Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kulier ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nuvarande fyren är en hvit blänkfyr med 20,3 minuters
lysvidd. Till följd af sitt höga läge insvepes fyren
ofta i moln, hvarför dess flyttning till en lägre
plats varit ifrågasatt, men ännu icke kunnat utföras
till följd af bergets svårtillgängliga beskaffenhet.
A. G.
Kulla-Gunnarstorp, gods i Allerums socken, Malmöhus
län, 8 km. n. om Helsingborg, bekant såsom ett af
Sveriges vackrast belägna herresäten, med en härlig
utsigt öfver Öresund och det motliggande danska
landet. Den gamla borgen, som sannolikt härstammade
från midten af 1500-talet, har nu blifvit ersatt af
ett ytterst präktigt slott, uppfördt i gotisk stil
åren 1865–76. Det omgifves af en mycket stor och
lummig park, som sträcker sig ända ned till stranden
af sundet. Egendomen utgöres af Gunnarstorps säteri,
1 3/4 mtl, samt 12 1/2 mtl underlydande inom socknen,
med ett taxeringsvärde af omkr. 780,000 kr. –
K. tillhörde i slutet af 1400-talet, då gården
kallades Gundestrup, slägten Parsberg, öfvergick
genom gifte omkr. 1580 till Braheslägten, såldes
1638 till jungfru Margareta Rosencrantz, från hvars
arfvingar det dels genom köp, dels genom arf öfvergick
till öfverceremonimästaren J. G. Sparfvenfelt. 1775
såldes det till grefve G. A. Sparre. Denne, som var
en vidtberest och ovanligt fint bildad man, lade
sig mycken vinn om gårdens försköning och samlade
ett tafvelgalleri, som länge ansågs för ett af de
förnämsta i vårt land. Efter hans enkas död (1830)
öfvergick K. till grefve Sparres dotterson grefve
G. A. Fr. De la Gardie samt efter dennes död till
hans fader, grefve J. G. De la Gardie. Denne sålde
1837 K. med dess samlingar till excellensen grefve
Karl De Geer af Leufsta, hvilken efter några år gjorde
af tafvelsamlingen (1855 flyttad till Vanås) ett
fideikommiss för dotterdottern friherrinnan Elis. von
Platen (gift med kabinettskammarherren grefve Axel
Wachtmeister). Efter grefve De Geers död (1861)
ärfdes K. af hans måg, grefve Baltzar von Platen
(d. 1875), hvilken lät uppföra det nya storartade
slottet, och eges nu af dennes måg, ofvannämnde grefve
Axel Wachtmeister.
Kullak, Theodor, tysk musiker, f. 1818,
studerade i början medicin, senare musik under
Dehn, Czerny, Sechter och Nicolai samt blef 1843
musiklärare för prinsessan Anna i Berlin och 1846
hofpianist. 1850 grundade han jämte J. Stern och
Marx det s. k. Sternska konservatoriet i Berlin, men
utträdde derur 1855 och stiftade "Neue akademie der
tonkunst", hvilken 1880 firade sitt 25-årsjubileum,
med 100 lärare och öfver 1,000 lärjungar. Död 1882. –
K:s kompositioner uppgå till omkr. 130 arbeten,
men äro mindre betydande än hans verksamhet såsom
framstående pianist och i synnerhet pianolärare
af främsta rang. Klassiska äro hans pedagogiska
verk Schule des oktavenspiels, Materialien für den
elementarklavierunterricht och Praktischer theil zur
metode des pianofortespiels von Moscheles und Fétis. –
En yngre broder, Adolf K., f. 1823, d. 1862, gjorde
sig fördelaktigt känd
genom skrifterna Das musikalisch-schöne (1858)
och Ästhetik des klavierspiels (1861). A. L.
1. Kullberg, Anders Karlsson af, vitterhetsidkare,
ämbetsman, biskop, föddes i Strö församling, Frosta
härad, af Malmöhus län d. 3 Aug. 1771. Fadern,
kyrkoherden och teol. doktorn Karl Kullberg
(f. 1742, d. 1808), en af Lunds stifts lärdaste,
frommaste och mest afhållne prestmän, var af en
bondeslägt, som tagit sig namn efter Kullen i Luggude
härad. K. blef student i Lund 1788, promoverades
1793 till filos. magister och tog snart derefter
examen till rättegångsverken. Efter att två gånger
hafva förbigåtts vid tillsättandet af akademiska
lärareplatser utnämndes han 1797 till docent i
grekiska och österländska språk. Året förut hade han
emellertid flyttat till Stockholm, hvarest en lysande
framkomst på ämbetsmannabanan väntade honom. Dertill
bidrog i ej ringa mån den bemärkthet hans namn vann
derigenom att Svenska akademien 1799–1805 fyra gånger
tilldelade honom pris i skaldekonsten, utmärkelser,
som då för tiden voro af långt större betydelse än
nu. K. blef e. o. kanslist vid justitierevisionen
1798, utnämndes 1807 till protokollssekreterare i
K. M:ts kansli samt var 1809–10 handsekreterare hos
kronprinsen Karl August och för en tid sekreterare
vid k. teatern. Han blef 1810 expeditionssekreterare
och 1812 kansliråd samt var 1812–18 medlem af
tryckfrihetskomitén och 1813–19 flere gånger
handhafvare af den hofkansleren tillkommande
uppsigten öfver tryckfriheten. 1817 blef han en af
de aderton i Svenska akademien, 1818 adlad, 1820
t. f. hofkansler med säte och stämma i statsrådet,
1822 t. f. och 1826 ordinarie statssekreterare i
ecklesiastik-expeditionen, 1830 biskop öfver Kalmar
stift och kyrkoherde i Ljungby prebendepastorat
samt teol. doktor. 1844 blef K. jubelmagister. Död
i Kalmar d. 6 Maj 1851. – I företalet till sina
Poetiska försök (2 bd, 1816) tillstår K. lika
frimodigt som anspråkslöst, att han aldrig hos
sig spårat någon medfödd kallelse till skald; han
hade börjat skrifva vers för att såsom pristagare
göra sin lycka i verlden, men uppsagt gemenskapen
med sånggudinnorna, när han tyckte sig märka, att
egenskapen af poet kunde utgöra ett hinder för hans
karrier inom högre ämbetsmannagrader. I sjelfva
verket ådagalägga K:s dikter föga af ursprunglig
ingifvelse, men väl förtjensterna af en smidig och
säker versbyggnad. Han var en af det sengustavianska,
dygdbesjungande epigontidehvarfvets mest uppburna
representanter, en vänsäll och fridsam personlighet,
hvars skaplynne afspeglades i hans diktning. Bland
dennas alster ega lärodikterna Ålderdomen (1802) och
än mer Den husliga sällheten (1805) ett icke ringa
värde. K. skattade åt tidens smak äfven med sina
öfversättningar af spökballaderna "Alonzo den tappre
och skön Imogine" (efter Lewis) samt af "Leonora" och
"Prestens dotter i Taubenhain" (efter Bürger). För
k. teatern öfversatte han tragedierna "Oscar, Ossians
son" af A. V. Arnault (1801) och "Semiramis" af
Voltaire (1802). Jfr "Svenska akademiens handlingar",
26:te delen. 1853 (C. A. Hagbergs inträdestal).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
