Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kronan, ett uttryck, som enligt svenskt offentligt
rättsspråkbruk betecknar staten i förhållande till de
inom densamme befintliga enskilde, korporationer och
kommuner. I andra lands lagstiftning har det deremot
en inskränktare betydelse, i det der med detsamma
förstås regeringen i motsats till representationen,
enskilde och kommuner. Th. R.
Kronan, norra och södra, astron., stjernbilder,
den förra (Corona borealis), belägen å norra
himmelen emellan Bootes och Herkules, den senare
(C. australis) å södra himmelen emellan Skorpionen
och Stenbocken.
Kronan, fyrkantigt fästningstorn, uppfördt af Erik
Dahlberg å Ryssåsen utanför Göteborg, till denna
stads försvar från landsidan. Tornet är nu såsom
fästningsverk slopadt. O. A. B.
Kronans gevinst, kamer. Se Gevinst.
Kronans prerogativ l. regalen. Se
Höghetsrättigheter.
Kronberg, stad i preussiska regeringsområdet Wiesbaden
(Hessen-Nassau), ligger på Taunus, s. v. om Homburg,
omgifvet af frukt- och kastanjeträdsplariteringar,
samt drifver en betydande handel med frukt och
fruktträd. 2,398 innev. (1880). I närheten ligger
kurorten Kronthal, med tvänne koksaltkällor, hvilka
hufvudsakligen användas mot lung- och strupkatarr.
Kronberg, Johan Julius Ferdinand, målare, född
d. 11 Dec. 1850 i Karlskrona, kom vid 13 års ålder
till Stockholm för att söka plats vid en fabrik,
men drogs af sin håg för teckning till att söka
inträde vid Akademien för de fria konsterna. Han blef
der lärjunge af Höckert, hvilken på honom utöfvade
mycken inverkan, särskildt i fråga om färgen såsom
hufvudsak i målarekonsten. Denna riktning hos Kronberg
gaf sig uttryck redan i hans 1868 vid akademiens
utställning exponerade prisämnestafla Johannes
i öcknen, som i öfrigt led af begynnarens fel,
men i hvilken den unge konstnären eftersträfvade en
orientalisk färgton. Hans 1870 utställda pristafla,
Gustaf Vasa emottager bibelöfversättningen, belönades
med akademiens stora medalj. K. lemnade nu akademien
och tillbragte någon tid med landskapsstudier i
Nerike samt utarbetade en del mindre genrestycken
och historiemålningar, bl. a. en Marknadsscen från
1500-talet (aqvarell), som framställer Erik XIV,
observerande Karin Månsdotter. År 1873 erhöll han
statens stora resestipendium och besökte först
Köpenhamn, sedan Düsseldorf, Paris och slutligen
München, der han fick en varaktigare uppehållsort,
och der hans rika konstnärsbegåfning påverkades från
flere håll. I synnerhet hemtade han lärdomar från den
riktning inom den moderna tysk-österrikiska konsten,
som lägger en väsentlig vigt på åstadkommandet af
starka färgverkningar. Han rönte dervid inflytande
bl. a. af Hans Makarts "Katarina Cornaro", i hvilken
man mer än i någon annan af denne konstnärs dukar
spårar en fläkt från de gamle venezianernas ande, men
tillika studerade han med förkärlek i gallerierna
(bl. a. Kassels) de gamle mästarna, särskildt Palma
Vecchio och Rembrandt. Den mognade frukten af dessa
studier var hans Jagtnymf (1875), en djerf färgstudie,
som i München prisades med höga loford. Den
utställdes i Stockholm 1875, väckte der ett rent
af sensationelt uppseende och införlifvades med
Nationalmuseets tafvelgalleri. Hans nästa mera
betydande arbete var den allegoriska taflan Våren
(1876; en ung svinna, som på en stork bäres genom
rymden), likaledes ett storartadt färgstycke, derjämte
ett mästerstycke i kompositionens svåra konst. Den
utställdes 1877 i Stockholm och finnes nu, i vissa
delar ommålad, i enskild ego (se nedan). På 1877 års
utställning exponerade han tillika ett egendomligt,
karakteristiskt porträtt af skalden H. Ibsen. –
Vid denna tid lemnade K. München och bosatte sig
i Rom. Der har han alltsedan haft sin atelier,
hvarifrån utgått en mängd arbeten, som nästan alla
väckt stort uppseende. Bland dessa må nämnas en fris
för Albergo Aurora i Venezia, sedan såld till Tyskland
(föreställande en yppighetsgudinna, dragen i en char,
omgifven af amoriner och satyrer), Lustspelerska,
Amorin (1878; i Nationalmuseum), Bacchanttåget
(utstäldt i Göteborg 1881), Två skjutande amoriner
(mytologisk genre) och Idyll (en ungmö, till
hvilken en amorin hviskar en hemlighet). –
Åren 1878–79 vistades K. i Egypten och Tunis för
studier till en tafla: "Drottningen af Saba", som
skulle utföras åt grosshandlaren J. F. Dickson i
Göteborg. Denna tafla har icke fullbordats, hvaremot
konstnären i stället åt hr D., 1881–82, utfört
"De tre årstiderna", nämligen den ofvan omtalade,
något förändrade och föryngrade "Våren" samt två nya,
präktiga årstidsbilder: Sommaren (en badande nymf)
och Hösten (en mogen, bacchantlik qvinna, som fröjdas
åt drufskörden). Vid den nordiska utställningen i
Köpenhamn 1883 exponerade K. dels åtskilliga utmärkt
fina aqvareller (bacchanttåg och landskapsstudier),
dels en större duk: Kleopatras död, i hvilken hans
egyptiska studier kommit honom till nytta. Denna
tafla, som skildrar den scen ur Shakspeares
"Antonius och Kleopatra", i hvilken drottningen
griper huggormen för att låta honom "upplösa hennes
lifs invecklade och hårda knut", är dock mera en
storartad illustration till den store skaldens stycke
än en framställning af historiens Kleopatra, oaktadt
konstnären i enskildheterna eftersträfvat historisk
trohet. (Taflan tillhör grefve Fr. Wachtmeister
å Tistad.) Vid ett besök i Stockholm 1883 utförde
han en allegorisk genre från 1700-talet: Drömmen
(en vid Drottningholms balustrad inslumrad ung
fröken, i hvars öra en liten amorin hviskar ljufva
kärleksdrömmar). – K:s konstnärskap kännetecknas af en
ovanlig fantasirikedom och en frisk färgkonst. Det är
mindre egnadt för djupare själsmålningar än för ett
lifligt och bjärt framställande af lifvets glädje,
omdiktad i hans måleriska fantasi. Få af Sveriges
målare älska så som han att "dikta" på duken, och
han griper sina ämnen från vidt skilda verldar, men
kringgjuter dem alltid med den rikaste färgprakt. Hans
konstnärskap är tillika af mer än vanligt dekorativ
natur och vill gerna verka för det, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
