- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
191-192

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kränga ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konungarna i Juda rike samt detta rikes undergång
och slutar med att omnämna tillåtelsen att
återvända ur fångenskapen. – Krönikeböckerna
sysselsätta sig företrädesvis med sådana ämnen,
som röra Jehovahs sanna dyrkan och den rätta
gudstjensten. De äro sannolikt författade efter
exilen – enligt enstämmig judisk sägen af Esra –
i afsigt att upplifva till återställandet af den
rätta gudsdyrkan. E. J. Ö.

Kröning. 1. En religiös
akt, genom hvilken en monarks tillträde till
regeringen bekräftas. Af de dervid förekommande
ceremonierna äro smörjeisen (N. och D. salving)
och regentkronans påsättande (N. och D. kröning) de
märkligaste. Nämnda ceremonier föregås af regentens
ed att samvetsgrant iakttaga sina pligter mot staten
(och kyrkan), och de efterföljas af någon form af
hyllning från undersåtarnas sida. – Redan hos de gamle
israeliterna invigdes konungarna till sitt ämbete
genom att högtidligen smörjas af öfverstepresten
(deraf uttrycket "Herrens smorda"), hvarjämte det
åtminstone sedan 9:de årh. f. Kr. förekom, att
en krona sattes på den smordes hufvud. Äfven hos
perserna anlades den kungliga hufvudbonaden (tiaren)
genom en ceremoni i templet. De östromerske kejsarna,
hvilka öfver hufvud införde ett mycket omständligt
hofceremoniel, upptogo den österländska seden, och
de af dem vedertagna kröningsceremonierna ligga
till grund för den kristna verldens bruk i detta
afseende. I vestra Europa voro frankernas konungar de
förste, som underställde sitt uppstigande på tronen
kyrkans välsignelse. Vid deras kröning, hvilken skedde
i Reims, brukades till smörjelsen den heliga olja, som
innehölls i ett, enligt legenden, för detta ändamål
från himmelen nedbragt kärl (se Ampulla). Snart
läto äfven andra germanfolks konungar kröna sig, de
langobardiske i Pavia, Milano eller Monza, hvarvid
den s. k. Jernkronan (se d. o.) begagnades. Juldagen
år 800 satte påfven Leo III i S:t Peterskyrkan i
Rom kejsarekronan på Karl den stores hufvud. Efter
det karolingiska rikets upplösning kröntes de
tyske konungarna i Aachen, hvarjämte de för det
mesta äfven infunno sig i Rom och der mottogo den
romerska kejsarekronan af påfven. Fredrik III var
den siste tyske konung, som sålunda kröntes i Rom
(1452). Hans son, Maximilian I, antog kejsaretiteln
utan kröning, och Karl V lät väl kröna sig af påfven,
men i Bologna (1530). Till Tyska rikets upplösning
(1806) kröntes derefter dess öfverhufvud blott såsom
tysk konung, men i anseende till Aachens läge nära
franska gränsen valdes Regensburg, Augsburg eller –
företrädesvis – Frankfurt am Main till kröningsort. De
franske konungarna kröntes allt framgent i Reims,
men den siste, Ludvig Filip, undergick icke
ceremonien. Napoleon I satte sjelf kejsarekronan på
sitt hufvud, men lät sin kröning i öfrigt förrättas
af den till Paris för ändamålet kallade påfven (d. 2
Dec. 1804). Napoleon III lät deremot icke kröna sig. I
England sker kröningen sedan gammalt i Westminster
abbey i London. I Ryssland försiggår den i Moskva,
under särdeles storartade och långvariga
festligheter. Såsom konung af Ungern kröntes
den nuv. kejsaren af Österrike 1867 i Ofen. Den
förste konungen af Preussen, Fredrik I, påsatte
sig sjelf konungakronan, i Königsberg 1701, men af
hans efterträdare har endast den nuv. konungen,
kejsar Vilhelm, krönts (1861), dervid väljande
samma kröningsort och förfaringssätt som Fredrik
I. Brasiliens kejsare, Pedro II, kröntes 1841
och det nya konungariket Rumaniens konung, Karl
I, 1881. I Tyskland, öfver hufvud taget, och på
Pyreneiska halfön är kröningen afskaffad; i de unga
konungarikena Belgien, Grekland och Italien har den
icke blifvit införd. – I Sverige var, så vidt man
vet, Erik Knutsson (1210–16) den förste konung, som
undergick denna akt. Regenterna fr. o. m. Kristofer
af Bajern (1441) till och med Ulrika Eleonora
(1719) läto kröna sig i Upsala domkyrka; endast
konungarna Hans’ och Kristian II:s, drottning
Kristinas och Karl XII:s kröningar försiggingo å
annan ort, nämligen i Stockholm. (Karl XII satte sjelf
kronan på sitt hufvud.) Fredrik I och alla följande
konungar hafva krönts i Stockholm (Storkyrkan), med
undantag af Gustaf IV Adolf, hvilken firade akten i
Norrköping. I Sveriges nuvarande regeringsform finnes
ingen uttrycklig föreskrift om att konungen skall
krönas; men att man vid tiden för dess tillkomst icke
åsyftade detta bruks afskaffande visas af ingressen
till Successionsordningen, hvari Karl Johan nämnes
såsom vald att efter Karl XIII:s frånfälle "till
Sveriges konung krönas och hyllas". Vid kröningar
har sedan 1809 varit vanligt att ärkebiskopen,
biträdd af justitiestatsministern, påsatt kronan. Vid
kröningen iklädes konungen äfven den kongl. manteln,
och till honom öfverlemnas då också de öfriga kungliga
sinnebilderna: äpplet, spiran, svärdet och nyckeln. I
jämförelse med konungaförsäkran och hyllning, såsom
särskilda statsrättsliga handlingar, kan kröningen
numera knappast anses ega någon politisk betydelse,
i synnerhet som den alldeles icke följer omedelbart
efter regentskiftet. Den qvarstår endast såsom
uttryck af en på tronen uppstigen furstes önskan att
öfver sitt ansvarsfulla värf högtidligen nedkalla en
högre makts bistånd. I Norge, der Magnus Erlingsson
var den förste konung, som kröntes (i Bergen 1164),
föreskrifver gundlagen, att konungens kröning
och smörjelse skola, sedan han blifvit myndig,
förrättas i Trondhjems domkyrka på den tid och med
de ceremonier han sjelf fastställer. Konungarna
Karl XIII och Oskar I läto dock aldrig kröna sig i
Norge. Danmarks förste krönte konung var troligen
Valdemar I (krönt i Roskilde 1157). Dess nuvarande
grundlag innehåller intet stadgande om kröning, och de
två senaste regenterna, Fredrik VII och Kristian IX,
hafva icke iakttagit detta bruk. – I forna tider hände
ofta att tronföljare, vare sig arfsberättigade eller
genom val utsedda, kröntes för att bättre tryggas i
sin rätt; så i arfriket Norge, så ock i Tyska riket
och i Danmark, der Valdemar I år 1170 lät kröna sin
unge son Knut, hvilket föredöme

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:28:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfai/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free