Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian (Kristiern) I, konung i Danmark, Norge och Sverige - Kristian (Kristiern) II, konung i Danmark, Norge och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det danska riksrådet för att de icke höllo fast vid
Slesvigs indragande under den danska kronan såsom
ett hemfallet län, utan tvärtom lossade på bandet
mellan Danmark och Slesvig för att bringa Holstein
i förbindelse med konungariket. Men på den tiden
ansågs det såsom klok politik, emedan man hoppades
att derigenom försäkra sig mot återupptagandet af
de långvariga krigen med Holstein, och från tysk
sida tillvitade man till och med holsteinarna, att
de blefvo danskar. K. fruktade i synnerhet för att
han skulle förlora sitt nyvunna välde i Sverige,
om han skulle – liksom Erik af Pommern – upptaga
striden med Holstein. Men för att få penningar till
den rätte arfvingen af Holstein, grefve Otto af
Schauenburg, och till sina båda bröder m. m. nödgades
K. upptaga lån på hårda vilkor och pålägga nya
skatter, hvarigenom han uppretade svenskarna mot
sig. Derför fick han också namnet "riksförödaren",
och den svenska allmogen ville icke ösa pengar i hans
"bottenlösa, tomma pung". Ett uppror utbröt 1463;
och då ärkebiskopen Jöns Bengtsson i konungens
namn efterskänkte skatterna, lät K. fängsla honom
och föra honom till Danmark samt slog bönderna
på Helgeandsholmen. Men då blef upproret allmänt,
och Karl Knutsson vände hem igen (1464). K. lösgaf
då Jöns Bengtsson, och denne förjagade också Karl
Knutsson, men behöll makten i sina egna händer. Efter
Karl Knutssons död (1470) försökte K. att med våld
tillskansa sig makten i Sverige, men han blef af
riksföreståndaren Sten Sture slagen på Brunkeberg
(d. 10 Okt. 1471) och sjelf sårad. Kriget mot Sverige
gjorde unionen omöjlig och K. ännu mera beroende
af sina kreditorer i Slesvig och Holstein, hvilka
dels ruinerade honom genom höga räntor, dels rent af
bedrogo honom. Af samma skäl blef K. äfven beroende af
hansestäderna, som fingo vigtiga holsteinska städer
i pant och stora friheter i handeln på Danmark och
Norge. Huru undergräfd hans ekonomiska ställning var
visade sig äfven då han (1469) bortgifte sin dotter
Margareta med Jakob III af Skotland; ty han kunde
icke lemna den utlofvade hemgiften, utan måste sätta
Orken-öarna och Shetlands-öarna i pant, hvarigenom
dessa land gingo förlorade för Norge. Oaktadt sin
penningeförlägenhet gjorde K. 1474 tvänne mycket
kostsamma utländska resor. På våren for han till
Rom, hvarest han (i April) fick påfvens tillstånd
att grundlägga ett universitet i Köpenhamn (det
grundlades först 1478–79), och besökte på hemresan
kejsar Fredrik III, hvilken förlänade honom Ditmarsken
samt upphöjde detta förut fria land jämte grefskapen
Holstein och Stormarn till ett hertigdöme Holstein. På
hösten företog han en resa till Rhen för att bilägga
en strid mellan kejsaren och Karl den djerfve af
Burgund. Vid bägge tillfällena utvecklade K. stor
prakt. Hans sista regeringshandling var att pantsätta
Slesvig och Holstein till drottning Dorotea, hvilken
mycket väl förstod sig på att hushålla (1480). K. dog
d. 21 Maj 1481 och jordades i ett kapell, som han
sjelf byggt till Roskilde domkyrka. Han
var en man af ovanlig storlek och kroppsstyrka
samt utmärkt i alla ridderliga idrotter. Han
efterlemnade två söner, konungarna Hans och
Fredrik I, samt en dotter, Margareta. Tvänne
äldre söner, Olof och Knut, dogo som barn.
E. Ebg.
2. K. (Kristiern) II, konung i Danmark och Norge
1513–23 samt i Sverige 1520–21, den föregåendes
sonson, son till konung Hans och Kristina af Sachsen
(f. 1461, d. 1521), föddes d. 1 Juli 1481 på Nyborgs
slott, uppfostrades hos den ansedde köpmannen Hans
Bogbinder i Köpenhamn och var under sin uppväxt mycket
obändig, så att hans lärare endast med svårighet
kunde styra honom. Han tyckte särdeles mycket om
att umgås i borgerliga hus och älskade muntra lag,
men fick ändock en god uppfostran. Af naturen var
han utrustad med ett skarpt förstånd och goda anlag;
derjämte var han vacker och reslig, hemmastadd i alla
ridderliga idrotter samt hade ett vinnande väsende,
men var misstänksam, hård och af ett ytterst våldsamt
sinnelag. Redan 1487 valdes K. till tronföljare af det
danska riksrådet, 1489 af det norska och 1497 af det
svenska. 1502 visade han vid ett anfall mot Sverige
stor tapperhet som härförare, och 1506 sändes han som
ståthållare till Norge samt dämpade 1508 med stränghet
ett der utbrutet uppror. 1507 blef han i Bergen bekant
med holländskan Sigbrit och hennes vackra dotter,
Dyveke, hvilken genast blef hans frilla och sedermera
följde honom till Danmark. Vid faderns död (1513)
gjorde några nörrejylländske adelsmän invändningar
mot att taga K. till sin konung och erbjödo kronan
åt hans farbroder Fredrik (I); men K. blef likväl
erkänd som konung, dock först sedan han utfärdat en
för Danmark och Norge gemensam handfästning (d. 22
Juli), hvilken gaf adeln och presterskapet ökade
rättigheter samt inskränkte konungens myndighet. I
Okt. s. å. hyllades han såsom hertig i den ena hälften
af Slesvig och Holstein, kröntes d. 11 Juni 1514
i Köpenhamn och d. 29 Juli s. å. i Oslo samt höll
d. 12 Aug. 1515 bröllop med Elisabet af Österrike
(f. 1501). Oaktadt häftiga klagomål från Elisabets
farfader, kejsar Maximilian, och öfriga slägt afbröt
han emellertid icke sitt förhållande till Dyveke. Den
18 Juni 1517 dog denna plötsligt, troligen af gift,
och K. riktade sin vrede mot länsmannen på Köpenhamns
slott, Torben Oxe, hvilken eftersträfvat Dyvekes gunst
samt t. o. m. försökt våld emot henne. Sedan han med
list förmått Torben Oxe att till hälften erkänna
detta, kastade han honom i fängelse och anklagade
honom inför riksrådet. Då detta frikände honom,
sammankallade K. en gårdsrätt af tolf bönder, hvilka
lydde under slottet, och lät, sedan denna förklarat
Torben skyldig, afrätta honom d. 29 Nov. 1517,
oaktadt drottningens och stormännens förböner samt
i afgjord strid mot handfästningen. K:s häftiga
sinne retades ytterligare mot adeln, som å sin
sida upprördes af hans våldsamma och lagstridiga
handlingar. 1517 hade i Sverige öppen strid utbrutit
mellan riksföreståndaren Sten Sture och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
