Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koppla, sjöv., till en enda sammanföra de olika kurser och distanser ett fartyg seglat under en viss tid - Koppning, kirurg., operation, bestående deruti att man med ett särskildt instrument, koppsnäppare, gör ett stort antal smärre incisioner i huden för att åstadkomma en lokal bloduttömning - Koppor (Lat. variola), med., en akut, kontagiös febersjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det formulär, med uppdragna kolumner, i hvilka de
särskilda kurserna och distanserna insättas för
att bringa reda och ordning vid uträknandet, kallas
koppeltafla. L. H.
Koppning, kirurg., operation, bestående deruti att
man med ett särskildt instrument, koppsnäppare (se
d. o.), gör ett stort antal smärre incisioner i huden
för att åstadkomma en lokal bloduttömning. Denna
förökas genom blodets ursugning medelst glas och
pump. Koppningar brukades i äldre tider ganska mycket
och af hvarjehanda anledningar; i den reguliera
medicinen hafva de kommit tämligen ur bruk. Rsr.
Koppor (Lat. variola), med., en akut. kontagiös
febersjukdom med ett hudutslag af upphöjda fläckar,
som öfvergå till blåsor med ett seröst, purulent,
stundom blodblandadt innehåll. Efter utslagets
olika beskaffenhet och feberns olika intensitet har
man uppställt flere olika arter af koppor, såsom
äkta smittkoppor (variola vera), modifierade koppor
(v. modificata l. variolois), vattkoppor (varicella)
och blodiga koppor (v. hemorrhagica). Enligt
Hebra m. fl. äro alla dessa endast olika former
af samma sjukdom, men i motsats härtill särskilja
många förf. ännu vattkopporna såsom en särskild
art. – Fastän kopporna sannolikt äro en urgammal
sjukdom i östra Asien, finner man dock en tydlig
beskrifning öfver dem först hos araben Rhazes i
10:de årh. e. Kr. Ehuru sjukdomen troligen redan före
korstågens tid hemsökt Europa, var det egentligen
dessa, som mest bidrogo att sprida honom mera allmänt
öfver denna verldsdel, der han ofta uppträdde med
härjande farsoter ända till början af 1800-talet,
då han hejdades genom den af Jenner införda
kokoppympningen (se d. o.). I Sverige omtalas kopporna
först 1578 af Murray, ehuru de sannolikt redan förut
inkommit i vårt land. Sina svåraste härjningar i
Sverige gjorde sjukdomen år 1779, då den bortryckte
15,102 menniskor, samt åren 1784 och 1800, då
hvartdera året omkr. 12,000 personer föllo offer för
henne. Till Amerika öfverfördes kopporna af europeerna
ej långt efter denna verldsdels upptäckt. Sjukdomen
har rasat med samma häftighet på Sibiriens isfält
som under tropikernas sol; ingen menniskoras,
ingen ålder har blifvit skonad. Under en epidemi
på Grönland 1735 undkommo endast 6 personer med
lifvet bland 2,000 angripna. – I Europa hafva efter
vaccinationens allmännare införande derstädes under
detta århundrade kopporna högst betydligt aftagit
i både freqvens och intensitet; och de lindriga
små spridda epidemier, som ännu förekomma, förete
oftast mera bilden af modifierade koppor än af äkta
smittkoppor. De reguliera, typiska kopporna genomlöpa,
liksom andra utslagssjukdomar, olika stadier, nämligen
1. inkubationsstadiet, från smittämnets införande i
kroppen till de första symtomens utbrott, vanligen
10–14 dagar, sällan 3 veckor; 2. prodromstadiet,
utmärkt genom frossbrytningar, mattighet, börjande
feber, hufvudvärk och, särdeles karakteristiskt
för börjande koppor, värk i korsryggen, jämte ett
prodromalutslag af röda fläckar i lårvecken, på
länderna, kring knäna och armbågarna, på fingrarna m. fl. ställen. Efter 3, högst 4
dagars prodromstadium inträder 3. eruptionsstadiet,
då knappnålshufvudstora och än större, lifligt
röda, koniska blemmor framträda under stickningar,
tryckning och smärta, vanligen först i ansigtet,
sedan på bålen och extremiteterna. I början
likna de mycket utslaget vid mässling, men efter
5-6 dagar förvandla de sig till blåsor, hvilka
antingen äro små och vattenklara samt snart intorka,
såsom i vattkoppor (då äfven febern är lindrig
och hela sjukdomen förlöper på 12-14 dagar), eller
öfvergå till lindrig varbildning. De förekomma mycket
spridda på kroppen, medförande något starkare feber,
som dock förlöper på 3 veckor (modifierade koppor),
eller uppträda såsom stora tättsittande blåsor,
hvilka på 8:de-10:de dagen grumla sig, blifva
variga, få vanligen en fördjupning på
midten, omgifvas med en röd ring och,
sedan den häftiga febern redan lindrats, medföra
en ny suppurationsfeber med svåra delirier eller
medvetslöshet och ofta en dödlig utgång under detta
stadium. I lindriga och lyckliga fall inträder 4.
exsiccationsstadiet, på 13:de-14: de dygnet, då
kopporna börja torka in och febern faller, temperatur
och puls minskas, sömn och matlust återvända.
Från det 16:de dygnet börja vanligen de
intorkade koppskorporna att affalla, lemnande
mer eller mindre djupa koppärr alltefter deras
storlek och djup. De djupare ärren qvarstå
hela lifstiden. – Från detta typiska förlopp
gifvas många undantag, hvilka fått namn af
irreguliera, atypiska koppor. Särdeles farliga
äro koppor, som tidigt få ett blodblandadt
innehåll ("blodiga koppor" l. "svarta koppor"),
och de, som sitta så tätt, att de icke lemna något
mellanrum, utan sammanflyta med hvarandra till
stora sårkakor (s. k. variola confluens), samt de,
som kasta sig på ögonen, antingen direkt genom utslag
på ögonen eller indirekt genom metastatiska
ögonaffektioner under suppurationsstadiet. –
Koppornas intensitet är visserligen, liksom alla
epidemiers, till en del beroende af den särskilda
epidemiens karakter, men vida mera deraf huruvida
de träffa personer, som äro vaccinerade eller
icke. Det är en af det stora flertalet läkare
bekräftad erfarenhet att man numera sällan träffar
svåra fall af koppor hos andra än ovaccinerade och
att i land, der vaccinationen icke är allmänt
införd, koppepidemier rasa lika häftigt som förr.
På läkarekongressen i Wien 1873, der läkare från
alla civiliserade land voro samlade, var det
blott 3 af 700, som icke erkände vaccinationens
stora nytta. I Wien är dödsprocenten i koppor
bland vaccinerade blott 2-5-15, deremot
bland ovaccinerade 18-20-45. Trots ännu
uppträdande motståndare mot vaccinationen måste
det dock anses såsom en af vetenskapen
väl bevisad sanning att vi i vaccinationen
hafva det bästa skyddsmedel mot kopporna. – Det
är sannolikt, att koppornas smittämne, likasom
så många andra infektionssjukdomars, är fäst vid
mikroskopiska organismer, bakterier. På grund
deraf har man, dock utan synnerlig framgång,
försökt bota kopporna genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
