Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristus, ett namn, som tillägges Jesus af Nasaret, den kristna religionens stiftare - Kristusbilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Judéen for att i Betanien uppväcka Lasarus från de
döda. Denna händelse gaf Jesu fiender anledning att
mera bestämdt tänka på hans undanrödjande, hvarför
han för en kort tid drog sig undan till en afsides
trakt af sist nämnda landskap. Derifrån anträdde
han 8 à 10 dagar före påsk ("4:de påskhögtiden")
sin sista vandring till Jerusalem. 4) De sista
dagarna, fr. o. m. ankomsten till Betanien
t. o. m. himmelsfärden. Tilldragelserna under dessa
betydelsefulla dagar ordna sig på följande sätt. a)
6 dagar före påsk, d. v. s. på lördagen: ankomsten
till Betanien. b) Söndagen: intåget i Jerusalem
samt grekernas besök (Joh. 12: 20–36). c) Måndagen:
bannandet af fikonträdet samt templets renande, d)
Tisdagen: strafftal i templet mot fariséerna och
sadducéerna samt tal på Oljoberget om Jerusalems
förstöring, verldens ände och den yttersta domen, e)
Onsdagen: en måltid, hvarvid Jesus tvådde lärjungarnas
fötter (enligt andra hör denna tilldragelse till
följande dag och till påskmåltiden), f) Torsdagen :
Judas Iskariots förrädiska aftal med Jesu fiender,
hvilket föranleder desse att icke, såsom de
annars tänkt, uppskjuta hans gripande till efter
högtiden; påskmåltiden och nattvardens instiftande;
afskedstalet till lärjungarna (Joh. 14–16),
fullt af den innerligaste kärlek och i synnerhet
betydelsefullt genom det upprepade löftet om den
Helige andes sändande; den öfverstepresterliga
bönen (Joh. 17); kampen i Getsemane, hvarefter
Jesus gripes och föres till öfversteprestens palats,
g) Fredagen: ransakningen inför öfverstepresten;
Petrus’ förnekelse; ransakningen inför stora rådet,
som fäller dödsdomen öfver Jesus, emedan han sade
sig vara messias och Guds son. Derefter anklagas han
såsom upprorsstiftare inför den romerske ståthållaren
Pilatus, hvilken, öfvertygad om hans oskuld, gör
upprepade försök att frikänna honom, men slutligen
besegras af menniskofruktan och judarnas enträgenhet
samt dömer honom till korsfästelse. Omedelbart
derefter skrider man till domens verkställande,
hvarvid Jesus lider "såsom ett lam, det stilla
tiger och icke låter upp sin mun". Han uttalar sina
"sju ord på korset" och anbefaller slutligen döende
sin ande i sin himmelske Faders händer. Jesu död
åtföljdes af underbara naturtilldragelser och gjorde
på åsyna vittnen det djupaste intryck. Redan samma dag
verkställdes hans begrafning genom Josef af Arimatia
och Nikodemus, h) Lördagen: Jesus hvilar i
grafven. i) Söndagen: Tidigt på morgonen uppstod Jesus
ur grafven med en "förklarad lekamen". – Efter sin
uppståndelse, under de 40 dagar, som följde till hans
himmelsfärd, uppenbarade sig Jesus endast vid enstaka
tillfällen för flere eller färre af sina lärjungar
"och talade med dem om Guds rike" (Ap. G. 1: 3). Dessa
uppenbarelser voro, för så vidt de kommit till vår
kunskap, följande: 1) för Maria Magdalena (Joh. 20:
11–18); 2) för de andra qvinnorna (Matt. 28: 9, 10);
3) för Petrus (Luk. 24: 34; 1 Kor. 15: 5); 4) för två
lärjungar på vägen till Emmaus (Luk. 24: 13–35); 5) för
de församlade apostlarna utom Tomas (Joh. 20: 19–23);
alla dessa uppenbarelser på första påskdagen; 6) åtta dagar derefter
för alla elfva apostlarna (Joh. 24–29) 7) för sju
lärjungar vid Genesaret, hvilken uppenbarelse är
särskildt betydelsefull genom Petrus’ upprättelse
(Joh. 21: 1–17); 8) på ett berg i Galiléen för
mer än 500 lärjungar, hvarvid han gaf apostlarna i
uppdrag att förkunna evangelium i hela verlden och
förordnade dopet i den treenige Gudens namn (Matt. 28:
16–20; 1 Kor. 15:6); 9) för Jakob, "Herrens broder"
(1 Kor. 15: 7); 10) på Oljoberget, nära Betanien,
vid himmelsfärden (Ap. G. 1: 2–11). Slutligen
framställes det, som hände Paulus på vägen till
Damaskus, af honom sjelf såsom ännu en sista
uppenbarelse af den uppståndne (1 Kor. 15: 8). –
Kronologien i Jesu lefnadshistoria erbjuder,
vid en jämförelse mellan de fyra evangelierna,
åtskilliga mycket stora svårigheter, hvilka af
olika exegeter lösas på olika sätt. Ofvan stående
öfversigt är hufvudsakligen gjord efter V. Rudin:
"Synoptisk-kronologisk tafla öfver Jesu lif" (i
"Teol. tidskr.", 1881). Se vidare Kristologi.
E. J. Ö.
Kristusbilder. Något porträtt i egentlig mening af
Kristus finnes icke och har säkerligen ej häller
funnits, ehuru sägner och uppgifter om ett sådant
tid efter annan trädt fram och blifvit trodda. Då
de äldste kristne ville genom ett synligt yttre
tecken framkalla föreställningen om Kristus,
skedde detta genom vissa öfverenskomna bilder,
symboler, af allahanda slag. Se Kristusmonogram
och Kristussymboler. På visst sätt beslägtade med
de senare äro åtskilliga från den grekisk-romerska
antikens sagoverld lånade figurframställningar,
som användes med hänsyftning på Kristus. En sådan
är bilden af den gode herden, en ungdomlig, skägglös
gestalt, klädd i kort tunika och på sina axlar bärande
det återfunna lammet. Motivet är hemtadt från den inom
den grekisk-romerska konsten förekommande "lambärande
Hermes" eller "lambärande faunen". En annan beslägtad
framställning är Orpheus, sagosångaren, som med sin
lyras makt betvingade den döda naturen samt lockade
till sig och tamde de vilda djuren. Bilder sådana
som dessa förekomma i Roms katakomber: den första
redan under 2:dra årh., den senare under det 3:dje. –
Redan tidigt visa sig emellertid figurframställningar,
som omedelbart syfta på Kristi egen person. För att
ej tala om Jesusbarnet i sin moders knä och med
den ledande stjernan öfver sitt hufvud, en bild, som
förekommer redan i 2:dra årh.:s katakombmålningar,
må här nämnas en framställning af dopet i Jordan från
samma årh. Med förkärlek framställas dock sådana drag
ur mästarens jordelif, i hvilka han mera omedelbart
framstår som menniskornas välgörare: han bespisar de
hungriga skarorna, han botar de lidande, han uppväcker
de döda, tröstar de lefvande. Något senare (300-talet)
visar han sig äfven i sin härlighet, undervisande
sina lärjungar eller tronande öfver verldsalltet, med
lifsens bok i sin hand och en enkel gloria kring sitt
hufvud. Han framställes här som en ungdomlig, skägglös
gestalt med blottadt hufvud, kort hår, spänstig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
