskildrare
och anse sig hafva rättighet att afbilda
hvad verkligt som hälst, vackert eller fult,
ädelt eller styggt, blott det är sant. Sålunda,
förr har man ansett konstens mål vara skönheten;
nu deremot är det en talrik skola, som sätter
dess mål i sanningen. Vid sidan af dessa båda
uppfattningar finnes alltsedan 1700-talet, sedan
den s. k. "upplysningens" tidehvarf, äfven en tredje
åsigt, som vill att äfven konsten skall vara till
för nyttans skull, eller – för att fatta teorien
något högre – för det godas skull. Motsatt alla
dessa åsigter är den nyromantiska, för så vidt
den predikar "konsten för konstens egen skull",
fattar konsten såsom sjelfändamål. Men då den
konstnärliga förmågan par préférence påtagligen
är fantasien och särskildt uteslutande får den
betydelsen, om den skall skiljas från all teoretisk,
praktisk och skönhets-verksamhet, så ledde
den nyromantiska konstteorien till fantasiens
envälde. Fantasien saknar allt mått i sig sjelf, och
nyromantikernas konstverksamhet blef derför måttlös,
fantastisk, och så till vida okonstnärlig. Ty
mått och harmoni äro bestämningar, som omöjligen
kunna fråntagas konsten; äfven de längst gående
"realister" måste böja sig under deras fordringar
under form af koncentreringslagar, kompositionslagar
o. d. Så långt som de verkligen äro konstnärer,
erkänna de åtminstone i praktiken dessa fordringar.
Men, som sagdt, nyromantikerna föraktade alla dylika
lagar, som skulle lagt tvång på deras fantasis
godtycke, på "det konstnärliga geniets suveränitet".
För att undgå dessa nyromantiska, för all egentlig
konstbildning uppgifvande konseqvenser och å
andra sidan äfven de andra förut karakteriserade
riktningarnas ensidigheter återstår endast en utväg.
Konsten kan icke erkännas för sjelfändamål (ty
då nyromantiskt sjelfsvåld), men får ej häller
anses hafva blott sanningen till mål (då realistisk
sammanblandning af konst och vetenskap, prosaisk
verklighetsfotografi), ej blott det goda (då krass
tendenspoesi eller torr lärodikt), ej blott det sköna
(då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
