Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian (Kristiern) II, konung i Danmark, Norge och Sverige - Kristian III, konung i Danmark och Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fyra bönder från hvarje härad. Der skulle alla
anledningar till klagomål afhjelpas. Men utan att
afvakta detta beslöto de nörrejylländska riksråden
att genast bryta med konungen och (d. 20 Jan. 1523)
att sända honom ett uppsägelsebref samt erbjuda
kronan åt hertig Fredrik. K. tappade då helt och
hållet modet, inlät sig i underhandlingar och
drog sina trupper ur Nörrejylland, hvarigenom alla
hans anhängare tvungos att affalla. Af fruktan
för hans trolöshet ville ingen, sedan upproret
väl var börjadt, gifva sig i hans våld, och till
följd af de höga skatterna öfvergåfvo honom äfven
bönderna. Redan i Mars 1523 hyllades Fredrik I i
Viborg, och k:s lagar uppbrändes såsom "skadliga
och stridande mot goda seder". K. försökte intet
motstånd. Den 13 Apr. lemnade han Köpenhamn samt
begaf sig jämte sin familj och några få trogna
anhängare till Nederländerna i i hopp att finna
hjelp der. I åtta år drog K. derefter omkring i
Nederländerna och Tyskland för att samla en här
och en flotta. På öfverfarten från Nederländerna
till Norge gingo 10 af hans 25 skepp förlorade. I
Nov. 1531 landsteg han emellertid i Norge och hade
till en början framgång. Det norska riksrådet hyllade
honom, han belägrade Akershus och ryckte (Jan. 1532)
in i Viken (Bohus län) samt ämnade från Kunghäll
infalla i Vestergötland. Konung Gustafs kraftiga
försvarsåtgärder afskräckte honom dock derifrån,
och han vände åter till Norge. Sedan en dansk och
lybsk flotta i Maj 1532 kommit till undsättning,
beslöt K. att mot lejd gifva sig. Han skulle föras
till Köpenhamn för att underhandla med Fredrik I. Men
då han kom till Köpenhamns redd, ville Fredrik icke
mottaga honom, och hvarken riksrådet eller K:s
öfrige motståndare (Gustaf Vasa och lybeckarna)
ville tillåta, att han frigafs. K. fördes derför
(d. 30 Juli 1532) till Sönderborgs slott, der han
vid grefvefejdens utbrott (1534) sattes under sträng
bevakning och inspärrades i ett tornrum, hvarest han
hade endast en gammal soldat till sällskap. Sedan
Kristian III blifvit konung (s. å.) och hans välde
tryggadt, mildrades K:s fångenskap å nyo. 1546 afstod
han från alla anspråk på rikena, och 1549 flyttades
han till Kalundborgs slott, hvarest han tillbragte de
sista tio åren af sitt lif i fullständig frihet. Han
dog af sorg öfver Kristian III:s död, tre veckor efter
denne, d. 25 Jan. 1559, och begrofs i Odense. (Hans
stoft hvilar nu i S:t Knuts kyrka.) K:s drottning
hade dött redan 1526, och hans son, Hans (f. 1518),
1532. Han efterlemnade två döttrar, Dorotea (f. 1520,
gift 1534 med kurfursten Fredrik af Pfalz, enka 1556,
d. 1580) och Kristina (f. 1521, gift först med Frans
II Sforza, hertig af Milano, och derefter med Frans
af Lothringen; d. 1590). E. Ebg.
3. K. III, konung i Danmark och Norge 1534–59,
född d. 12 Aug. 1503, troligen på Gottorp, den
föregåendes kusin, äldste son af Fredrik I och
Anna af Brandenburg, fick en mycket vårdad, men
helt och hållet tysk uppfostran och sändes vid unga
år utomlands i sällskap med sin hofmästare, Johan
Rantzau. Han var närvarande vid riksdagen i
Worms 1521 och blef der fullständigt vunnen
för Luthers kyrkoreformatoriska lära, hvarför
han också få år derefter såsom ståthållare i
Slesvig och Holstein ifrigt arbetade på att införa
denna. K. bodde på Haderslevhus, och redan 1525
upprättade han i Haderslev en prestskola med flere
tyska lutherska lärare samt utfärdade (1528) en ny
kyrko-ordinans för norra Sönderjylland och utdref
tiggarmunkarna derifrån. Då hans fader dog (1533),
öfvertog K. genast i eget och sina halfbröders namn
styrelsen i hertigdömena och lät i Kiel hylla sig
af ständerna. Men herredagen i Köpenhamn kunde icke
blifva enig, ty den lutherskt sinnade delen af adeln
ville hafva K. till konung, men de katolske biskoparna
icke. Det enda, som åstadkoms, var att ett förbund
slöts (d. 1 Juli 1533) mellan K. på hertigdömenas
vägnar och det danska riksrådet. Men då grefvefejden
kort derefter utbröt med bondeuppror i synnerhet i
Nörrejylland, beslöt den nörrejylländska adeln (d. 4
Juli 1534) på ett möte i Rye vid Himmelbjerget att
välja K. till konung, och om detta val enade sig
(d. 9 Juli) äfven den fyenska adeln på ett möte
i Odense. K., som förut hållit sig tillbaka, mottog
valet och hyllades d. 18 Aug. i Horsens. Efter ett
möte i Kolding med grefve Kristofer af Oldenburg
och sedan han för hertigdömenas räkning slutit
fred med lybeckarna, lät K. sina trupper rycka in i
Nörrejylland under Johan Rantzau. Denne slog bönderna
(Dec. 1534), drog derefter till Fyen och segrade vid
Öxnebjerg vid Assens (d. 11 Juni 1535), hvarefter
hela ön kufvades och K. med sin flotta kunde draga
till Själland samt (d. 29 Juli) slå läger utanför
Köpenhamn. Derifrån gick K. öfver till Skåne, hvarest
han hyllades i Lund, och gjorde (i Sept.) ett besök
i Stockholm hos Gustaf I (gift med en syster till
K:s gemål), med hvilken han slöt förbund. Slutligen
måste lybeckarna (Febr. 1536) uppgifva Kristian
II:s sak. Den 14 April kapitulerade Malmö och d. 29
Juli Köpenhamn, efter ett års belägring. K. var
då herre i hela Danmark, höll sitt intåg i
Köpenhamn d. 6 Aug. och öfverenskom redan d. 12
Aug. med de verldsliga riksråden om reformationens
införande. Derefter lät han fängsla biskoparna och
tvang dem att skriftligen afsäga sig sina ämbeten. Den
30 Okt. s. å. beslöts på en riksdag i Köpenhamn
reformationen och i sammanhang dermed bestämdes,
att biskopsgodsen skulle indragas till staten och
kyrkogodsen användas till skolans, fattigvårdens
och kyrkans behof. Vidare fastställdes der K:s
handfästning, enligt hvilken Norge, som först 1537
underkastade sig, skulle vara "en lem af Danmarks
rike" samt adelns makt utsträckas. (Adelsväldets tid i
Danmark räknas också från 1536.) Bugenhagen, som från
Sachsen sändts att medverka vid kyrkoförhållandenas
omdaning, krönte K. d. 12 Aug. 1537 och invigde de sju
nye superintendenter, hvilka sattes i biskoparnas
ställe. Derefter affattades kyrko-ordinansen
på latin och danska samt fick gällande kraft på
herredagen i Odense 1539. K. visade stor ifver att
befästa den lutherska lärans seger, lät (1550)
utgifva en ny bibelöfversättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
