Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kosmopolit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kossova. 1. Vilajet i nordvestra delen af europeiska
Turkiet, s. om Serbien. Det beräknas hafva omkr. 1
mill. innev. och indelas i sandjaken Prisren, Üsküb,
Novibazar och Dibre. – 2. (Serb. Kossovo polje,
"Trastfältet"), högslätt i nämnda vilajet, sandjaket
Prisren, s. v. om staden Prisjtina, genomfluten af
floden Sitnitza. Denna slätt är bekant för de många
fältslag, som utkämpats på densamma, bl. a. 1073,
då serberna der vunno en seger öfver de förenade
grekerna och bulgarerna, d. 27 Juni 1389, då serberna,
anförda af konung Lasar, blefvo fullständigt slagna
af turkarna under Murad I, hvarigenom Serbien
förlorade sin sjelfständighet (efter slagets slut
mördades Murad), samt d. 18–20 Okt. 1448, då Murad II
tillfogade ungrarna under Hunyady ett svårt nederlag.
Kossuth [kåsjut], Lajos (Ludvig), ungersk statsman,
född d. 16 Sept. 1802 i Monok i komitatet Zemplén,
var son af en fattig adelsman, intendent hos baron
Vecsey. På denne rike magnats bekostnad fick han en
god uppfostran. Vecsey, som svärmade för Ungerns
oberoende och frihet, ingöt sina patriotiska och
liberala åsigter äfven hos sin unge skyddsling,
hvilken redan såsom barn visade ett sjelfständigt
och stolt sinnelag. Efter att hafva studerat vid
det protestantiska kollegiet i Sáros-Patak och
afslutat sin juridiska kurs blef K. 1826 advokat
i sin födelsestad, men fann likväl äfven tid att
fortsätta sina historiska och politiska studier. Hans
högt uttalade frihetskärlek gjorde honom redan då så
förhatlig för de österrikiska myndigheterna, att en
plats såsom sekreterare vid ungerska kansliet öppet
vägrades honom på grund af hans åsigter. K., hvilken
1831 bosatt sig i Pest som advokat, började följande
året sin politiska bana, då han som fullmäktig för en
frånvarande magnat blef medlem af ungerska riksdagen i
Pressburg. Hans första uppträdande som riksdagstalare
misslyckades emellertid fullkomligt. I stället började
han 1832 utgifva först en handskrifven och senare
en litografierad tidning, deri han redogjorde för
riksdagens och komitatsförsamlingarnas förhandlingar
samt gjorde opposition mot det rådande metternichska
systemet. Derigenom ådrog han sig alltmer den
österrikiska regeringens hat; och då han vägrade att
upphöra med sin tidning, arresterades han och dömdes,
1839, till fyra års fängelse. Sedan en allmän amnesti
återgifvit honom friheten, blef han 1841 redaktör af
tidningen "Pesti-Hirlap" (Pests tidning), som under
hans ledning snart vann en vidsträckt spridning
och utöfvade stort inflytande samt blef det
förnämsta organet för de nationella, liberala och
demokratiska idéerna i Ungern. Sedan K. 1844 lemnat
redaktionen af "Pesti-Hirlap", sysselsatte han sig
med affärsföretag och stiftade föreningen "Védegylet"
(Skyddsföreningen), som hade till ändamål att verka
för Ungerns industriella oberoende af Österrike. Denna
förening, hvars medlemmar förbundo sig att använda
uteslutande ungerska fabrikat och industrialster,
egde år 1846 icke mindre än 154 filialer i olika
delar af Ungern.
Den 17 Okt. 1847 valdes K. af komitatet Pest med 2,948
röster mot 1,314 till ledamot af riksdagen. Valstriden
hade varit ytterst häftig, och denna utgång af
valet i Ungerns förnämsta valkrets ansågs som
en stor seger för oppositionen. Men huru stora
förhoppningar oppositionspartiet än satte till
K., skulle han snart vida öfverträffa dem. Under
årens lopp hade han småningom utbildat sig till
en talare af första ordningen. Men äfven hans
beundrare öfverraskades af den underbara, hänförande
vältalighet, hvarmed han nu i riksdagen kämpade för
böndernas befrielse, de feodala bördornas afskaffande,
inskränkningar i adelns och presternas privilegier,
religionsfrihet, tryckfrihet samt först och sist för
Ungerns nationella rättigheter. Den 3 Mars 1848,
föreslog han i riksdagen, att en ansvarig ungersk
ministèr skulle tillsättas. Sedan detta förslag
af riksdagen blifvit antaget med acklamation,
afreste K. med en deputation af 80 deputerade, som
eskorterades af 300 studenter, till Wien för att
vinna kejsarens samtycke. Deputationen höll d. 15
Mars ett triumflikt intåg i Wien och öfverlemnade
följande dagen till kejsaren en adress med begäran om
tillsättande af en ansvarig ungersk minister. Kejsaren
samtyckte dertill och utnämnde en ungersk ministèr med
grefve Batthyanyi till konseljpresident och K. till
finansminister. Dittills hade K. kämpat endast för
reformer, men af omständigheterna och den österrikiska
regeringens bedrägliga och löftesbrytande politik
drefs han in på revolutionens farliga väg. Efter
många hemliga stämplingar och intriger afkastade
den österrikiska regeringen slutligen masken, då
hon i ett meddelande till ungerska ministèren d. 29
Juni förklarade, att hon ämnade öppet understödja
Kroatien, som ville lösslita sig från Ungern. Då
ansåg K. stunden kommen att med vapen i hand försvara
Ungerns frihet, oberoende och integritet. Den 11
Juli utvecklade han för riksdagen sina åsigter i ett
glänsande och passioneradt tal, som varade öfver två
timmar. Han skildrade den fara, som hotade Ungern
från kroaterna, hvilka under Jellacics ledning börjat
uppror, och från den österrikiska regeringen, som i
hemlighet lemnat Jellacic vapen och understöd. "För
att ministèren måtte kunna rädda fosterlandet",
yttrade han till slut, "måste nationen utveckla
hela sin kraft. Jag begär derför 200,000 man och
42 millioner floriner, som äro nödvändiga för att
rädda landet". Då K. slutat sitt tal, rådde en djup
tystnad i salen. Men plötsligen reste sig Paul Nyary,
det antiministeriella partiets ledare, och ropade:
Megadjuk ("vi gifva dem"). Alla instämde, och K:s
förslag antogs under stormande hänförelse.
Sedan den mer moderate konseljpresidenten Batthyanyi
i Sept. 1848 afgått, blef K., som af riksdagen
valdes till nationalförsvarsutskottets ordförande,
i sjelfva verket Ungerns diktator. För att vinna tid
att väpna och exercera folket flyttades riksdagen
från Pest, som sedan intogs af österrikarna under
Windischgrätz, till det aflägsna, af Teiss’ träsk
skyddade Debreczen. Medan Windischgrätz förspillde
en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
