Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristologi, läran om Kristus, särskildt om hans person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
paradiset. De reformerte fatta detta nedstigande
bildligt, så att dermed skulle betecknas storheten af
Kristi lidande. Verkligheten af Jesu uppståndelse
bestyrkes icke blott af uppenbarelserna af den
uppståndne, utan ock af det eljest oförklarliga
faktum att hans lärjungar plötsligt öfvergingo
från den fruktan, modlöshet och förtviflan, hvari
de genom hans död blifvit försatta, till orubblig
visshet och glad trosfrimodighet. Uppståndelsen har
ock den aldra största betydelse såväl i Frälsarens
lif som för den kristnes tro. Jesus är derigenom
"krafteligt förklarad vara Guds son" (Rom. 1: 4);
han har derigenom öfvervunnit döden och fullkomnat
sitt återlösningsverk, så att det kan vara en
grundval för den saliggörande tron (1 Kor. 15: 17),
samt blifvit förstlingen och den verkande kraften
till hela skapelsens stundande förklaring. Genom
himmelsfärden har Jesu öfvergång till det gudomliga,
himmelska tillvarelsesättet blifvit fulländad och för
hans lärjungar åskådliggjord. "Sittandet på Faderns
högra hand" betecknar denna gudomliga tillvaro såsom
en delaktighet af Faderns härlighet och makt, en
delaktighet, som tillkommer äfven Kristi menskliga
natur.
Om Kristi verk. Redan genom sin gudamenskliga person
är Jesus Kristus, enligt kyrkans lära, medlaren
mellan Gud och menniskorna. Han är det äfven
genom sitt verk. Detta är nämligen ett frälsnings-
eller medlareverk, d. v. s. det åsyftar att frälsa
menniskorna från synden och alla hennes följder
och sålunda återställa (förmedla) den genom synden
brutna gemenskapen mellan Gud och verlden. Kristi
frälsningsverk har man indelat i tre s. k. ämbeten
och gifvit dem benämningar hemtade från motsvarande
ämbeten i Gamla test.: det öfverstepresterliga,
det profetiska och det konungsliga. Kristi
öfverstepresterliga ämbete innefattar allt hvad
Kristus gjort, på det att den syndiga menskligheten
må befrias från Guds heliga vrede och blifva föremål
för hans välbehag. I Guds förhållande till verlden –
icke i hans eget väsende – hade genom synden inträdt
en motsats mellan hans rättfärdighet och hans kärlek,
hvilken motsats kunde upphäfvas endast genom en
ställföreträdande försoning. Behofvet af en sådan
försoning är dels (objektivt) grundadt i brytandet
af den eviga rättfärdighetens lagar, dels gör det sig
(subjektivt) gällande i menniskans medvetande såsom
behofvet af en fast grund för tron. Jesus Kristus
har såsom mensklighetens hufvud, som i sitt väsende
bär hela slägtets väsende sammanfattadt till ett,
genom sin "tillfyllestgörelse i menniskornas ställe"
(satisfactio vicaria) uppfyllt Guds rättfärdighets
fordringar, i det han offrat sig till en försoning för
verldens synd (Rom. 3: 25, 26; Gal. 3: 13; Hebr. 7: 27;
9: 12, 14, 28; 10: 12) och tillika i hela sitt lif
fullkomligt uppfyllt Guds lag (Matt. 5: 17). Denna
sanning är den centrala och väsentliga sanningen
i kristendomen, hvarför läran om Kristi försoning,
syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen genom
tron med rätta utgör medelpunkten i den evangeliska
kyrkans bekännelse. Se vidare Försoning. – Det andra
momentet i Kristi öfverstepresterliga ämbete är
"förbönen", hvilken han både utförde under sitt
jordiska lif (t. ex. Luk. 22: 32; 23: 34 och i
synnerhet Joh. 17, "Jesu öfverstepresterliga bön")
och alltjämt utför, der han sitter på Faderns högra
hand (Rom. 8: 34; Hebr. 7: 25). Den bok i Nya test.,
som vidlyftigast talar om Kristus såsom öfversteprest,
är Hebréerbrefvet. – Kristi två andra ämbeten, det
profetiska och det konungsliga, afse försoningens
tillämpning och tillgodogörande för menniskorna. Såsom
profet (5 Mos. 18: 15, 18), eller lärare, meddelar
han dem den gudomliga sanningen, framförallt om sin
egen person och sitt frälsningsverk (Joh. 8: 12). Men
han predikar äfven genom sina gerningar. Tillika
framställde han i hela sitt lif det högsta sedliga
föredöme och bekräftade sitt vittnesbörd genom
mäktiga underverk. Dock hafva Kristi under äfven
en annan betydelse, som är att hänföra till det
konungsliga ämbetet: de höra väsentligen till hans
messianska verk, hvarigenom han skulle upphäfva alla
syndens följder, borttaga allt lidande och återställa
menniskans makt öfver naturen. De enskilda undren
äro förespel till en sådan tingens ordning. – Sitt
profetiska ämbete har Kristus dels omedelbart utfört
under sitt jordiska lif, dels utför han det i alla
tider medelbart genom den sanningens förkunnelse,
som eger rum i hans församling. Rationalisterna i
allmänhet, såsom pelagianer, socinianer m. fl.,
vilja i Kristi verk icke erkänna något annat än det
profetiska ämbetet. – Genom sitt konungsliga ämbete
har Kristus grundlagt samt uppehåller och styr ett
rike, som segrar öfver ondskans makt och slutligen
skall fulländas i härlighet. Redan under sitt jordiska
lif utöfvade han på ett mera fördoldt sätt denna
sin konungsliga makt. Men efter sin upphöjelse
utöfvar han den uppenbart, i det han, sittande på
Faderns högra hand, genom sin Ande verkar i sin
kyrka medelst ordet och sakramenten ("nådens rike"),
tager både verldshistorien och naturen i sin tjenst
till sitt nåderikes befrämjande ("allmaktens rike")
och slutligen skall skapa nya himlar och en ny jord, i
hvilka rättfärdighet bor (nåderiket och allmaktsriket
förklarade till "härlighetens rike", Luk. 1: 33;
Matt. 28: 18; Joh. 18: 36, 37; 2 Petr. 3: 13.
Literatur. En utförlig öfversigt häraf finnes hos
Hase, "Geschichte Jesu" (1876; s. 110–174). Utom
redan anförda arbeten må ytterligare följande
nämnas. Förutom evangelierna – kanoniska och
apokryfiska, de sistnämnda ofta uppfyllda med de
vidunderligaste fabler – utgjordes literaturen öfver
Kristi lif i kyrkans äldre tid och i medeltiden
hufvudsakligen af s. k. evangelieharmonier (se
d. o.) samt poetiska och parafrastiska bearbetningar,
ofta med legendartade tillsatser. Dylikt
skriftställeri fortfor äfven i nyare tiden; af
poetiska framställningar hafva både dramatiska
(t. ex. "Christus patiens denuo", af H. Grotius) och
episka (såsom af Klopstock, Lavater, F. Rückert)
framträdt. Värdefulla uppbyggelseskrifter öfver Jesu
lif författades i 17:de och 18:de årh. af Taylor,
Creutzberg. Bogatzky m. fl. Den i 18:de årh. börjande
kritiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
