Print (PDF) - On this page / på denna sida - Kristendomen, den genom Kristus stiftade religionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristendomen, den genom Kristus stiftade religionen, har till mål att omfatta alla folk, att såsom en ny lifsmakt inifrån utåt genomtränga alla menniskolifvets förhållanden samt dymedelst dana ett Guds rike, eller den tingens ordning, i hvilken Guds frälsningsvilja med afseende på verlden kommer till sitt fulla förverkligande. De föregående religionsformerna, som voro bestämda att uppgå i kristendomen såsom i en högre enhet, hade ock, hvar och en på sitt sätt, förberedt densamma: judendomen genom sitt innehåll (lag och profetia) och sina institutioner, hedendomen genom anskaffandet af de formella bildningsmedel, genom hvilka kristendomen kunde blifva verldsreligion, bägge genom den längtan efter "tidens fullbordan", som de haft till mål att väcka och underhålla. I kyrkans stiftelse fick kristendomen sin fasta existensform och utbredde sig derefter utåt genom mission samt uppbyggde sig inåt genom lära (Nya test:s skrifter och Symbolum apostolicum) och författning, genom kult (allt till gudstjensten hörande) och disciplin (kyrkotukt), genom konst och vetenskap. Som missionerande vände sig kristendomen i första rummet till judendomen; men judarna som folk stötte kristendomen ifrån sig, emedan den verklige Kristus icke motsvarade deras Messias-föreställningar, samt skaffade de kristne deras första martyrer (Stefanus, Jakob d. ä. m. fl.). De många enskilda bland folket, som anslöto sig till kristendomen, sökte att icke blott för sig sjelfva fasthålla judendomens nationella inskränkning, utan ville
ock göra antagandet af judendomen till ett vilkor för upptagandet bland de kristne. Gentemot denna uppfattning uttalade apostlamötet i Jerusalem omkr. år 50 kristendomens frihet och universalitet. Eedan före detta möte hade evangelii budskap förkunnats i hednaverlden och i Antiochia bildats den första hedning-kristna församlingen. Der fingo ock Kristi bekännare namnet kristne (kristianer). I Antiochia var det äfven, som missionssaken uppfattades såsom en hela församlingens angelägenhet, och på församlingens uppdrag anträdde
Paulus och Barnabas sina missionsresor. Området för missionen var redan under den apostoliska tiden så vidt, som det romerska rikets färdvägar gingo, som grekiska språket förstods och judiska kolonier voro utbredda, ty dessa tjenade som förposter för kristendomen genom att hos hedningarna väcka bekantskap med och intresse för Gamla testamentets profetior om Kristus. Men då kristendomen
uppträdde med det öppet uttalade anspråket att undantränga den hedniska religionen, med hvilken det dåvarande statslifvet var på det närmaste förknippadt, höllo de fleste af Roms kejsare för sin pligt och några för sin lifsuppgift att ej blott hämma kristendomens utbredande, utan äfven utrota densamma (se <spärr>Kristendomsförföljelser</spärr>). I denna kamp understöddes de af hedniske filosofer, bland hvilka Celsus (2:dra årh.) och Porphyrius (d. 304) voro de förnämste, samt för öfrigt af hela den s. k. neoplatonska skolan, hvars sträfvan gick ut på en reformering af hedendomen för att bilda en motvigt mot kristendomen. Likaledes bidrogo judarna att i tal och skrift uppegga hedningarnas hat mot de kristne. Fiender hade kristendomen dessutom i sitt eget sköte i de heresier (villfarelser i läran) och schismer (afvikande åsigter beträffande författning och kyrkotukt), som under de tre första årh. hotade lärans renhet och kyrkans enhetliga bestånd. Till de förra hörde gnosticismen, som ville förvandla kristendomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
