Print (PDF) - On this page / på denna sida - 1. Konstantin I den store - 2. Konstantin II - 3. Konstantin V Kopronymos - 4. Konstantin VI Porfyrogennetos - 5. Konstantin VII Porfyrogennetos - 6. Konstantin XI, den siste östromerske kejsaren - Konstantin, ryska storfurstar: - 1. Konstantin Pavlovitj - 2. Konstantin Nikolajevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1231
Konstantin.
1232
hans efterträdare, samt dottern Helena, hvilken
förmäldes med sin kusin kejsar Julianus. - Huru
K. än må bedömas, synes han dock värd sitt tillnamn
"den store", icke minst derför att han förstod hvad
tiden kräfde och genom sina åtgöranden gaf den till
döden dömda romarverlden en styrka och en stadga,
som voro mäktiga att öfverlefva densamma.
2. K. II, den föregåendes son, blef efter faderns
död (337) kejsare jämte sina bröder Konstantins
och Konstans. Hans välde omfattade prefekturen
Gallien (Gallien, Spanien och Britannien). K. hade
erhållit en sorgfällig uppfostran och äfven försökt
sig i krigets skola, men saknade stadga i karakteren
och drefs af ärelystnad. Han råkade snart i strid
med sin broder Konstans, hvilken han ville fråntaga
Afrika, men blef slagen vid Aquileja 340 och omkom
under flykten derifrån.
3. K. Y Kopro’nymos, f. 719, efterträdde 741 sin
fader, Leo III Isauriern, på Östromerska
rikets tron och förde segerrika krig mot "bulgarerna
och sarasenerna, men kunde icke hindra, att
Grekland härjades af slaver. Han stupade 775
under ett fälttåg mot bulgarerna. I hård förföljelse
mot bild-dyrkarna gick han längre än sin fader och
straffade de motspänstige munkarna genom klostrens
upphäfvande. Han var i sitt l:sta gifte förmäld
med sin ka-zariska grannfurstes ("kaganens")
dotter och efterträddes af en son i detta
äktenskap, Leo IY. - 4. K. yi Porfyrogennetos,
("den purpurborne"), den föregåendes sonson, kejsare
780-97. Se Irene, östromersk kejsarinna.- 5. K.
yil Porfyroge’nnetos, 4:de regen-ten af den
macedonska dynastien, son af kejsar Leo yi den vise,
föddes 905, erhöll 913 tronen efter sin farbroder
Alexander, hade 920 -44 till samkejsare Eomanos I
Lekapenos, hvars dotter Helena han äktat, och dog 959
af gift, sannolikt med hans sons och efterträdares,
Romanos II:s, vetskap. Han var en svag regent
och lät leda sig af sin gemål och hennes fader.
Deremot utmärkte han sig för lärdom samt såsom
beskyddare af vetenskap och konst. Sjelf författade
han en lefnadsbeskrifning öfver sin farfader,
kejsar Basileios I, en skrift om rikets styrelse,
äfven innehållande notiser om främmande folkslag
i öster och norr (bl. a. en skildring af ryssarnas
färdväg utför Dnjepr till Konstantinopel, af vigt
för historien om ryska rikets ursprung), vidare en
framställning af ceremoniordningen vid bysantinska
hofvet samt ett krigsvetenskapligt arbete.
Hans verk utgåfvos första gången i Leiden
af J. Meursius 1617. Den af B. G. Niebuhr
m. fl. utgifna samlingen "Corpus scriptorum
byzantinorum" (1828 o. f.) upptager dem. - 6.
K. XI, den siste östromerske kejsaren, son
af Manuel II Palaiologos, efter sin moder,
Irene Drakosa, kallad Dragases, föddes 1403
och efterträdde 1448 sin broder Johannes yill i
herraväldet öfver de återstående spillrorna af
riket. Han ådagalade 1453 lysande tapperhet
under försvaret af Konstantinopel mot Muhammed
II:s förkrossande öfvermakt och föll med vapen i
hand d. 29 Maj vid stadens stormning af turkarna.
1-2. R. Tdb.
Konstantin, ryska storfurstar:
1. K. Pa’vlovitj, andre son af kejsar Paul I och
Maria Feodorovna (prinsessa af Wtirtemberg), föddes
d. 8 Maj 1779 och förmälde sig 1796 med Juliana (Anna
Feodorovna) af Sachsen-Koburg. Han deltog från 1799
i de ryska fälttågen mot Frankrike, förde i slagen
vid Austerlitz (1805) och Leipzig (1813) befälet
öfver gardena, bevistade Wien-kongressen (1814-15)
samt utnämndes derefter till generalissimus i
Polen. Underlig till lynnet och af naturen despotiskt
anlagd, förde han der ett strängt regemente,
i synnerhet sedan han 1820 - vid tiden för kejsar
Alexander I:s öfvergång till reaktionära tänkesätt -
utnämnts-till vice-konung öfver riket. Sistnämnda år
skilde han sig från sin gemål och ingick mor-ganatiskt
äktenskap med en ung polska, gref-vinnan Joanna
Grudzinska, hvilken en tid derefter erhöll titeln
prinsessa af Lowicz. I sammanhang med detta giftermål
afstod K. från sin arfsrätt till ryska tronen, till
förmån för sin yngre broder Mkolaj, och tillställde
i början af 1822 kejsar Alexander en formlig
af-sägelseskrift. Men saken hölls tillsvidare hemlig,
hvarför Nikolaj efter Alexanders död (d. l Dec. 1825)
i Petersburg lät hylla K. såsom kejsare. Men sedan
han från yarsjav mottagit K:s förnyade afsägelse,
besteg han sjelf tronen, och K. stannade på sin post
i Polen, yid revolutionens utbrott i yarsjav d. 29
Nov. 1830 öfver-fölls K. af de sammansvurne i sin
bostad, lustslottet Belvedere, och kom endast genom
en tillfällighet undan med lifvet. Missuppfattande
ställningen, lät han följande dag de ryska trupperna
onödigtvis utrymma staden och drog sig snart tillbaka
ända till ryska gränsen. Utan att spela någon mera
betydande rol deltog han derefter i de första
krigsoperationerna till upprorets kufvande, men
afled hastigt i yitebsk af kolera d. 27 Juni 1831. -
2. K. Nikolaje-vitj, den föregåendes brorson, andre
son af kejsar Nikolaus I och Alexandra Feodorovna
(Charlotte af Preussen), föddes d. 21 Sept. 1827 och
utnämndes redan i vaggan till storamiral. Hans studier
och resor anordnades ock sedermera med afseende på
hans utbildande till sjömilitärisk duglighet. Under
Krim-kriget (1853-56) förde han befälet öfver
öster-sjöflottan och skall hafva uttalat sig mycket
bestämdt mot alla eftergifter åt vestmakterna. 1857
erhöll han högsta ledningen af m armväsendet. K. blef
vid denna tid medelpunkten-för en krets af män, som
i liberala tänkesätt voro långt mera framskridna än
hans broder kejsar Alexander II. Han lär mycket hafva
bidragit till utfärdande af lagen om lifegenskapen s
af skaffande och i öfrigt visat sig som en varm vän af
reformer. Emedan han hade gjort sig känd för att söka
förmå kejsaren att uppträda med skonsamhet i fråga
om polackernas sträfvanden, helsades hans utnämning
(d. 8 Juni 1862) till kejsarens ställföreträdare i
Polen med mycken tillfredsställelse i detta land. Men
några dagar efter hans ankomst till yarsjav (2 Juli
s. å.) gjordes mot honom ett mordförsök. K. iakttog
likväl ett mycket tillmötes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
