Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krieger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänsyn till dessa förhållanden kan man ej vänta sig ett
tillstånd af evig fred staterna emellan, förrän man
inom staten för dess rättsordnings upprätthållande kan
åstadkomma felfria domar, som efterkommas frivilligt,
utan att tvångsmedel behöfva användas. – Som kriget
från folkrättslig synpunkt är ett rättsmedel, har man
att skilja de våldsamheter, som dervid begås, likasom
de, hvilka förekomma vid tvångs lagliga användning af
statsmaktens organ inom staten, från våldsamheter,
som begås af enskilda personer och under namn af
mord, dråp, misshandel, rån äro i lag belagda med
straff. Detta rättsmedels användning bör vara noga
bestämdt beträffande både dem, som ega att uppträda
såsom krigförande parter och att använda kriget
såsom rättsmedel, och det förfarande, som dervid
bör iakttagas. Dervid möter först frågan om hvem som
eger att föra krig (jus belli i subjektiv mening)
eller är berättigad att uppträda såsom krigförande
part. Å ena sidan finnes det en part, som fordrar en
rättighet åt sig tillerkänd, å andra sidan den, som
bestrider densamma. Ett krigstillstånd kan dock uppstå
endast emellan parter, för hvilka den yttersta grad af
sjelfhjelp är tillåten och möjlig, således egentligen
blott mellan fullt fria, af hvarandra oafhängiga,
ingen gemensam högre myndighet underkastade parter,
d. v. s. stater. De tvångsåtgärder, som vidtagas
mot utom staten stående personer eller band, såsom
fribytare och sjöröfvare, falla icke inom krigets
rätt, enär dessa icke äro fiender, som efter krigsrätt
behandlas, utan missdådare, som straffas. Ej häller
kan något sällskap eller handelskompani anses såsom
krigförande part. Då det engelska ostindiska kompaniet
förde krig, kunde dess rätt dertill betraktas endast
såsom en af den engelska regeringen åt kompaniet
delegerad rätt. Krig mellan politiska partier
inom samma stat frambringar ett upprorstillstånd,
men kan icke grunda ett egentligt krigstillstånd,
så länge icke de mot hvarandra stridande parterna
hafva tagit samt behålla under sin besittning och makt
skilda delar af statsområdet, i hvilka fall hvardera
parten kan såsom krigförande göra anspråk på att
behandlas efter krigets rätt. – Hvardera krigförande
parten kan utgöras af en eller flere stater. I
senare fallet kunna de gemensamt uppträda såsom
hufvudparter, eller ock den ena såsom bundsjörvandt,
allierad, hafva förbundit sig till en viss hjelp,
ett visst understöd. I båda fallen kan den stat, mot
hvilken förbundet är riktadt, betrakta ej allenast
hufvudparten, utan äfven den biträdande parten såsom
krigförande makt, mot hvilken han gör krigets rätt
gällande. De, hvilka hvarken såsom hufvudparter eller
såsom allierade deltaga i kriget, äro att betrakta
såsom neutrala, mot hvilka folkrätten ej tillåter
någon tvångsåtgärds vidtagande, så länge de afhålla
sig från hvarje försök att gifva hjelp eller bereda
understöd åt någon af de krigförande. – Likasom
kriget är begränsadt i fråga om hvilka som skola
anses såsom krigförande parter, finnas bestämmelser
äfven i afseende på det eller de områden, der krigets
rätt kan göras gällande, krigsfältet. Med
afseende på staternas territoriella beskaffenhet kan
kriget vara dels landkrig, dels sjökrig. Krigsfältet
blir derför de fientliga staternas landområden vid
landkrig, de till statsområdena hörande vatten likasom
öppna sjön och alla haf vid sjökrig.
De krigförande parterna äro i krigets utförande
inom det gifna krigsfältet bundna af vissa allmänt
gällande folkrättsliga regler; kriget har derför sina
bestämda rättigheter och former (jus belli i objektiv
mening). Krigets rätt inbegriper visserligen rätt
(för en stat) att med vapenmakt tilltvinga sig af en
annan en skyldighets, fullgörande och sträcker sig
ända till rätt att tillintetgöra den fientliga statens
sjelfständiga tillvaro. Den eger för detta ändamål
använda det yttersta våld mot den fientliga statens
medlemmar. Men såsom allmän grundsats gäller numera
att det icke är menniska, som kämpar mot menniska
med förgörelse till mål, utan att det är stat mot
stat, som med till buds stående krafter och medel
strider för att genom angrepp och försvar drifva
igenom sin vilja med iakttagande af regeln: tillfoga
dina fiender till och med i kriget ej mer ondt än
oundvikligt är för det dermed afsedda ändamålets
vinnande. Ur denna grundsats har utvecklat sig en
mängd specielt bestämda regler, hvilka gå ut på
att göra kriget alltmer menskligt. Vill man göra
en sammanfattning af de rättigheter och pligter,
hvilka den nuvarande folkrätten, som utvecklar
sig till ett allt menskligare sätt för krigets
förande, gör gällande för de krigförande staterna
i förhållande till hvarandra, till de fientlige
härarna och till de fredlige innevånarna, har man
att rådfråga dels de folkrättslige skriftställarna
från Hugo Grotius (d. 1645) intill senaste tiders
författare, dels utgifna folkrättsliga deklarationer
och traktater, bland hvilka särskildt böra nämnas
Genève-konventionerna af 1864 och 1868 angående
skydd för dem, som hjelpa och trösta de lidande,
samt 1874 års Bruxelles-konferens’ förklaring. Det
sålunda i enskildheter bestämda, af sedvänjor
upptagna förfarandet vid krigs förande kallas
krigsbruk. Hvardera makten räknar på att detta i alla
delar lika erkännes och iakttages, och det angifver
de tillåtna medlen och yttersta gränserna för vålds
användning. Hvarje öfverskridande deraf berättigar
motståndaren till repressalier och neutral makt
till föreställningar, ja till afbrott af vidare
förbindelse med den felande. Endast utomordentliga
omständigheter, nämligen antingen den yttersta
nöd eller ock upprätthållandet af "partie égale" i
striden eller af de folkrättsliga reglerna sjelfva,
kunna såsom s. k. krigsreson berättiga till afvikelse
från gällande sed. Sådan afvikelse är vanlig i krig
med vilda stammar och röfvareband, hvilka ej erkänna
någon humanitetslag öfver sig. – Som krigstillståndet
sålunda är ett lagbundet fientligt tillstånd mellan
staterna, hvilket afbryter den fredliga samfärdseln
mellan dem, måste på något sätt angifvas tiden för
krigets början, hvilken medför vissa förpligtelser
såväl för de krigförandes undersåtar som för de
neutrala. Fordom skedde detta genom högtidlig
krigsförklaring. Ett visst förfarande, hvari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
