- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
1337-1338

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kopparmalmer kallas de mineral, som hafva praktisk användning för framställning af koppar - Kopparmatte kallades en brons-staty, som prydde den år 1776 från Stortorget i Stockholm till Packaretorget (nuv. Norrmalmstorg) och sedermera derifrån till Träsktorget (nuv. Roslagstorg) flyttade skampålen - Kopparnickel, miner. Två olika mineral, som båda bestå af nickel och arsenik i olika proportioner, benämnas kopparnickel - Kopparnickel. 1. Röd kopparnickel l. nickelin - Kopparnickel. 2. Hvit kopparnickel l. kloantit - Kopparormen, ormslån, Anguis fragilis, zool., hör till familjen ormödlor - Kopparormen. I 4 Moseb. 21: 5-9 berättas, att israeliterna på sitt tåg från berget Hor till Elanitiska viken klagade öfver mödorna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aggregat. Genomgångarna äro oktaedriska, färgen
kochenillröd, med blygrå, stark metallglans,
strecket brunrödt och ljusbrytningen starkare
än diamantens. Hårdheten är 3,5–4, tyngden
5,7–6. Kupriten förekommer der andra kopparmalmer
(t. ex. kopparglans, kopparkis) äro underkastade
förvittring och omvandling, således i de öfre
delarna af kopparmalmförande gångar och lager,
som på större djup föra svafvelmetaller. Detta
är förhållandet på gångarna i Cornwall, vid
Rheinbreitbach, Jekaterinburg och Nisjni Tagilsk
i Ural, Burra-Burra-mines i Australien. I Sverige
har kuprit träffats vid Jakobsberg i Värmland med
gedigen koppar. Varieteter af kuprit äro kopparblomma
(chalkotrichit), som förekommer i ytterst fina,
hårformiga aggregat af präktigt röd färg, och
tegelmalm (T. ziegelerz), som är en brunröd, jordartad
blandning af kuprit med jernockra. – 3. Atakamit,
en basisk klorkopparförening af sammansättningen
Cu2 Cl H3 O3 med 59,5 proc. koppar, är såsom
flertalet koppar-salter grön och kristalliserar i
rombiska systemet. Den förekommer i större mängder
i Atacama-distriktet i Chile och Bolivia samt
vid Burra-Burra i Australien. Atakamiten bildas
sannolikt genom inverkan af klorföreningarna
i hafsvattnet på andra kopparmalmer. Stundom
har den äfven iakttagits såsom grönt anflog på
lavor. Den har ej träffats i Sverige. – Bland
svafveltöreningarna förekomma följande kopparmalmer:
4. Grå kopparmalm l. redruthit (se Kopparglans),
5. Gul kopparmalm l. chalkopyrit (se Kopparkis)
och 6. Brokig kopparmalm (se d. o.). – Kopparmalmer
bland de kolsyrade föreningarna (karbonaten) äro:
7. Malakit (se d. o.) och 8. Koppar-lasur (se Azurit).
Hj. Sj.

Kopparmatte kallades en brons-staty, som prydde den år
1776 från Stortorget i Stockholm till Packaretorget
(nuv. Norrmalmstorg) och sedermera derifrån till
Träsktorget (nuv. Roslagstorg) flyttade skampålen. På
1830-talet nedföll den från pålen och uppsattes icke
vidare. Bilden förvaras nu i Statens hist. museum.

Kopparnickel, miner. Två olika mineral, som båda bestå
af nickel och arsenik i olika proportioner, benämnas
kopparnickel. 1. Röd kopparnickel l. nickelin har
sammansättningen Ni As, motsvarande 43,6 proc. nickel
och 56,4 proc. arsenik med några föroreningar af
antimon och svafvel. Kristallerna, som tillhöra
hexagonala systemet, äro mycket sällsynta. Färgen
är ljust kopparröd, deraf namnet. Den röda
kopparnickeln förekommer på koboltförande malmgångar
med qvarts, speis-kobolt, kloantit, vismut, pyrit,
blende och silfvermalmer vid Schneeberg, Marienberg,
Annaberg och Johanngeorgenstadt i Sachsen,
Joachimsthal i Böhmen o. s. v. Den bildar tillsammans
med mineralen speis-kobolt och kloantit en konstant
paragenesis, som benämnes "koboltformation". I Sverige
är den funnen endast en gång, i ringa qvantitet
i Mossgrufvan på Nordmarksfältet i Värmland. Den
är en af de vigtigaste nickelmalmerna. – 2. Hvit
kopparnickel
l. kloantit (af Grek. chloantes,
grönskande, emedan mineralet i

fuktig luft betäckes med ett grönt öfverdrag
af nickelarseniat) har sammansättningen Ni
As2, motsvarande 28,2 proc. nickel och 71,8
proc. arsenik, samt kristalliserar sällan och då i
reguliera systemet. Färgen är tennhvit till ljust
stålgrå. Kloantiten förekommer på samma sätt som
och tillsammans med röda kopparnickeln. Den är en
värderik nickelmalm. Hj. Sj.

Kopparormen, ormslån, Anguis fragilis, zool., hör
till familjen ormödlor (Scincidae) inom ödlornas
ordning och kräldjurens klass. Han är långsträckt
trind, nästan cylinderformig, trubbig, mycket glatt
och glänsande. Stjerten är längre än kroppen och
hufvudet sammantagna. Det sistnämnda är äggformigt
aflångt, icke bredare än halsen, ofvan plattkullrigt,
med nosens sidor lodräta och nosspetsen trubbigt
rundad. Färgen är ofvan brungrå, än bronsfärgad, än
kopparfärgad, med ett smalt, svartaktiga streck långs
ryggens midt, på sidorna vanligen kopparbrun, med
en mörkare kant upptill; de undre kroppsdelarna äro
stålblå eller svartblåaktiga. Mycken föränderlighet
råder dock med hänsyn till färgteckningen, hvilken
hos yngre exemplar ofvan är ljusare. Längden stiger
ända till 38 cm. Ormslån förekommer tämligen allmänt
i Sverige ända upp i södra Lappland bland buskar på
högland, torr mark, i mossa och bland nedfallna,
torra löf. Utom Sverige förekommer hon i nästan
hela Europa, Algeriet och Kaukasuslanden. Hon
är ovig i sina rörelser och alldeles oskadlig,
ehuru den stora massan af folket ännu i dag
anser henne giftig. Skulle hon någon gång försöka
bitas, då man griper henne, så kunna tänderna ej
genomtränga huden. Hotas ormslån af någon fara,
plägar hon göra sig helt styf och brytes då lätt
sönder, om man slår till henne, försöker böja henne
eller låter henne falla på någonting hårdt. Ormslån
byter om skinn liksom ormarna och lemnar det afvigt
efter sig i någon rishög eller dylikt. Hennes föda
utgöres hufvudsakligen af sniglar och daggmaskar;
sitt rof uppsöker hon efter solnedgången. I vatten
går hon icke frivilligt, men simmar dock rätt bra,
om hon kastas deri. På senhösten kryper ormslån ned
i jorden för att der hålla sin vintersömn. Stundom
träffas då många sammanslingrade individer i samma
håla; dervid ligga ungarna närmast utgången och äldre
exemplar längre inåt. Man har uppgifvit, att ormslån
skulle föda lefvande ungar; men nyare iakttagelser
gifva vid handen, att ungarna komma fram, omgifna af
ägghinnorna, hvilka de straxt derefter sönderspränga.
C. R. S.

Kopparormen. I 4 Moseb. 21: 5–9 berättas, att
israeliterna på sitt tåg från berget Hor till
Elanitiska viken klagade öfver mödorna och bristen
under vandringen och att Jehovah sände "brännande
ormar" (egentl. saraf-ormar, brännormar, så kallade
antingen till följd af sitt brännande bett eller
sina eldröda fläckar), hvilka genom sina bett dödade
hvar och en de råkade på, men att Jehovah, rörd af
Moses förbön, gaf denne anvisning att göra en saraf
af metall och uppsätta den på en stång, på det hvar
och en ormbiten, som såg på denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:24 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfah/0673.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free