Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristologi, läran om Kristus, särskildt om hans person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han vara för att bära menniskornas skuld och straff,
fullgöra den rättfärdighet, som af dem kräfdes,
och sålunda framträda såsom mensklighetens målsman
inför Gud.
I öfverensstämmelse med den åskådningen att Jesus
var på samma gång sann gud och sann menniska har
den kristna kyrkan uppfattat och utvecklat sin
lära om Jesu Kristi person. I kyrkans äldsta
tid var förnekandet af hans sanna mensklighet
den vanligaste åsigten i denna punkt. Det fick
sitt uttryck i den s. k. doketismen (se d. o.),
om hvilken antydningar finnas redan i Joh. 1 bref
(t. ex. 4: 3), och hvilken åsigt var rådande hos
de fleste gnostikerna, vidare hos manikéerna samt
längre fram hos priscillianisterna, bogomilerna,
katarerna och paulicianerna. Till samma riktning
hör äfven Apollinaris den yngres åsigt. Kristi
gudomliga natur åter förnekades af ebioniterna, en
del af monarkianerna (dynamikerna) samt arianerna;
subordinatianerna talade visserligen om en Sonens
eviga födelse, men ansågo honom vara underordnad
Fadern. De patripassianske och modalistiske
monarkianerna åter identifierade Sonen med Fadern
och förnekade således den förres tillvaro såsom en
sjelfständig person. Sedan kyrkan, i sammanhang
med treenighetsdogmens utbildning på de två första
ekumeniska mötena (se Arianer), tillbakavisat
dessa åsigter och det sålunda blifvit erkändt, att
Kristus har tvänne naturer, den gudomliga och den
menskliga, återstod att bestämma förhållandet mellan
dessa. Detta skedde genom den stora kristologiska
lärostriden, som utbröt i början af 5:te årh. Den
redan förut framträdande motsatsen mellan de två
teologiska skolorna, den alexandrinska och den
antiokenska, af hvilka den förra synnerligen
betonade föreningen mellan Kristi två naturer,
den senare deras åtskilnad, stegrades vid nämnda
tid till öppen partistrid. Nestorianerna hyllade
den antiokenska åsigten, monofysiterna eller
eutychianerna den alexandrinska. Med ogillande
af bägge dessa ensidigheter fastställde kyrkan
sin lära på det 4:de ekumeniska mötet i Chalcedon
451, hvilket på tillstyrkan af påfven Leo den store
sammankallades af kejsar Marcianus. På grundvalen af
ett bref från Leo till patriarken i Konstantinopel
Flavianus, i hvilket frågan grundligt utredes,
bestämdes såsom kyrkans lära, att Kristus, sann gud
och sann menniska, till sin gudom född af Fadern i
evighet och till sin mandom född af jungfru Maria,
gudaföderskan, är en person med tvänne naturer,
den gudomliga och den menskliga, utan sammanblandning
eller förvandling, men oupplösligt och oskiljaktigt
förenade. Huru ståndaktigt de afvikande partierna
likväl vidhöllo sina åsigter inses deraf att såväl
nestorianer som monofysiter finnas ännu i dag. Ett
par andra, ehuru snart förkastade försök att lösa
frågan om Kristi person gjordes genom monoteletismen
och adoptianismen. – Kyrkan vidhöll sin uttalade
åsigt, hvilken äfven under medeltiden allmänt erkändes
utan någon betydande gensägelse; skolastikerna endast
bearbetade den chalcedonska läran. Ännu mera skedde
detta inom den protestantiska kyrkan, i synnerhet
genom konkordieformeln och den lutherska ortodoxiens män. För
att gifva ett stöd åt läran om Kristi lekamens
och blods verkliga närvaro i nattvarden lade de
lutherske teologerna synnerlig vigt på föreningen
mellan hans naturer, hvilken de kallade "den
personliga föreningen". Denna förening, lärde man,
kom till stånd genom Guds sons menniskoblifvande
(se Inkarnation) och bestämdes närmare såsom en
naturernas gemenskap eller den enas delaktighet af
dem andras både egenskaper (se Communicatio
idiomatum) och handlingar, dock utan att någondera
naturen förlorade sin sjelfständighet. Till att
åskådliggöra detta förhållande nyttjades åtskilliga
redan hos kyrkofäderna förekommande bilder, såsom
af själens förening med kroppen eller eldens med
det genomglödgade jernet. "Communicatio idiomatum"
förnekades emellertid af både de reformerte och
de katolske teologerna. De förre liknade Kristi
naturer i derras förhållande till hvarandra vid
två sammanlimmade bräder. De tillämpade dervid
grundsatsen: finitum non est capax infiniti
(det ändliga kan icke i sig upptaga det oändliga),
då deremot lutheranerna påstodo: humana natura in
Christo est capax divinae (den menskliga naturen
kan hos Kristus i sig upptaga den gudomliga).
Den kyrkliga uppfattningen af Kristi person har
under den nyare tiden blifvit mångfaldigt motsagd,
en motsägelse som träffat i synnerhet den gudomliga
naturen. Början dertill gjordes af socinianerna
(1500–1600-talet), hvilka anse Kristus såsom en
blott menniska, men på öfvernaturligt satt aflad,
utrustad med gudomliga krafter och till lön för
sin fullkomliga lydnad upphöjd till gudomligt
majestät. Arminianerna (1600-talet) hylla
den trinitariska subordinatianismen. Deismen
(1600-talet) ansåg Jesus på sin höjd för en
sedelärare, men urartade till materialism och ateism,
som icke aktade för rof att på ett smädligt sätt
yttra sig om hans person. Så förklaras Jesus i de
s. k. Wolfenbüttelska fragmenten (1774) för en
klok och hersklysten demagog, som spelade rollen af
helig, men ville upprätta ett jordiskt messiasrike;
när denna plan misslyckats, uppdiktade hans lärjungar
den evangeliska historien. Rationalisterna anse i
allmänhet Jesus blott för en menniska, den högsta
förebilden i vishet och dygd för alla tider och
genom sin lära stiftaren af en förnuftig, sedlig
verldsreligion. Allt öfvernaturligt i hans person
och lif förnekas; hans öfvernaturliga födelse och
hans himmelsfärd förläggas till mytens område,
uppståndelsen var ett uppväckande från skendöd,
de s. k. underverken kunna förklaras på naturligt
sätt eller äro dikter, af berättarna antagna på
god tro. Detta var den s. k. vulgära rationalismens
ståndpunkt (hos Röhr, Wegscheider, Paulus). Kant,
grundläggaren af den filosofiska rationalismen, ansåg
Kristus vara blott det abstrakta idealet af moralisk
fullkomlighet; den historiske Kristus har för honom
ingen väsentlig betydelse. Efter Kants föredöme har
den spekulativa filosofien fortgått i bemödandet
att ombilda den historiske Kristus till den ideale,
till en symbol af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
