Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristallografi, miner., kem., är vetenskapen om kristallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från en punkt i kristallens inre, att utbreda sig
kulformigt. Ljusvågen är i detta fall enkel. Derför
är äfven ljusbrytningen enkel såsom i de amorfa
kropparna, i hvilka visserligen eterns fördelning ej
är fullkomligt regelmässig, men dock, i stort sedt,
sådan, att ingen riktning är väsentligt olika med en
annan. I de tetragonala och hexagonala kristallerna
har etern i alla plan, som äro vinkelräta mot optiska
axeln, en likformig fördelning, olika med den,
som eger rum parallelt med axeln. Derför kommer
det ljus, hvars svängningar försiggå vinkelrätt
mot axeln, att fortplanta sig såsom i en regulier
kristall. Tänker man sig nu ljus utgå från en inre
punkt i kristallen, kommer blott den stråle, hvilken
är parallel med hufvudaxeln, att fortskrida såsom
en vanlig stråle. Hvarje annan stråle kommer deremot
att sönderdelas, emedan de svängningar, som försiggå
i basplanet, utbreda sig med en annan hastighet än de
öfriga svängningarna. Sådana strålar blifva derför
klufna, d. v. s. dubbelbrytning eger rum. Den enda
riktning, i hvilken en sådan kristall kan genomgås af
ljus, utan att dubbelbrytning eger rum, är parallelt
med hufvudaxeln; denna riktning kallas derför den
optiska axeln, och kristallerna benämnas optiskt
enaxiga. I de kristaller, som tillhöra rombiska,
monoklina och triklina systemen, måste man antaga en
olika fördelning af etern i 3 mot hvarandra vinkelräta
riktningar. En stråle, som inträder i en sådan kropp,
sönderdelas, d. v. s. dubbelbrytning eger rum. Likväl
finnas tvänne riktningar, i hvilka en stråle kan
obruten genomgå en sådan kristall. Dessa riktningar
äro belägna i det plan, som bestämmes af riktningarna
för eterns största och minsta elasticitet. Sådana
kristaller benämnas optiskt två-axiga. – De till
ljusets dubbelbrytning hörande fenomenen blefvo
genom Fresnel och Young 1805–1825 matematiskt
behandlade från undulationsteoriens synpunkt. Denna
teori ledde äfven till upptäckten af nya fenomen på
mineralfysikens område, såsom W. R. Hamiltons upptäckt
af den koniska refraktionen. Det af Sir John Herschel
först iakttagna förhållandet hos qvartsen, att dess
kristaller vrida polarisationsplanet till höger eller
venster, alltefter som vissa kristallytor förekomma
till höger eller venster om romboederytorna, är
ett af de mest slående exempel på sambandet mellan
kristallernas optiska och geometriska egenskaper
och har sedan befunnits ega giltighet äfven
hos andra s. k. enantimorfa kristallformer. Då
sålunda lagarna för ljusets fortplantning inom
kristalliserade kroppar blifvit fastställda samt
derigenom sambandet mellan den yttre formen och en
af de vigtigaste fysikaliska egenskaperna blifvit
funnet, kan man säga, att kristallografien, som förut
företrädesvis utgjort en abstrakt geometrisk egenskap,
erhållit kött och blod. Metoderna för de optiska
undersökningarna hafva utvecklats och fullkomnats
genom von Haidinger och F. W. von Kobell (hvilken
senare 1855 uppfann stauroskopet) och äro nu allmänt
använda, så att polarisationsinstrumentet, mikroskopet
med polarisation och stauroskopet äro lika nödvändiga
för kristallografen som goniometern. Med tillhjelp
af desamma är han i stånd icke blott att kontrollera
de slutsatser han dragit af sina vinkelmätningar,
utan äfven att undersöka kristallernas inre
byggnad, hvilken ofta visar sig lika fin och
komplicerad som organismernas. På sista tiden har
kristallografernas intresse i hufvudsaklig mån
varit riktadt på de s. k. optiska anomalierna,
med hvilka förstås det förhållandet att vissa
reguliert kristalliserande substanser, t. ex. granat
och alun, visa sig dubbelbrytande och att andra
tetragonala och hexagonala kristaller, såsom apatit
och beryll, visa sig optiskt tvåaxiga. Några söka
förklara dessa anomalier genom det antagandet
att ifrågavarande kristaller icke äro enkla,
utan tvillingskristaller, medan deremot andra
anse dem bero på inre spänningar. Det har äfven
experimentelt visats, att glas, gelatin och andra
amorfa kroppar genom tryck eller sträckning kunna
blifva dubbelbrytande. – Öfriga områden af fysiken
hafva icke så stor tillämpning på kristallografien
som optiken. Liksom alla andra kroppar, förändra
äfven kristallerna volym vid temperaturändring,
och i allmänhet eger en utvidgning rum vid
temperaturhöjning. För denna utvidgning gälla enligt
Fizeaus undersökningar följande lagar: 1) hos det
reguliera systemets kristaller är utvidgningen
lika stor för alla tre axlarna; 2) hos kristaller
hörande till tetragonala eller hexagonala systemen
är utvidgningen i hufvudaxelns riktning större eller
mindre än vinkelrätt mot densamma; 3) hos de öfriga
systemens kristaller är utvidgningen olika för alla
tre axlarna. Om man derför slipar en kula af ett
reguliert mineral, t. ex. stensalt, så förblir den
en kula vid hvilken temperatur som hälst. En kula
af kalkspat (hexagonala systemet) blir deremot vid
temperaturförändring en rotationsellipsoid, och af
ett rombiskt, monoklint eller triklint mineral blir en
treaxig ellipsoid. Då utvidgningen är olika i olika
riktningar, komma naturligtvis vinklarna emellan
kristallplanen att ändras med temperaturen, med
undantag af vinklarna hos reguliera kristaller. Detta
har äfven genom direkta mätningar konstaterats
(först af Mitscherlich på kalkspat). Ändringen i
vinklar eger dock alltid rum på det sätt att icke
kristallsystemet förändras. Parameterförhållandets
rationalitet, äfvensom zonerna undergå ej häller någon
ändring. – Kristallerna leda äfven värmet olika i
olika riktningar. Lagen härför kan enligt Sénarmonts
undersökningar uttryckas så, att värmeledningsförmågan
är densamma i kristallo-grafiskt lika, men icke i
kristallografiskt olika riktningar. Deraf följer, att
den isoterma ytan (en yta, på hvilken temperaturen
vid ett visst ögonblick är lika) hos de reguliera
kristallerna är en sfer, hos de tetragonala och
hexagonala en rotationsellipsoid med hufvudaxeln
till rotationsaxel och hos de öfriga kristallerna
en treaxig ellipsoid. Rörande de öfriga fysiska
egenskaperna, såsom elasticitet, kohesion, hårdhet,
magnetism och elektricitet, är det tillräckligt att
anföra, att alla företagna undersökningar gifvit
vid handen, att samma symmetrilagar, som beherska
kristallernas form samt optiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
