Print (PDF) - On this page / på denna sida - 2. Kristofer II, den förres sonson, son till Erik Glipping och Agnes af Brandenburg - 3. Kristofer III, pfalzgrefve vid Rhen och hertig i Bajern, konung i Danmark och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristofer.
56
väckte först uppmärksamhet genom den grymhet,
hvarmed han, på sin broders, konung Erik Men veds,
bud. tog ärkebiskopen Jens Grand till fånga (1294),
men låg sedermera ständigt i leding mot sin broders
och rikets fiender, faderns fredlöse mördare och den
svenske konung Birger Magnussons bröder (konung Birger
var gift med en syster till K.). Efter Erik Menveds
död (1319) valdes K. (i Yiborg, Jan. 1320) till
konung, men måste un d er skrifva en mycket sträng
handfästning. Då K. inom kort bröt handfästningen
genom att sjelfrådigt pålägga skatter, taga utländska
adelsmän i sin tjenst och indraga län, uppstod ett
allmänt missnöje. Under några år lyckades konungen
bevara sitt välde. Flere uppror, i synnerhet i Skåne,
kufvades; K:s unge son. Erik, valdes till tronföljare
(1321), och i Yordingborg blefvo både häri och sonen
högtidligen krönta (1324), vid hvilket tillfälle
icke endast Riigens och Sönderjyllands hertigar,
utan äfven Mecklenburgs och Holsteins grefvar
hyllade honom såsom sin länsherre. Men då hertig
Erik af Sönderjylland dött (1325), råkade K. i
strid med Holsteins grefvar. bland dem den tappre
grefve Geert (se Gerhard, holsteinska grefvar 3), om
förmynderskapet för Eriks barn. Då Geert besegrat
danskarna på Hestebjerget vid Gottorp (1325),
afföll Riigen, och åtskilliga danska stormän, med
drotsen Laurids Jonsson i spetsen, gjorde uppror
mot konungen samt valde grefve Geert till Danmarks
rikes höfvitsman och, på hans tillskyndan, hertig
Yaldemar Eriksson till konung (i Viborg, 1326). K:s
son, Erik, togs till fånga af upprorsmännen; sjelf
flydde konungen till Tyskland. Folket knorrade öfver
de många nya, till stor del utländska herrarna, och
K. kallades tillbaka. Genom att pantsätta Lå-land
och Falster till sin halfbroder grefve Johan af
Wagrien fick han penningar till att värfva en
trupp, med hvilken han landsteg på Låland (1329)
och derifrån gick öfver till Själland. Allt flere
och flere, äfven af adeln, slöto sig till honom,
och hans son lösgafs ur fängelset. På våren 1330 satt
K. åter som konung i Köpenhamn ; men han kunde intet
uträtta utan grefve Johans penningar, och för att få
del af dem styckade han riket ytterligare genom att
pantsätta hela Själland och Skåne. Med grefve Geert
ingick K. på hårda vilkor (bl. a. Nörre-jyllands
pantsättning, Fyens bortförläning) förlikning i
Ribe; men då Geert fick ofred med sin granne grefve
Johan, drog K. med en ganska stor här mot Holstein,
men blef af Geert slagen på Loheden, nära Slesvig
(d. 30 Nov. 1331). Genom en fred i Kiel (Jan. 1332)
fick grefve Geert alla sina förläningar stadfästa,
och K. måste höja sin skuldsumma till 100,000 mark,
hvilket var ungefär detsamma som att afstå panten,
Nörrejylland. Danmark var nu genom Stora Belt deladt
i två riken, hvartdera med sin tyske herre; konungen
sjelf innehade endast Skanderborg i Jylland och ett
par andra slott. Då var det, som skåningarna gåfvo
sig under Sverige. Fattig och föraktad, uppehöll
K. sig i Saxköbing på Låland. Der blef han en dag
tagen till fånga af ett par herre-
män från trakten och utlemnad till hertig Johan,
hvilken emellertid icke ville gifva något
för honom. Kort derefter dog K. i Nyköbing
på Falster, d. 2 Aug. 1332. Han är jämte sin
drottning. Eufemia af Pommern, begrafven i Sorö kyrka.
c. E.
3. K. III, pfalzgrefve vid Rhen och hertig i Bajern,
konung i Danmark och Sverige, 1440 -48, samt i
Norge, 1442-48, var son till pfalz-grefven Johan och
unionskonungen Eriks af Pommern syster Katarina samt
föddes d. 26 Febr. 1418. Redan 1438 hade det danska
rådet efter konung Eriks afresa till Gotland erbjudit
K. konungaväldet öfver de tre nordiska rikena,
hvilket anbud han genast antog. Han ankom 1439 till
Danmark, der han bar titel riksföreståndare till 1440,
då han formligen hyllades såsom konung. Omedelbart
efter danska kallelsebrefvets ankomst började han
äfven underhandlingar med det svenska rådet. Dessa
ledde dock icke till något resultat, förrän ombud
från K. personligen underhandlat med Karl Knutsson
och erbjudit honom stora förläningar. K. valdes
på riksmötet i Arboga, hösten 1440, till konung
i Sverige, men måste gå in på en handfästning,
genom hvilken hans makt betydligt inskränktes och
rådets utvidgades. 1442 valdes K. till konung äfven
i Norge. I yttre hänseende är hans regering; märklig
genom den ovilja han visade emot Östersjö-städerna
af Hanseförbundet. Yisserligen måste han i början af
sin regering iakttaga en vänskaplig hållning till
dem, och han bemedlade 1441 t. o. m. det tioåriga
stilleståndet mellan dem och de nederländska städerna,
men med största motvilja bekräftade han (1445) deras
privilegier. Deremot främjade han de- nederländska
städernas handel med de nordiska rikena. Mot slutet af
sin regering (1447) skall han äfven hyst planer på att
i förbund med flere nordtyska furstar helt och hållet
krossa Lybecks makt, och för detta ändamål hade han,
såsom han sjelf förklarade på sin dödsbädd, samlat
så stora skatter från sina tre riken. Äfven emot
Ryssland skall han hafva varit betänkt på krig. I sin
handfästning hade K. lefvat svenskarna att arbeta på
Gotlands återförening med Sverige, men han lade sig
föga vinn om att hålla detta löfte. Hela resultatet
af hans tåg till Gotland (1446) blef nästan ingenting
annat än ett möte mellan honom och Erik af Pommern,
hvilken innehade ön och dref sjöröfveri derifrån. K:s
inre styrelse är, åtminstone hvad Sverige beträffar,
betydligt olika hans närmaste föregångares. Ofta
och långa tider vistades han i Sverige och under sin
frånvaro förordnade haa särskilda riksföreståndare,
hvilka handhade regeringen och utöfvade konungens
dom. Då han. var närvarande, satt han stundom sjelf
till doms, men vanligen uppdrog han sin domsrätt
åt några medlemmar af rådet. Märkligast är hans
regering derigenom att en reviderad redaktion af
landslagen utfärdades (1442), den s. k. Konung
Kristofers landslag (se Landslag). I afseende på
Norge är den förordning lian 1444, efter samråd med
norska riksrådet, utfärdade om handeln på Bergen
synnerligen anmärknings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
