Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kordofan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. 30 Nov. 1697, blef 1740 rysk minister i Köpenhamn
och anställdes 1745 såsom envoyé extraordinaire i
Stockholm. Ledd af personligt hat till hattarnas
hufvudman, kastade han sig lidelsefullt in i
partistriderna. Han underblåste vid riksdagen
1746–47 böndernas missnöje genom sina uteliggare samt
uppmuntrade dem till anfall och uthållighet. Med en
inom diplomatien sällspord brist på takt vände han
sig till regeringen och stundom, med förbigående af
riksrådet, direkt till konungen med en mängd memorial
(somliga spred han derjämte bland allmänheten),
innehållande än opassande klagomål (t. ex. öfver
partifienderna A. Plomgren, gen.-major Wrede, i
Springers sak), än närgångna råd med afseende på
riksstyrelsen, såsom då han (Juni 1746) yrkade på
K. G. Tessins aflägsnande ur rådet. I Nov. 1746
gick han derhän i oförsynthet, att han tilldelade
arffursten Adolf Fredrik en skrapa för hans
förbindelser med hattpartiet. Detta framkallade
emellertid en antirysk demonstration, den ryktbara,
på A. J. von Höpkens initiativ tillkomna, af riksdagen
till arfprinsen (Dec. 1746) öfverlemnade "Nationella
förklaringen". K:s uppträdande vann mycket gillande
i Petersburg och förskaffade honom (Okt. 1746)
rangen af ambassadör, men af harm öfver svenska
hofvets hållning lät ryska regeringen honom (Juli
1747) återtaga den lägre rangen af envoyé. Trött vid
K:s öfvermod, begärde konung Fredrik i ett handbref
till kejsarinnan Elisabet hans rappell; och i Maj
1748 förflyttades K. tillbaka till Köpenhamn, der
han afled d. 7 April 1766. K. var, förrän han 1740
lemnade Ryssland, president i Vetenskapsakademien;
han samlade ett stort bibliotek, hvaraf en betydlig
del i detta årh. förärats Helsingfors universitet. –
En biografi öfver K. finnes författad (Petersburg,
1847) af hans frände, den för sitt deltagande i
ryska lagkommissionens arbeten och som direktor
för kejserliga biblioteket bekante grefve Modest
Andrejevitj von K. (f. 1800, d. 1876).
Korftåget kallas det väpnade tåg, som under striden
mellan konung Sigismund och hertig Karl företogs
af några tusen uplandsbönder till afvärjande af
den fara, som hotade det fosterländska partiets sak
från finska sidan. Från detta håll skulle nämligen,
enligt uppgjord plan, Arvid Stålarm anfalla öfre
Sverige samtidigt med det att Sigismund landsteg i
Kalmar. Stålarm kom ock samt landsatte d. 25 Juli 1598
en styrka af 3,000 man ett par mil norr om Stockholm
vid ett ställe, som kallades Gröneborg. Men då de af
upsalaprofessorerna Nicolaus Olai (Bothniensis) och
Jacobus Schinnerus anförda bondhoparna nalkades och
hertig Karls flotta beredde sig till att innestänga
Stålarm, inskeppade denne efter några dagar åter
sitt folk och seglade undan till Åland samt derifrån
tillbaka till Finland. Först ett par dagar efter hans
uppbrott anlände Sigismund till Kalmar. Böndernas
lyckade demonstration fick sitt namn efter innehållet
af upländingarnas eller, enligt en annan uppgift,
finnarnas matsäckar, hvilka sistnämnda lära hafva
lemnats i sticket.
Korfu (fordom Korkyra l. Kerkyra,
Lat. Corcyra). 1. Den nordligaste och största bland
de v. och n. v. om Grekland belägna Joniska öarna (se
d. o.). Areal 712 (enl. Strelbitsky 719,2) qvkm. De
berg, hvilka fylla en god del af ön och bestämma
dess form, gruppera sig i två hufvudsträckningar,
en sydligare i riktning mellan n. och s. samt en
nordligare mellan ö. och v., hvilken senare med sin
högsta topp, nu Pantokratoras l. San Salvatore
kallad, når en höjd af 945 m. På vestra sidan
stupa bergen tvärbrant mot hafvet, men sänka sig
sluttande mot den östra, der flere inskärande vikar
erbjuda förträffliga hamnar, hvilka i förening
med det gynsamma läget tidigt framkallat en liflig
sjöfart och handel. Jordmånen är på de för odling
tillgängliga delarna i allmänhet mycket bördig, och
bland produkterna märkas i synnerhet olja och vin, det
senare af en fordom mera än nu prisad godhet. Klimatet
är mildt och helsosamt. Enligt en redan af forntidens
greker omfattad åsigt är K. samma ö som den homeriska
Scheria, faiakernas (se d. o.) hemland, utan att dock
de homeriska sångerna sjelfva gifva tillräckligt stöd
för detta antagande. Ön synes under den förhistoriska
tiden hafva varit bebodd af en liburnisk folkstam
och skall, troligen med anledning af sin gestalt,
hafva burit namnet Drepane (skära). Omkr. år 734
f. Kr. anlades, ungefär midt på öns östra kust, af
korintiska nybyggare, en stad, hvilken liksom hela
ön erhöll namnet Korkyra. Stadens borg utgjordes af
två befästa bergstoppar, på grekiska kallade Koryfo,
hvaraf sedan uppstått det nyare namnet Korfu. Denna
koloni höjde sig snart till betydande välstånd
och öfverflyglade såsom sjömakt sin moderstad,
hvars flotta den besegrade (omkr. 664 f. Kr.) i
en på Adriatiska hafvet utkämpad sjödrabbning,
den första, som de grekiska häfderna veta att
omtala. Nya misshälligheter mellan Korint och
K. voro sedan en medverkande orsak till utbrottet
af det peloponnesiska kriget (431–404 f. Kr.),
i hvilket K. verksamt deltog. Redan från denna
tid började dock dess makt och välstånd att
sjunka, hufvudsakligen till följd af de ständigt
förnyade inre slitningarna mellan aristokraterna och
folkpartiet. Länge var K. en kastboll under striderna
mellan de angränsande makterna, till dess det år
229 f. Kr. öfverlemnade sig åt romarna, i hvilkas
hand det blef en vigtig flottstation och stödjepunkt
under krigen mot Macedonien. Såsom en under romerskt
skydd stående fristat höjde sig K. åter till en viss
välmåga, hvilken qvarstod ännu under den bysantinska
tiden, trots de upprepade hemsökelserna af goters,
vandalers och sedermera äfven saraseners anfall. Efter
åtskilliga vexlingar gaf sig ön år 1386 under Venezias
välde (medelst erläggande af 3,000 dukater försäkrade
Venezia sig sedermera, 1401, mot alla anspråk på ön
från neapolitanska konungahusets sida) och fortfor
att tillhöra den venezianska republiken ända till
hennes upplösning år 1797. Sedermera har den delat
samma öden som de öfriga Joniska öarna och bildar
nu jämte de närliggande Leukada, Paxo och flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
