Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristallografi, miner., kem., är vetenskapen om kristallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stenar, så blefve gafvelns (eller triangelns)
sidor icke rätliniga, utan brutna. Och då hos
kristallerna endast räta linier och plan förekomma
såsom begränsningselement, är tillämpningen nära
liggande. Beträffande denna upptäckt af sambandet
mellan grundformen och de sekundära formerna hos en
kristall har Haüy på sätt och vis förekommits af
svensken Torbern Bergman, ehuru denne ej utvecklade
sin upptäckt. Denne visade nämligen huru man
kunde uppbygga ett hexagonalt prisma äfvensom
kalkspatens öfriga former af endast romboedrar
(Upsala 1773). Huruvida Haüy gjort sin upptäckt
oberoende af Bergmans är ej rätt klart. – En
annan af Haüys stora förtjenster är att hafva fäst
uppmärksamheten vid mineralens klyfbarhet efter vissa
ytor, de så kallade genomgångarna, och dessas samband
med kristallformen. Han och hans skola förvärfvade
sig derigenom af motståndaren De l’Isle benämningen
"kristalloklaster", d. v. s. kristallsönderbrytare (i
analogi med "ikonoklaster", bildnedbrytare,
bildstormare). Haüy lyckades genom noggrann bestämning
af grundformerna på kristallografisk väg särskilja
mineral, som förut varit sammanblandade. Så skilde han
sulfaten af barium och strontium (mineralen tungspat
och coelestin), hvilka förut ansetts innehålla samma
jordart (baryt), derpå att den enas genomgångsvinkel
är 3 1/2° större än den andras. Sedan visade den
kemiska analysen, att dessa mineral äfven voro
olika sammansatta. – För kristallografiens vidare
utveckling var emellertid en noggrannare metod för
mätning af kristallvinklar nödvändig. Denna brist
afhjelptes af Wollaston, som år 1809 konstruerade
reflexionsgoniometern. Detta instrument har största
användning för mätning af mycket små kristaller,
hvilkas vinklar dermed kunna bestämmas med mycket stor
precision. Mätningen sker derigenom att ett belyst
föremål speglar sig successivt i de två kristallytor,
som omsluta vinkeln, under det att den nödvändiga
vridningen afläses på en graderad cirkelbåge. –
En ny period i kristallografiens historia börjar med
detta årh. och kan betecknas med namnen på de båda
förnämsta kristallograferna från denna tid, Weiss
och Mohs. Dessa dela äran af att hafva på grund af
kristallformernas symmetri-egenskaper indelat dem
i kristallsystem. Med ett kristallsystem förstår
man sammanfattningen af alla de kristallformer, som
kunna härledas ur en och samma eller ur likartade
grundformer. Kristallsystemen karakteriserades af
Weiss och Mohs genom de olika slag af kristallaxlar,
som tillhöra grundformen. Kristallaxlar kallar man
sådana linier, som förena grundformens hörn och stå
symmetriskt med afseende på alla ytor af ett och
samma slag. Grundformerna inom de olika systemen
äro till sina symmetri-egenskaper och sina axlar
väsentligt skilda från hvarandra, under det att
detta ej var förhållandet med de grundformer, som De
l’Isle och Haüy använde. Bland Haüys grundformer
förekommo t. ex. kuben, oktaedern, tetraedern och
rombdodekaedern, hvilka alla tillhöra ett och samma
kristallsystem, det
reguliera, d. v. s. hafva samma symmetri-egenskaper och
axelsystem, samt kunna utvecklas ur en gemensam
grundform, t. ex. oktaedern. Införandet af
kristallsystemen blef snart föremål för
prioritetsstrider, i det några ville tillerkänna Weiss denna
vigtiga upptäckt, under det andra tillskrefvo Mohs
densamma. Verkliga förhållandet synes vara att
Weiss är den, som först angifvit metoden, under
det att Mohs genom att tillämpa den på alla kända
mineralslägten gjort densamma till basis för en
rationel kristallografi. Kristallsystemens antal är
6. De benämnas oftast det reguliera, hexagonala,
tetragonala, rombiska, monoklina och triklina. De
skildes af Mohs och Weiss genom olika axelsystem och
grundformer. I det reguliera systemet har man 3 lika
stora axlar, som göra 90° vinkel mot hvarandra. Det
hexagonala systemet karakteriseras af 4 axlar, af
hvilka 3 ligga i samma plan, äro lika stora och
göra 60° vinkel med hvarandra, medan den fjerde
är vinkelrät deremot. Tetragonala systemet har 3
axlar, alla vinkelräta mot hvarandra, af hvilka 2
äro lika stora. Rombiska systemet karakteriseras af
3 emot hvarandra vinkelräta, olikstora axlar. Det
monoklina systemet utmärkes deraf att 2 axlar
göra en sned vinkel mot hvarandra, under det
att den tredje är vinkelrät mot dessa. I triklina
systemet äro de 3 axlarna olika stora och göra sneda
vinklar med hvarandra. Grundformerna i alla dessa
system äro de pyramider, som kunna tänkas uppkomma
derigenom att plan läggas genom kristall-axlarnas
ändpunkter. Sålunda är grundformen i det reguliera
systemet den regelbundna oktaedern, i det hexagonala
en dubbel sexsidig pyramid, i det tetragonala en
dubbel fyrsidig pyramid, i det rombiska en fyrsidig
pyramid med en romb till bas samt i monoklina och
triklina systemen sneda pyramider med romber till
baser. I det reguliera systemet äro de 3 axlarna
lika långa; axelförhållandet är således a : a : a eller
1 : 1 : 1. I det hexagonala är axelförhållandet a : a :
a : c
och i det tetragonala a : a : c. a/c kallas den
kristallografiska konstanten. Den är olika för
hvarje mineralslägte och den konstantaste af alla
slägtkaraktererna. Genom angifvandet af denna konstant
äro således grundformens dimensioner angifna för ett
visst mineral. I rombiska systemet är axelförhållandet
a : b : c; konstanternas antal är således här
två, a/b och
c/b. I monoklina systemet är
konstanternas antal 3, nämligen a/b, c/b och vinkeln
mellan axlarna a och c, som benämnes [beta], samt i
triklina systemet a/b, c/b och vinklarna [alpha], [beta],
[gamma]. Inom hvarje system förekomma kristallformer, som
med afseende på skärningen af axlarna kunna delas i 3
slag, nämligen pyramid-ytor, som skära alla 3 axlarna,
prisma-ytor, som skära 2 axlar (och gå parallelt med
den tredje), och plan-par, som skära endast en axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
