Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kuggstång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det nya fram i vår musik. Han är en fullkomligt
modern komponist (näml. i motsats till Kunzen och
Du Puy); han är Mozarts och Cherubinis profet i
Danmark." En fråga kan vara om han ej t. o. m. tagit
steget ännu längre fram och hällre borde jämföras
med Weber eller Spohr. Med rätta har åtminstone
hans Aimar blifvit sammanställd med Adolar i
"Euryanthe", och äfven hans ypperliga uvertyrer
bära mera Webers än Cherubinis fläkt. Äfven af
Rossini tog han, trots sin afvoghet mot italiensk
musik, intryck, framförallt i Lulu (1824). Mindre
väl lyckades Trylleharpen (1817), delvis till följd
af en i gång satt demonstration mot Baggesens text,
äfvensom Elisa (1820), hvarur endast en bas-aria och
uvertyren bibehållit sig. Den romantiskt ungdomliga
anda, som genomgår K:s toner, gjorde dem kära bl. a
för Studenterforeningen, hvilken han ock tillegnat
en samling af sina mansqvartetter. Bland dem hafva
Elskovsguden m. fl. blifvit populära i Danmark, under
det att i Tyskland Ueber allen gipfeln ingått i alla
chörsångböcker och i Sverige hans O, hur härligt
majsol ler blifvit en stående Valborgsmässohymn
i Upsala. Redan 1813 blef han k. kammarmusikus i
Köpenhamn. Dessutom hade han 1816–17 en tillfällig
anställning som sångmästare vid teatern, och 1828
fick han professors titel. För sin utkomst var han
dock mest hänvisad till information samt, då han
i allmänhet hatade sådan, till sin förmåga att
komponera för det dåvarande mode-instrumentet,
flöjten. Äfven hans instruktiva pianosonater –
som ännu i dag äro klassiska – betalade sig bra,
hvaremot hans öfriga kompositioner i allmänhet
ej lyckats tränga synnerligen utom Danmarks
gränser. "Räuberburg" blef dock gifven i Riga,
Kassel och Leipzig. Elverhöi (1828), hvarom
ofvannämnde biograf menar, att "intet folk kan
på det musikaliska området påvisa ett konstverk
af i nationelt hänseende större betydelse och mera
ingripande verkan", har upprepade gånger gifvits med
bifall i Sverige (under titeln "Elfjungfrun"). Han
skref dessutom musik till William Shakspeare (1826),
Hugo og Adelheid (1827) samt Trillingbrödrene fra
Damask (1830) äfvensom en massa instrumentalmusik,
mest för piano, flöjt och stråkinstrument. Opus-talen
uppgå till 127, "Röverborgen" och en mängd komiska
kanon m. m. oberäknade. K. var nämligen ovanligt
drifven kontrapunktist, särskildt i kanonformen,
och kallades derför af Beethoven, med hvilken
han sammanträffade i Wien 1825, för "der grosse
kanonier". Utom nu antydda konstresa gjorde han andra
sådana, till Stockholm 1815, Hamburg 1816, Wien 1821,
Berlin och Leipzig 1829. Hans sista år förbittrades
genom en eldsvåda 1831, som förstörde det mesta han
egde, deribland flere manuskript. Han dog i Lyngby
d. 12 Mars 1832. Jfr C. Thrane, "Danske komponister"
(1875). A. L.
Kuhmoniemi, gränssocken af Kajana härad
och domsaga, Uleåborgs län, Finland. Areal
5,200 qvkm. Befolkningen finsk, 5,963
pers. (1882). Konsistorielt pastorat af 3:dje kl.,
Kuopio stift, Kajana prosteri. Till pastoratet hör
äfven ett litet område inom Nurmes socken af Kuopio
län med 107 innev. O. I.
Kuhn, Franz Felix Adalbert, tysk språkforskare,
f. 1812 i Königsberg, läste sanskrit redan som
lärjunge i Joachimsthalska gymnasiet (1827–33),
fortsatte sedan vid Berlins universitet dessa studier
jämte klassiska och germanistiska, disputerade
1837 för doktorat (De conjugatione in [my][jota] linguae
sanscritae ratione habita), anställdes som lärare
vid Köllnska gymnasiet i Berlin, fr. o. m. 1856
med professors titel, och blef 1870 direktor för
nämnda gymnasium. Död 1881. K. är en af de mest
framstående representanterna för Boppska skolan inom
den jämförande språkvetenskapen. Han var den förste,
som tillgodogjorde Rigveda för den indo-europeiska
grammatiken (Sprachliche resultate aus der
vedischen metrik m. fl. afhandlingar). I sitt arbete
Zur ältesten geschichte der indogermanischen
völker (1845) tecknade han vår folkstams äldsta
odling. K. är vidare grundläggare af den jämförande
mytologien på basis af den jämförande språkforskningen
genom sitt arbete Die herabkunft des feuers und
des göttertranks (1859). "De säkra resultat,
hvilka sedan vunnits på detta område, äro små i
jämförelse med hvad K:s skarpsinne och säkra metod
funnit" (Leskien). Hans intresse för mytologien
framträder dessutom i flere sagosamlingar: Märkische
sagen und märchen (1843), Norddeutsche sagen,
märchen und gebräuche (med Schwartz; 1848), Sagen,
gebräuche und märchen aus Westfalen (1859). K:s
senare afhandling Ueber die entwicklungsstufen
der mythenbildung (i "Berliner-akad. abh.",
1873) innehåller mytforskningens metodologi:
myternas grundlag är att söka på språkligt
område; polynomi och homonymi äro deras väsentliga
faktorer. Med Th. Aufrecht grundlade K. 1852 och
utgaf fr. o. m. 3:dje bandet ensam "Zeitschrift für
vergleichende sprachforschung auf dem gebiete des
deutschen, griechischen und lateinischen", senare,
fr. o. m. 1858, jämte Schleicher, "Beiträge zur
vergleichenden sprachforschung auf dem gebiete der
arischen, keltischen und slavischen sprachen". 1875
sammanslogos båda till "Zeitschrift für vergleichende
sprachforschung auf dem gebiete der indogermanischen
sprachen". Dessa tidskrifter (vanligen citerade
under benämningarna "Kuhns zeitschrift" och "Kuhns
beiträge") under K:s säkra och opartiska ledning
har språkvetenskapen i ej ringa mån att tacka både
för sin raska utveckling och för sitt anseende inom
den lärda verlden. – K:s son Ernst Wilhelm Adalbert
K., f. 1846, är sedan 1877 professor i sanskrit och
jämförande språkforskning vid Münchens universitet.
Lll.
Kuhnau, Johann, tysk musiker och lärd,
f. 1667, blef 1684 organist vid Thomaskyrkan i
Leipzig, studerade samtidigt jurisprudens och blef
advokat. Slutligen (1700) blef han musikdirektor
vid Leipzigs universitet och Bachs närmaste
föregångare såsom Thomaskantor. Han var högt ansedd
såsom musikalisk skriftställare och kompositör,
uppmärksammad äfven såsom lärd jurist, matematiker
och filolog (han gjorde flere öfversättningar från
grekiskan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
