- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
1325-1326

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koppar. 1. Kem. I naturen förekommer kopparn ej sällan gedigen - Koppar. 2. Metallurg. De i naturen förekommande mineral och malmer, af hvilka kopparn framställes, innehålla ganska litet koppar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sällan gedigen, men vanligen i förening med
svafvel, äfven med syre och med klor. Mycket små
mängder koppar hafva anträffats i lefvern och
blodserum, i hummerns och några fiskars blod samt
i vissa foglars fjädrar. Den rena kopparmetallen
utmärkes af en vackert röd och karakteristisk
färg. Kopparn är hårdare än silfver, men mjukare än
platina. I hållfasthet öfverträffas den endast af
jernet. Den har stor ledningsförmåga för värme och
elektricitet. Dess värmeledningsförmåga förhåller
sig till silfrets som 912 : 1,000, och dess förmåga
att leda elektricitet förhåller sig till nämnda
metalls som 77,5 : 100. Näst guld och silfver är
kopparn smidigast. Den lär kunna uthamras till
bleck af endast 0,0026 mm. tjocklek. Äfven kunna
kopparstycken genom svetsning förenas. Kopparn
smälter svårare än silfver, men lättare än guld,
ungefär vid 1,200°. Smält koppar uppsuper gaser,
som vid stelnandet åter afsöndras och göra metallen
porös eller blåsig. Kopparns specifika vigt är
8,94. I torr luft är kopparn vid vanlig temperatur
oföränderlig, men vid upphettning syrsätter den sig
på ytan, först till oxidul och sedan till oxid. I
fuktig och kolsyrehaltig luft betäcker sig metallen
med en grön skorpa (erg), som utgöres af basiskt
kopparkarbonat. Äfven svaga organiska syror, fett
och olja angripa kopparn vid lufttillträde, likaså
ammoniak och ammoniaksalter. Koncentrerad, men ej
utspädd, svafvelsyra löser koppar med utveckling af
svafvelsyrlighet, hvarunder kopparsulfat bildas. Af
salpetersyra löses metallen under utveckling af
qväfoxid till kopparnitrat. Med svafvel förenas
kopparn direkt samt med utveckling af värme. Redan vid
vanlig temperatur svärtas koppar af svafvelväte. –
Kopparns atomvigt, som tecknas Cu (af Lat. cuprum)
är 63. I kemiskt hänseende är kopparn en två-atomig
och en-atomig metall, alldeles som kvicksilfver. Med
syre ger den oxiderna Cu O, kopparoxid, och Cu2 O,
kopparoxidul; med klor ger den kloriden Cu Cl2 och
kloruren Cu Cl o. s. v. Man antager dock vanligen,
att i kopparoxidulen och kopparkloruren kopparn
icke är en-atomig, utan två-atomig liksom i oxiden
och kloriden, men att de sistnämnda föreningarna
innehålla två-atomiga dubbel-atomer, således
(Cu – Cu)O och Cu Cl–Cu Cl. – Kopparoxidulen, Cu2 O,
förekommer i naturen kristalliserad i röda oktaedrar
och erhålles som ett rödt pulver, om man med druf-
eller mjölksocker upphettar en lösning af vinsyrans
kopparoxidsalt i kali. Den löses i ammoniak
till en färglös vätska, som i luften uppsuper
syre och hastigt färgas blå. Med klorvätesyra ger
kopparoxidulen kopparklorur, men med syresyror koppar
och kopparoxidsalter. – Kopparoxiden, Cu O, erhålles
genom glödgning af koppar i luft eller af nitratet,
hydratet och karbonatet. Den är svart och smälter
i stark glödgningshetta, löses lätt i syror och ger
blåa lösningar af kopparoxidsalter. Den reduceras
lätt till metallisk koppar genom upphettning i vätgas
med kol eller organiska ämnen. Kopparoxidens hydrat
erhålles som en mörkblå, geléartad fällning, då
man till lösningar af kopparoxidsalter tillsätter kali
eller natron. Detta hydrat, som har sammansättningen
Cu(OH)2, färgas svart vid lindrig upphettning eller
genom tillsats af öfverskott af kali eller natron
samt har sedan sammansättningen 6Cu O, H2 O eller,
enl. andra uppgifter, 3Cu O, H2 O. Med syror ger
kopparoxiden salter, hvilka i vattenhaltigt tillstånd
äro blåa eller gröna, men i vattenfritt tillstånd ofta
hvita. Deras lösningar utmärkas af en sammandragande
och vidrig smak. De äro mycket giftiga och förorsaka
kräkningar samt, i något större doser, hastig död. Som
motgift nyttjas ägghvita och kräkmedel (se Kopparförgiftning). Ur kopparoxidsalternas lösningar
fäller metalliskt jern koppar i metallisk form. Om
derför ett jernstycke indoppas i en lösning af ett
kopparoxidsalt, betäckes det med en röd hinna af
koppar. – Med svafvel ger kopparn tvänne föreningar,
som motsvara de bägge oxiderna, nämligen Cu2 S och
Cu S. Den förra föreningen, som är mest beständig,
bildas genom direkt förening och finnes i naturen
såsom grå kopparmalm. Den är svartgrå, lättsmält
och smidig. Den enkla svafvelkopparn, Cu S, erhålles
som en svart fällning, då man inleder svafvelväte
i lösningar af kopparsalter. Den oxideras i fuktigt
tillstånd hastigt i luften. Den förekommer mera sällan
i mineralriket och utgör mineralet kopparindigo. –
Klor ger med koppar kloruren Cu Cl eller Cu<sub>2/sub> Cl2 och
kloriden Cu Cl2. Den förra är hvit, kristallisk och
föga löslig i vatten. Den senare är i kristalliseradt
och vattenhaltigt tillstånd blågrön, i vattenfritt
brunaktig. Den sönderdelas vid upphettning i klorgas
och klorur.

2. Metallurg. De i naturen förekommande mineral eller
malmer, af hvilka kopparn framställes (se Kopparmalmer), innehålla ganska litet koppar,
emedan sjelfva kopparmineralet förekommer ganska
sparsamt inblandadt i den omgifvande bergarten. Den
qvantitet berg, som brytes i koppargrufvorna,
är derför i allmänhet många gånger större än den
erhållna malmen. En följd deraf är också att den
arbetsvärda malmens frånskiljande från gråberget,
eller den s. k. skrädningen, måste vara både
arbetsamt och dyrbart; och dock lyckas man vanligen
ej, åtminstone icke i Sverige, att uppbringa den
skrädda malmens kopparhalt till högre än 3 à 6
proc. För att på mekanisk väg kunna afskilja en
större proc. af det ofyndiga gråberget och äfven för
att kunna tillgodogöra kopparhalten hos en del malm,
som är så fattig, att den vid handskrädningen kastas
på varpen, anlades under en period vid de större
kopparverken dyrbara anrikningsverk (se Anrikning),
eller, såsom de i Sverige vanligen kallades, bok-
och vask-verk,
i hvilka den sönderkrossade och efter
olika kornstorlek noga sorterade malmen genom skakning
i lådor under inverkan af rinnande vatten sorteras
efter specifika vigten, så att de lättare, ofyndiga
bergarterna samlas för sig och kunna afskiljas. Huru
sinnrikt dessa anrikningsverk än voro konstruerade,
befanns emellertid efter längre eller kortare tids
användande, att det arbete och de kostnader de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 13:28:04 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfah/0667.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free