Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst, i inskränkt bemärkelse den konstnärliga förmågan eller verksamheten och dess produkter - Konstakademi. 1. Samfund af betydande konstnärer - Konstakademi. 2. Högre, af staten understödt läroverk, vid hvilket ämnesvenner inom de bildande konsterna åtnjuta undervisning, merendels kostnadsfritt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tomt skönhetsväsende, utan betydelse för lifvet,
en aristokratisk konstlyx). Konsten måste likställas
med alla andra arter af mensklig verksamhet och tjena
såsom ett medel för menniskans ändamål i det hela,
för såväl det sanna och goda som det sköna. Konsten
bör vara endast en "tjenande broder". – Det utmärkande
för konsten blir då hvad redan Platon nämnde såsom
dess kännetecken: efterbildning af verkligheten;
men ej, såsom vetenskapen, för förståndet i abstrakta,
generella begrepp, utan i konkret, lefvande bild för
fantasien. Der har konstnären sitt eget område, på
hvilket ingen kan täfla med honom, der han är skapare
i sin art, är produktiv för mensklighetens andliga
nationalekonomi. Men han är der icke en sjelfsväldig
despot, som följer sina godtyckliga nycker och tycken,
utan blott en tjenstpligtig vasall, som i hvarje
sin verksamhet måste taga hänsyn till det hela, till
det högre, hvars tjenare äfven han är. Men ej häller
skall han våga sig utom sitt eget område, ej blifva
någon qvasi-vetenskapsman eller half-reformator i
samhället; han kan tjena sanningen eller nyttan,
men blott på sitt egendomliga sätt, såsom skapare
af lefvande fantasibilder. Dessa bilder hafva då
antingen öfvervägande teoretiskt, praktiskt eller
estetiskt syfte, men äro alltid närmast ingenting
annat än fantasibilder, verkligheten må motsvara eller
icke motsvara dem. Kunde konstnären ur egen fatabur
skapa sitt verk, så hade han skaparens sjelfrätt
också och behöfde ej gå i verklighetens skola; men
det kan han ej, och det är derför som trägna och
trogna "naturstudier" äro all sann mensklig konsts
förutsättning. Men de äro dess vilkor och medel,
ej dess mål. Då nu stundom dock den konstnärliga
verksamhetens närmaste mål är sanning och godhet,
blir detta då ej "tendenspoesi", blir det ej prosa
inom konsten? Det behöfver ej blifva det, och
det får ej blifva det, om det skall fortfara att
vara konst och poesi. Det finnes nämligen tendens
af tvänne arter. Då tendensen är motsatt konsten,
är den abstrakt, förståndsmässig, och det är detta
man i allmänhet menar med tendenskonst. Men man kan
vinna ett teoretiskt eller praktiskt mål äfven genom
konkreta, för fantasien lefvande lifsbilder, och det
slaget af tendens är i det stora hela oundgängligt för
konsten, om den ej skall isoleras från menniskolifvets
öfriga sidor, från dess allvarliga hvardagskraf och
dess evighetsmål. Det är också på det sättet, som
alla stora konstnärer varit kulturkämpar, ej genom
abstrakta teorier eller reformförslag.
Hvad nu sagts gäller om all konst; men det finnes
äfven särskilda lagar for hvarje konstart. I det hela
är nämligen konsten en produktiv fantasiverksamhet
och lyder derför fantasiens lagar, jämte de
fordringar, som kunna ställas på den af de teoretiska,
praktiska eller estetiska ändamålen. Dessa specifikt
konstnärliga lagar, konstnärsfantasiens lagar, äro
ännu så föga studerade, att några allmänfattliga och
allmängiltiga resultat svårligen kunna angifvas. De
äro ytterligt svåra att studera, derför att de
teoretiska, praktiska och estetiska lagarna
oupphörligt hota att blifva inblandade i
undersökningen. Likaså har också hvarje konstart
sina egna lagar. Dessa äro jämförelsevis mera
oberoende och kända samt utgöra innehållet i den
s. k. empiriska konstteorien, eller läran om de
olika konstnärliga stillagarna. – Till grund för
dessa speciellare läror ligger hufvudindelningen
af konsten. Det är den tyske estetikern Lessing,
som (framförallt i arbetet "Laokoon") uppvisat
den stora artskilnaden mellan bildande konst, som
förlägger sina bilder för fantasien bredvid hvarandra
i rummet, och ljudande konst, som förlägger
bilderna efter hvarandra i tiden. Till den förra
hufvudgruppen, som enligt Lessings åsigt (bestridd
af de s. k. impressionisterna, se d. o.) endast
kan återgifva kroppar och – antydningsvis
genom kroppar – rörelser, höra arkitekturen
(byggnadskonsten), plastiken (bildhuggarekonsten) samt
målarekonsten. Till de ljudande konsterna åter räknas
musik och poesi, hvilka enligt Lessing omedelbart
återgifva rörelser eller handlingar samt endast
antydningsvis genom dem kroppar.
S-e.
Konstakademi. 1. Samfund af betydande konstnärer,
som har till uppgift att vårda konstbildningens
intressen. – 2. Högre, af staten understödt läroverk,
vid hvilket ämnesvenner inom de bildande konsterna
åtnjuta undervisning, merendels kostnadsfritt. Sådana
högre konstskolors lärjungar öfvas i teckning efter
planscher, gipsbilder och lefvande modell; vidare
meddelas undervisning i anatomi, proportionslära,
perspektiv, färglära, kostymkännedom, konsthistoria,
estetik, mytologi m. m. samt slutligen praktisk
handledning i utöfvande af måleri, bildhuggarekonst,
kopparstickarekonst o. s. v. Många konstakademier
inbegripa i sig äfven en arkitektskola. De af dem
anordnade (vanligen årliga) utställningarna föregås af
pristäflingar öfver uppgifna ämnen, hvarvid lefvande
lärjungar kunna vinna penningebelöningar, medaljer
och resestipendier. Mera utvecklade konstnärer kallar
akademien till sina agréer och ledamöter. Lärarna
utgöras af konstnärer och konstlärde samt bilda,
jämte akademiens ledamöter, en styrelse, som på
sätt och vis utgör en administrativ myndighet för
konstärenden. De tyska konstakademiernas öfverstyrelse
kallas senat. – En konstakademis verksamhet går ut
på att bibringa lärjungarna den omfattande tekniska
och allmänt vetenskapliga utbildning, som den moderna
tiden kräfver, men som icke så lätt kan inhemtas i
en mästare-atelier, der det personliga inflytandet
på eleven är öfvermäktigt. I likhet med vittra
akademier hafva äfven konstakademierna visat böjelse
att under tidehvarf af brytningar inom konsten hålla
på de föråldrade formerna samt endast motvilligt
och sent gifvit sitt erkännande åt nya riktningar,
nya ideal. Så qvarstodo de i början af 19:de årh. på
barocktidens konventionella ståndpunkt, länge efter
det att konstnyfödelsen försiggått. Flere store
konstnärer hafva derför uttalat en hård dom öfver
akademierna; och det är fortfarande icke sällsynt
att grupper af reformlystna konstnärer afsäga sig
all förbindelse med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
