Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristnisaga ("Kristendomssagan"), en historisk framställning af kristendomens införande på Island - Kristnubalken ä ri flere af de gamla landskapslagarna en benämning å den afdelning, som annars kallas kyrkobalk - Kristofer, den helige - Kristofer, danska och svensk-norsk-danska konungar: - 1. Kristofer I, yngste son af konung Valdemar II Sejr och drottning Bengerd - 2. Kristofer II, den förres sonson, son till Erik Glipping och Agnes af Brandenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intill 1121. Skildringen är i allmänhet högst
tillförlitlig, såsom man finner af en jämförelse med
Heimskringla, Ares "Schedae", Olof Tryggvessons saga,
Laxdoelasagan m. fl. gamla urkunder. Stilen i den enda
kända handskriften (nu tillhörande Arnemagneanska
samlingen i Köpenhamn) häntyder på att sagan i sin
nuvarande form nedskrifvits i början af 14:de årh.,
och man har länge ansett den isländske lagmannen
Hauk Erlendsson (d. 1334) för dess författare
(Lüxdorph, Werlauff, P. E. Müller m. fl.). Den
nyare kritiken (O. Brenner) har emellertid visat,
att Hauk varit endast redaktör af den åt oss bevarade
sagan, hvars nuvarande form derför bör tillskrifvas
honom. Kristnisagan utgafs första gången 1688. En
värdefull upplaga jämte latinsk öfversättning
m. m. offentliggjordes 1773 af den Arnemagneanska
kommissionen. De nio första kapitlen utgåfvos
1866 i svensk öfversättning af R. W. Gillberg.
R. G.
Kristnubalken (af Fornsv. kristna, kristendom)
är i flere af de gamla landskapslagarna, nämligen
Vestgöta-, Östgöta-, Vestmanna- och Tiohäradslagen,
en benämning å den afdelning, som annars kallas
kyrkobalk.
Kristofer, den helige (Grek. Kristoforos,
"Kristusbärare", af ferein, bära), katolskt helgon,
som uppgifves hafva lidit martyrdöden omkr. midten af
3:dje årh. Enligt sägnerna skulle K., som först hetat
Adokyinos och varit född i Palestina eller Syrien,
haft en längd af 12 fot. Stolt öfver detta företräde,
ville han ej tjena någon annan än den mäktigaste
furste. Han tog derför tjenst hos en konung, som
gällde för att vara detta. Snart fann dock K.,
att denne var öfvermåttan rädd för djefvulen. Det
fanns alltså en ännu mäktigare, och K. slöt
sig nu till den onde, hvilken han dock lemnade,
sedan han en gång sett honom visa fruktan inför
en Kristusbild. Han beslöt sig då att egna Kristus
sin tjenst. Efter långt sökande fann han en eremit,
som var villig att döpa honom; och då han försmådde
de sedvanliga botöfningarna, ålades honom värfvet
att bära pilgrimer öfver en flod. En gång hade
K. derstädes tagit på sina skuldror ett barn, hvars
förunderligt växande tyngd hardt nära omöjliggjorde
öfverfärden. Detta barn var ingen annan än Kristus,
som sjelf trycktes under bördan af alla verldens
synder. Jättens väldiga staf, som han på barnets bud
nedstuckit i marken, stod följande morgon förvandlad
till ett dadelbärande palmträd. Tusentals hedningar
omvändes till följd af detta under. Den afundsamme
prefekten Dagnus lät då kasta K. i fängelse, hvarest
denne dock ståndaktigt vidhöll sin tro och omvände
till kristendomen de unga qvinnor, som sändes dit
för att förföra honom, samt förblef oskadd, ehuru
han piskades med jernspön och bands vid en glödhet
jernstol. När man sköt på honom med förgiftade pilar,
nådde dessa honom ej. Men en pil, som återstudsade,
sårade prefektens öga, och då erbjöd K. sjelf sitt
hufvud åt bödeln, på det att hans blod skulle bota
prefektens öga. Så skedde, och den helbregdagjorde
jämte många andra vunnos då åt den kristna tron. –
Medeltidskonsten framställde
K. såsom ett slags kristen Herkules, bärande
Kristusbarnet öfver en flod och stödd på sin
staf. Jättestora statyer af K. uppställdes i
många kyrkor; berömdast är "der grosse Christoph"
i Köln-dômen. Den hel. Kristofers legend har
blifvit poetiskt behandlad af den svenska skaldinnan
Euphrosyne (J. Kr. Nyberg). – K. åkallades i synnerhet
under farsoter. Han firas af den grekisk-katolska
kyrkan d. 9 Maj, af den romersk-katolska d. 25 Juli.
Kristofer, danska och svensk-norsk-danska
konungar:
1. K. I, yngste son af konung Valdemar II Sejr och
drottning Bengerd, f. 1219, fick af fadern Låland
och Falster i län samt gjorde under striden mellan
hans bröder Erik Plogpenning och Abel gemensam sak
med den sistnämnde samt utsågs, sedan Abel mördat
Erik (1250) och sjelf stupat i striden mot friserna
(1252), till konung. Under flere år måste han
kämpa dels med en upprorisk storman, dels med de
holsteinske grefvarna, hvilka genomdrefvo (1254),
att Slesvig lemnades åt Valdemar, Abels son, såsom
län af Danmarks krona. Sedermera råkade K. i strid
med norske konungen Håkan Håkansson, hvilken med en
stor flotta härjade Halland och hotade Köpenhamn
(1257); men förlikning och förbund ingingos, och
K. gaf sin brorsdotter Ingeborg till äkta åt Håkans
son Magnus. Märkligast är K:s regering derför att det
var under denna som den tvist, hufvudsakligen rörande
kyrkans gods och domsrätt, utbröt mellan kronan
och kyrkan, hvilken varade öfver 50 år och vållade
landet de största olyckor. Striden uppkom från början
deraf att ärkebiskopen i Lund Jakob Erlandssön
(se d. o.) ville ändra den skånska kyrkorätten
till presteståndets fördel. Bönderna på kronans och
adelns gods reste sig deremot, och konungen höll,
likasom bönderna, fast vid kyrkorätten. 1256 kallade
konungen de fyra stånden till danahof i Nyborg;
men ärkebiskopen förmådde de i Veile sammankallade
presterna att antaga den s. k. "Veilekonstitutionen",
enligt hvilken hela landet skulle bannlysas, om
konungen gjorde sig skyldig till öfvergrepp mot
någon dansk biskop. Då ärkebiskopen sedermera nekade
att kröna den utsedde tronföljaren, K:s son, Erik,
och förbjöd de öfrige biskoparna att göra det,
lät K. fängsla honom (1259). Med anledning deraf
lyste biskoparna Peder Bang i Roskilde och Ragnar
i Odense interdikt öfver sina stift. De rymde
samtidigt ur landet och åstadkommo ett förbund
mellan den danske länsfursten å Rügen, Jarimar,
och Holsteins grefvar, hvilka nu, då Valdemar
Abelsson var död, fordrade, att hertigdömet skulle
öfverlemnas åt hans broder Erik. Under det att
Själland härjades af venderna och Sönderjylland
af holsteinarna, afled K. plötsligen i Ribe
(1259), efter hvad man trodde förgifven af abboten
öfver Ryds kloster Arnfast. Hans maka, Margareta
Sembiria, öfvertog styrelsen såsom förmyndare
för sin och konungens ende son, Erik Glipping.
C. R.
2. K. II, den förres sonson, son till Erik
Glipping och Agnes af Brandenburg, f. 1276,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
