Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigskommissariat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spetsen för Krigskollegiet, intill dess hans ämbete
indrogs, 1696, och ett kongl. råd erhöll
presidiet. Sedan Karl XII försökt att omorganisera
öfverledningen af krigsförvaltningen, liksom af
öfriga förvaltningsgrenar, blef Krigskollegiet
efter hans död återupplifvadt och erhöll ny
instruktion d. 16 Okt. 1723. I enlighet med
stadgandet i 1720 års regeringsform att rikets
kollegier icke vidare skulle hafva riksråd till
presidenter blef derefter presidenten tagen
utanför rådskretsen. Ärendena behandlades å allmän
sammankomst (plenum) intill 1782, då kollegiet
fördelades å departement. Departementsindelningen,
som var gjord efter ärendenas inre beskaffenhet,
bibehölls sedermera om än departementens antal vexlade
(se instruktionerna d. 4 April 1805, d. 19 Mars
1811; k. brefven d. 17 Dec. 1831, d. 6 Nov. 1849
och d. 21 Nov. 1850). Enligt den organisation,
som föreskrefs i sistnämnda k. bref och som bestod,
till dess kollegiet vid 1866 års ingång upphörde att
hafva en president och förbyttes till den nuvarande
Arméförvaltningen, voro afdelningarnas antal 4,
nämligen artilleri-, fortifikations-, intendents-
och aflöningsafdelningarna, hvilka afdelningar eller
departement blefvo i Arméförvaltningen bibehållna,
den sistnämnda under namnet Civila departementet. Den
rang, som kollegiet undfick i 1634 års regeringsform
och sedermera bibehöll, öfvergick på Arméförvaltningen
enligt dess d. 26 Sept. 1865 utfärdade instruktion,
som sedermera utbytts mot en ny af d. 27 Maj
1881. Från 1850 års ingång hade kollegiet fått sig
ålagda fördelningen och redovisningen af alla de
å riksstatens fjerde hufvudtitel anslagna medel.
A. Th. S.
Krigskommissariat (Generalkrigskommissariat),
milit. adm. 1. I Sverige den myndighet, som förr
under krig hade att, åtföljande armén, sörja
för dennas aflöning, förplägning och furagering
samt jämväl förestå hushållningen vid arméns
sjukvårdsinrättningar. Dessa göromål handhafvas nu af
intendenturen. Chefen för generalkrigskommissariatet
benämndes också i 1796 års fältförvaltningsreglemente
generalintendent, hvaremot generalkrigskommissarien
då var Krigskollegiets ombud eller ställföreträdare
i den ort, der kriget fördes, och skulle hos
honom generalintendenten reqvirera sådana för
arméns behof erforderliga vare sig penningemedel
eller persedlar, hvilka af Krigskollegiets
krigsdivision hemma anskaffades eller utlemnades från
centralförråden. Se vidare Generalkrigskommissarie. –
2. I Norge är krigskommissariat namn på en
förening af utskrifningsdistrikt, inom hvilken
en krigskommissarie handhafver utskrifnings-
eller rekryteringsväsendet. Högsta ledningen
af hela rekryteringsväsendet handhafves af
generalkrigskommissarien. – I Finland finnes i hvarje
uppbådskrets (omfattande ett helt eller ett halft län)
en krigskommissarie såsom ordförande i uppbådsnämnden,
hvilken handlägger alla rekryteringsärenden. De
finska truppernas underhåll och förvaltning besörjas
af det finska krigskommissariatet i Helsingfors.
1. A. Th. S. 2. C. O. N.
Krigskommissarie, milit. adm., var fordom en
tjensteman vid Krigskommissariatet. Enligt 1796
års fältförvaltningsreglemente skulle hos hvarje
arméfördelning vara anställd en krigskommissarie såsom
generalkrigskommissariatets ombud på stället. Någon
tjenst med denna benämning finnes numera ej, men
benämningen förekommer ännu någon gång såsom särskildt
förlänad titel. Se vidare Krigskommissariat.
A. Th. S.
Krigskonsten utgör sammanfattningen af grundsatserna
för krigs förande och truppers användande. Redan
grekerna började bearbeta krigskonsten och sätta
henne i system, och dermed har man fortfarit allt
intill nyaste tid. Krigskonstens grundsatser äro
visserligen orubbliga, men på grund af ändrade
vapen seder och bruk samt nya uppfinningar har
krigskonsten i sin tillämpning undergått ständiga
förändringar. Framstående härförare och folk
hafva utbildat sin egen krigskonst, d. v. s. de
hafva tillämpat hennes lagar på ett annat sätt
än andra. Till följd af alla de oberäkneliga
omständigheter, som inträffa i krig, kan krigskonsten
icke uppställa allmängiltiga regler, utan innehåller
blott allmänna föreskrifter, hvilka det tillkommer
vederbörande befälhafvare att i hvarje särskildt
fall tillämpa ("la partie divine de l’art", enligt
Napoleon I). I krigskonsten särskiljer man vanligen
strategien, krigföringskonsten, konsten att leda
sjelfva kriget, och taktiken, läran om truppernas
användande till vinnande af de mål, som strategien
uppställer. C. O. N.
Krigskontraband. Se Kontraband.
Krigskostnader kallas vanligen de ökade utgifter, som drabba
en stat till följd af ett krig. De kunna delas i
direkta krigskostnader, hvilka bestå i utgifter för
arméns mobilisering, uppmarsch, förhöjda aflöning
och underhåll under den tid krigstillståndet
varar, demobilisering, den förbrukade materielens
ersättande, skadade föremåls återställande samt
möjlig krigskostnadsersättning till fienden,
samt i indirekta krigskostnader, förorsakade genom
minskning i skatter, minskning i arbetskrafter
och till följd deraf oundviklig nedsättning i all
industri och handel, på privategendom förorsakad
skada, kostnader för underhåll (åtminstone delvis)
af fiendens trupper, om eget land är skådeplats för
kriget, o. s. v. Genom den större humanitet, med
hvilken krigen nu mera föras, hafva de indirekta
krigskostnaderna betydligt minskats mot förr, då
krigsskådeplatsen icke sällan i grund förstördes,
men å andra sidan hafva de direkta kostnaderna ökats
till följd af arméernas ökade storlek och materielens
dyrbarhet. – Med krigskostnadsersättning förstår
man vanligen den penningesumma, som den besegrade
staten i fredsslutet måste förbinda sig att erlägga
till segraren, om denna summa än sällan motsvarar de
verkliga kostnader, som kriget förorsakat honom. Såsom
ett slags krigskostnadsersättning kan man äfven
betrakta de vanligen s. k. subsidier, som England,
Frankrike o. a. stater under förflutna århundraden
erlade åt sina bundsförvandter för den väpnade hjelp
dessa lemnade dem. C. O. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
