Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korsnäs ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast 5,000 man kunde hans son, Fredrik af Schwaben
(död 1291), förstärka de kristna i Syrien, hvilka
numera gingo anfallsvis till väga och riktade
sina ansträngningar på det starka Ptolemais’
intagande. Filip August och Richard Lejonhjerta,
hvilka föredragit att färdas sjövägen, men uppehållits
af förvecklingar på Sicilien och inbördes tvister,
ankommo äfven utanför Ptolemais, den förre i April,
den senare i Juni 1191, och staden föll i Juli s. å.,
efter en belägring, som kostat de kristna oerhörda
uppoffringar af manskap; men misshälligheter utbröto
å nyo mellan de båda konungarna, och Filip återvände
hem, skyllande på sjukdom. Ett år derefter (1192)
följdes exemplet af Richard, hvars krona hotades
af hans broder, Johan utan land. Dessförinnan hade
han satt muhammedaner och kristna i häpnad och
beundran genom glänsande, men af grymhet fläckade
vapenbragder. Korstågets hela vinst blef ett tre-årigt
stillestånd med Saladin, hvarigenom de kristna erhöllo
kuststräckan mellan Antiochia och Jafa samt rätt
att obeväpnade vallfärdas till den heliga grafven. –
Det s. k. fjerde korståget (1202–04), hvilket efter
påfven Innocentius III:s uppmaningar och Fulcos af
Neuilly vältaliga predikningar bragtes å bane af det
franska ridderskapet, åsyftade Palestinas återeröfring
genom ett anfall mot Egypten, men förlorade sig i helt
andra företag. Den venezianska handelsrepubliken,
under sin åldrige doge E. Dandolo, nyttjade
nämligen för sina intressen korsfararnas behof af
skepp. Först förmådde de dem att vara behjelplige
vid återtagandet af staden Zara (Nov. 1202), som
konungen af Ungern eröfrat från venezianerna. Och
derefter skyndade korsfararna, trots påfvens förbud,
att biträda den bysantinske prinsen Alexios att
återtaga Konstantinopel, der hans fader Isak II
Angelos af sin broder Alexios III störtats från
tronen. Prinsen lofvade å sin sida att åvägabringa
den grekiska kyrkans underkastelse under den romerska
och att lemna understöd vid det tillärnade anfallet
på den muhammedanska verlden. Midsommartiden 1203
intog korshären Konstantinopel, och prins Alexios
erhöll såsom Alexios IV makten i samregering med sin
fader. Men hans löften infriades ej, ty befolkningen,
som råkat i raseri öfver främlingarnas närvaro och
de båda kejsarnas utpressningar, gjorde ett hastigt
slut på desses välde. Då företogo korsfararna en
andra, förfärlig stormning af Konstantinopel, April
1204, upprättade det s. k. latinska kejsaredömet
och förvandlade det grekiska patriarkatet till
romerskt. Dermed afstannade hela färden, och detta
"korståg" hann således aldrig fram till de heliga
orterna. – Såsom det femte korståget räknas vanligen
den oblodiga härfärd, som kejsar Fredrik II 1228–29
företog till Heliga landet för att uppfylla ett
afgifvet löfte (se Fredrik, romerske kejsare,
sp. 307). Emedan egyptiske sultanen Kamel vid samma
tid var upptagen med att försvara sitt välde mot sina
närmaste anförvandter, lyckades det Fredrik att af
honom tillköpa sig ett fördrag, som skulle gälla i
10 1/2 år och enligt hvilket
Jerusalem, Betlehem och Nazaret jämte en landsträcka
öfverlemnades åt de kristna med vilkor att
muhammedanerna skulle ega att fritt vallfärdas
till Omars moské i Jerusalem. – De två sista
stora korstågen, det sjette (1248–54) och sjunde
(1270), hvilka företogos af konung Ludvig den
helige af Frankrike, kunde endast med svårighet
sättas i verket. Väl var vid båda dessa tidpunkter
kristenhetens bestånd i Orienten på det allvarsammaste
hotadt, men böjelsen för sådana äfventyrliga färder
var i starkt aftagande, sedan man börjat kunna
för penningar lösa sig till de andliga fördelar,
hvilka utlofvades och påräknades såsom belöning
för deltagande i ett korståg. 1244 hade Jerusalem
undergått en sköflande stormning af kovaresmierna
och derefter kommit i den af Saladin stiftade
egyptiska dynastiens, ejjubidernas, våld. Konung
Ludvig afseglade, efter några års förberedelser,
1248 från Frankrike, öfvervintrade på Cypern,
vände sig derifrån mot Egypten och intog i Juni
1249 Damiette. Efter ett halft års overksamhet sökte
han med 60,000 man framtränga till Kairo, men blef
tvungen till återtåg och hade knappt begynt detta,
förrän han nödgades gifva sig fången med sin af
hunger, sjukdomar och strider medtagna här. Han fick
dock friköpa sig sjelf genom Damiettes återlemnande
och hären genom en ansenlig lösesumma samt seglade
derefter till Syrien, hvarest han qvarstannade till
1254 och satte de kristnas befästa platser i bättre
försvarsskick. Grämelsen öfver företagets ringa
framgång äfvensom nya händelser i österlandet, der
den mamlukiske sultanen Bibars kastade sig öfver
de kristna, uppkallade honom dock till ett nytt
försök. Åtföljd af prins Edvard af England (sedermera
konung Edvard I), afseglade Ludvig i Juli 1270 från
Frankrike på en genuesisk flotta. Hans broder, konung
Karl I af Anjou, innehafvaren af Neapels och Siciliens
krona, skulle äfven deltaga i härtåget, och måhända
var det till en stor del för dennes skull som Ludvig
beslöt att först vända sig mot den närbelägna
sjörofvarestaten Tunis, hvilken han dessutom hoppades
kunna omvända till kristendomen. En landstigning
verkställdes, men hären angreps af sjukdomar, konung
Ludvig sjelf dukade under, och den tunesiske fursten
lyckades med penningar köpa sig fred, hvarefter
korshären öfverfördes till Sicilien. Man beslöt
utsträcka färden till Heliga landet, men det stannade
vid blotta beslutet; endast prins Edvard drog följande
året (1271) med 1,200 följeslagare till Palestina,
der han från de otrogna återtog Nazaret. Detta
var öfver hufvud den sista särskilda hjelpsändning
Europa lemnade till upprätthållande af den efemära
statsbildning, som det på ett så utomordentligt sätt
och med kopiering af sina egna samfundsförhållanden
upprättat i Heliga landet. De under korstågens
blomstringstid organiserade andliga riddareordnarna
(se Johanniter, Tempelherrar, Tyska orden) voro
för svaga att upprätthålla verket, och de kristnes
längst behållna stödjepunkt i österlandet, Ptolemais,
stormades och förstördes 1291 af mamluksultanen Malek
al Asjraf. – Det vore en oriktig föreställning att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
