Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian (Kristiern) II, konung i Danmark, Norge och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ärkebiskopen Gustaf Trolle, och K. trodde nu
att tiden för honom var inne att göra sina
anspråk gällande. Men försöket misslyckades. K:s
trupper blefvo slagna 1517 vid Vädla och 1518
vid Brännkyrka. Efter sistnämnda slag inleddes
underhandlingar om en sammankomst mellan honom
och Sten Sture. K. erhöll sex svenska ädlingar som
gisslan, bland dem Hemming Gad och Gustaf Eriksson
(Vasa), men bröt aftalet och bortförde de som gisslan
lemnade svenske männen i fångenskap till Danmark. 1519
utrustade K. en stor här; och då påfven lyst Sten
Sture i bann samt öfverlemnat åt K. att utföra
straffdomen, lät denne (Jan. 1520) hären under Otto
Krumpens befäl rycka in i Sverige. Den 19 Jan. segrade
danskarna vid Bogesund (nuv. Ulricehamn), hvarest
Sten Sture blef dödligt sårad, och sedermera
på Tiveden samt slutligen, d. 6 April, vid
Upsala. Redan i Mars ingicks en öfverenskommelse,
enligt hvilken många svenska adelsmän gingo in på
att erkänna K. såsom konung mot löfte om glömska
för det framfarna. Stockholm försvarades likväl
ännu med tapperhet af Sten Stures enka, Kristina
Gyllenstierna, men gaf sig d. 5 Sept. mot liknande
löften. Den 7 Sept. höll K. sitt intåg i Stockholm;
d. 1 Nov. blef han hyllad på Brunkeberg och d. 4
Nov. krönt af Gustaf Trolle. K. hade häfdat sin
rätt som arfkonung och ville icke hedra någon svensk
med riddareslag. Svek fruktade dock ingen. Men
eggad af Gustaf Trolles hämdgirighet samt lockad af
Didrik Slaghecks och Jens Beldenaks lömska råd, lät
K. (d. 7 Nov.) fängsla och anklaga Sten Stures
vänner. Fjorton andlige domare dömde dem, på grund
af deras uppträdande mot ärkebiskopen, för kätteri,
och domen verkställdes i "Stockholms blodbad" (d. 8
Nov.). Öfver hundra personer afrättades genast;
och då K. väl hade beslutit detta grymma steg,
gick han vidare och lät utföra nya våldsbragder
dels under sin hemresa genom Sverige, dels genom
utskickade i de olika orterna. Tillsammans omkr. 600
personer föllo i Sverige offer för honom, och han
afrättade t. o. m. män, som främjat hans planer,
t. ex. biskoparna Mattias i Strengnäs och Hemming
Gad. Sägnen har väl sedermera öfverdrifvit hans
våldsgerningar; men grymheten och trolösheten väckte
i hela Sverige en rättmätig förbittring mot "Kristian
tyrann", och K., som måhända hoppats att med ett
slag tillintetgöra allt motstånd mot föreningen med
Danmark, gjorde tvärtom derigenom denna förening
fullkomligt om intet. Redan 1521 blef Gustaf Vasa,
som ställt sig i spetsen för resningen mot K.,
vald till riksföreståndare i Sverige, och K. måste
snart afstå från hoppet att der återvinna sitt
välde, i synnerhet som han fick andra fiender att
kämpa med. Lybeckarna hyste gammalt agg till honom,
derför att han gynnade Nederländernas handel i norden
samt sökte att göra Köpenhamn till en stapelstad
för handeln på Östersjön. Efter Stockholms dagtingan
voro hans tankar närmast riktade mot Lybeck. Han ville
nämligen grundlägga ett stort nordiskt handelskompani,
och sommaren 1521 reste han till Nederländerna för att sluta
förbund med sin svåger Karl V. Denne gaf likväl
ingen hjelp, men öfverlemnade åt K. länsrätten
öfver Holstein samt Hamburg och Lybeck. Detta
förtörnade ytterligare K:s afundsjuke farbroder,
Fredrik, hvilken alltid känt sig kränkt deraf att
han icke fått hela Slesvig och Holstein samt att han
för Slesvig måste vara K:s vasall. I Aug. 1522 måste
K. ingå en förlikning med honom och bl. a. afstå från
den nyförvärfvade länsrätten öfver Holstein. Äfven åt
lybeckarna måste han göra åtskilliga medgifvanden,
och med påfven hade han råkat i strid, dels till följd
af sina försök att ändra de kyrkliga förhållandena,
dels genom sina godtyckligheter mot biskoparna
och särskildt derigenom att han låtit afrätta tre
svenska biskopar. Icke endast adeln, utan äfven en
stor del af allmogen hade K. retat mot sig genom
att använda Sigbrit till rådgifverska. Från hösten
1517 hade hon hela finansförvaltningen om hand och
tog jämte drottningen under K:s frånvaro ständigt
del i rikets styrelse. Ett berömvärdt sträfvande
hos K. var att han sökte höja borgareståndet och
förbättra de lägre klassernas ställning; han var
vidare afgjordt dansk, i motsats till farbrodern
Fredrik och dennes son Kristian (III). 1514 utgaf han
en mot kringresande utländske köpmän riktad vigtig
förordning för Köpenhamn och de öfriga själländska
städerna. Under de närmast följande åren blef denna
förordning gällande för hela Danmark, och det förbjöds
adel och prester att drifva köpenskap. K. ville
äfven inskränka handtverkerierna till städerna, var
betänkt på att utsända en expedition till Grönland
samt sökte att utveckla bergverksrörelsen i Norge och
trädgårdsskötseln i Danmark. Som lagstiftare visade
K., att han i många stycken stod långt framför sin
tid, t. ex. genom 1521 års förordning om skeppsvrak,
hvilken förbjöd den allmänt brukliga utplundringen af
de skeppsbrutne, och 1522 års "ordinans", som förbjöd
"den onde og ukristelige skik at sälge bönder som
andre ufornuftige kreaturer". Vidare lindrade han
"vornedskabet" på Själland och angränsande öar,
så att bonden fick rätt att lemna det gods, der han
blifvit född, om han der led orätt. Äfven sökte han
att förbättra undervisningen samt att sätta en
gräns för presterskapets och munkarnas öfverdådiga
och osedliga framfart, ty han var påverkad af den
kyrkliga rörelsen i Tyskland och anhöll redan 1519
hos sin morbroder, Fredrik den vise af Sachsen,
att få en lärare från Wittenberg för att utbreda
reformationen. Tvänne sådana kommo också till
Köpenhamn, först Martin Reinhard, sedermera Andreas
Karlstadt, men de uträttade endast föga och begafvo
sig snart derifrån. Senare stod K. i brefvexling med
Luther. – Vid julen 1522 sammankallade K. en herredag
i Kalundborg, men de nörrejylländske biskoparna och
några adelsmän samlades i Viborg och beslöto att
fördrifva honom samt att söka understöd hos hans
farbroder. K. lofvade då att sammankalla en allmän
riksdag af riksråd och adel samt tvänne borgare från
hvarje stad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
