Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kortikal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfrigt utgjordes af bl. a. oboznij (trossföreståndaren),
pisar (skrifvaren l. kansleren), esaul
(standarbäraren) och polkovniki (cheferna för de
olika regementena, polki). Längre söderut vid Dnjepr,
på andra sidan fallen, höll Ukrajnakosakernas förpost
till, de s. k. zaporogiska kosakerna (af R. za, på
andra sidan, och porogi, fall). På en ö (Chortitza)
i floden hade de uppfört ett palissadfäste (setja),
dit de ej gåfvo qvinnor tillträde. De erkände knappt
någon öfverhet; hos dem rådde allmän jämlikhet,
och de lågo till lands och sjös i ständig fejd med
muhammedanerna. Zaporogerna togo äfven lifligt del i
de uppror, som under 1500- och 1600-talet framkallades
i Ukrajna dels deraf att landtbefolkningen
led intrång i sin frihet från de polske
adelsherrarnas (panernas) sida och var utsatt för
religionsförföljelser, dels emedan polska styrelsen
ville inskränka den fria krigarebefolkningens antal
(endast ett visst antal i "registret" inskrifna
erkändes såsom fria kosaker) och sålunda öka
den beroende jordbruksarbetareklassen. Kosakerna
blefvo farliga för Polen äfven derigenom att de
trädde i förbindelser med Polens yttre fiender,
bl. a. svenskarna. Redan 1626 ville Gustaf II
Adolf räcka dem handen. Hetmanen Bogdan Chmielnicki
(d. 1657) gjorde 1648 ett i början lyckokrönt försök
att skaffa kosakerna oberoende; men då motgången
träffade honom, ställde han sig 1654 under sina
trosförvandter ryssarnas skydd, och ryssarna angrepo
Polen. Det var under detta krig, som Karl X Gustaf
1655 kastade sig öfver polackerna, och genast från
början inlät han sig i lifliga underhandlingar med
kosakerna. Från dem anlände 1655 grekiske abboten
Daniel (adlad Oliwenberg) såsom sändebud, och till dem
sändes 1656 G. Wellingk och 1657 Lilliecrona. Karl
X öfverskattade dock betydelsen af en allians med
dem. Polens hjelplösa tillstånd tände visserligen
hos dem ett ögonblick hoppet att kunna rycka till
sig ett stort stycke af detta land, men inre tvister,
tatarernas infall på kosakernas eget område (1657),
Sveriges motgångar och polackernas återuppväckta
kraft gjorde en ände derpå. Rysk-polska stilleståndet
i Andrussovo (1667) fastställde, att kosakerna på
högra Dnjeprstranden fortfarande skulle lyda under
Polen, men de på den venstra under tsaren. Ett
försök (1668) att förena de "båda sidorna" till
ett sjelfständigt helt under Portens öfverhöghet
misslyckades. Men tanken på en oberoende kosakstat
utdog ej. Det missnöje, som under det stora nordiska
kriget alstrades i Ukrajna deraf att tsar Peter
nödgade kosakerna att göra krigstjenst långt från
eget land och att storryssarna på ett öfvermodigt
sätt behandlade lillryssarna, syntes bereda hetmanen
Mazepa (1687–1709) ett gynsamt tillfälle att göra sig
ryssarna qvitt. När den segrande Karl XII nalkades
Ukrajnas gränser, öfvergick han till denne och nedlade
inför hans fötter hetmans-värdighetens insignier
(d. 29 Okt. 1708). Men tsar Peter hade för fast fot i
landet och handlade raskt. Han förstod att skickligt
frambesvärja religionsfanatismen och faran af ett
nytt polskt öfvervälde samt söndrade sålunda
Ukrajnas folk från hetmanen, så att det ej följde
denne, samt lät välja (Nov. 1708) en ny hetman,
Skoropadski. Poltava-slaget (1709) gjorde för alltid
slut på Mazepas ärelystna drömmar, och den efter hans
död af det honom trogna partiet utsedde hetmanen
Orlik kunde endast lefva genom almosor (Karl XII anslog
åt honom 13,000 dlr s. m. årligen) från Sverige,
der han flere år lefde som biltog. Mazepas förräderi
gjorde ände på Lillrysslands frihet. 1722 lade Peter
I det under ett särskildt kollegium i Moskva; och
sedermera lät han ej kosakerna välja någon ny hetman,
ehuru titeln bibehölls till 1764, efter hvilken tid
den lillryska kosakhären upphörde att bestå såsom
ett slutet helt. Numera skilja sig de lillryske
kosakernas ättlingar från de andra bönderna endast
genom särskilda rättigheter till jord. Peter lät
äfven förstöra de till Karl XII affallne zaporogernas
"setja", hvarefter desse togo sin tillflykt in på
turkiskt område. Under kejsarinnan Anna (1730–40)
fingo de väl återvända till nedre Dnjeprlandet,
men förjagades derifrån 1775 af Katarina II. En
del af dem organiserades 1787 såsom Svarta hafs
kosaker (R. Tjernomorskii) och fick 1792 landet s. om
donska kosakernas land ända till Kuban jämte halfön
Taman (1860 upphäfdes deras korporation, och de
uppgingo i Kuban-kosakernas); en annan del flydde
till Turkiet. Desse återvände 1828 till Ryssland
och fingo 1829 slå sig ned dels vid Azovska sjön,
azovska kosaker (deras korporation upphäfdes 1865),
dels i Besarabien, nyryska kosaker (deras korporation
upphäfdes 1868).
II. Donska kosakerna äro till allra största delen
af storryskt ursprung. Deras första officiella
förbindelse med ryska riket daterar sig från 1570,
då tsar Ivan den förskräcklige bekräftade deras
organisation. Denna var mycket demokratisk och
stadgade sig först under 1600-talet: frågor om krig,
bytets fördelning m. m. afgjordes på en allmän
kosakförsamling, "härringen" (voiskovoj krug), som
äfven utöfvade domsrätt, och de särskilda kommunerna
(stanitsa) voro mycket sjelfständiga. Jorden
var gemensam egendom, och allmän jämlikhet
rådde. Verkställande makten låg i händerna på en af
"härringen" vald hetman. När Don-kosakerna genom rof
och plundring gjorde trakterna kring Volga och floden
sjelf osäkra, i synnerhet för handeln, skickade Ivan
1577 trupper mot dem. En flock kosaker under Jermak
Timofejevitj begaf sig då undan, bröt in i Asien och
eröfrade 1581 Sibirien samt bildade kärnan till de
sibiriska stadskosakerna, Sibiriens kolonister och
förkämparna för ryska väldets utbredning i Asien. En
annan svärm drog sig till Kaspiska hafvet, for uppför
Jaik-floden, byggde der 1584 en stad samt blef stommen
till jaikska kosakerna. (Efter Pugatjevs uppror
1773–74 lät Katarina II ändra flodens namn till Ural,
hvarefter dess kosaker kallats uralska kosaker.) En
gren af Dons kosaker äro äfven Astrachans kosaker,
som omtalas första gången 1691 och sedan 1819 utgöra
den astrachanska hären. Kosakväsendet vid såväl
Dnjepr som Don nådde sin största utveckling under
1600-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
