Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kult, hvarje slags yttre form för gudsdyrkan och allt hvad dertill hör; gudstjenst - Kultism, en stundom brukad benämning på gongorismen - Kultivera, bearbeta, bruka, uppodla - Kultje, sjöv., det sjömansmässiga uttrycket för vind, med afseende å dennas styrka - Kult-tempel. Se Agonaltempel - Kultur, odling, bearbetning, uppbrukning - Kulturfolk kallas, i motsats till "naturfolk", sådana folkslag, som sjelfständigt och verksamt ingripit i den allmänna kulturutvecklingen, såsom kineser, inder, egypter, babyloner och assyrer, perser, fenicer, judar, greker, etrusker, romare, araber, japaner samt de nyare europeiska folken - Kulturgräns, förv., kallas en jämlikt föreskrift i k. br. d. 13 Dec. 1867 och d. 8 Maj 1868 på statens bekostnad utstakad, i afvaktan på afvittringens fullbordan provisionel gränslinie mellan fjällbygderna samt de till odling tjenliga delar af Norr- och Vesterbottens läns lappmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudsbegrepp består offret i böner och lofsånger. Jfr
Gudstjenst. J. P.
Kultism (Sp. estilo culto), en stundom brukad
benämning på gongorismen l. den bortkonstlade
poetiska stil, som i synnerhet under början af
1600-talet var på modet inom spanska literaturen. Se
Gongora y Argote.
Kultivera (Fr. cultiver, af Lat. colere, odla),
bearbeta, bruka, uppodla; idka, vinnlägga sig om;
upparbeta, förädla, göra bildad. – Kultivator
(egentl. åkerbrukare), ett slags landtbruksredskap
för djupluckring af jorden (se Harf). Den mest
kända kultivatorn är den af engelsmannen Coleman
konstruerade.
Kultje (T. kühlte), sjöv., det sjömansmässiga
uttrycket för vind, med afseende å dennas
styrka. Erfarenheten har bestämt hvilka segel för
olika stark vind kunna föras, och i anledning häraf
benämnes vindens styrka ombord på ett fartyg:
laber (svag) bramsegelskuttje; frisk (stark)
bramsegelskultje; frisk, styf, refvad, dubbelrefvad
och bottenrefvad märssegelskultje, hvilket sistnämnda
uttryck angifver närmaste steget till storm.
L. H.
Kult-tempel. Se Agonaltempel.
Kultur (Lat. cultura, af colere, egna
omvårdnad; odla), odling, bearbetning, uppbrukning;
sammanfattningen af de arbeten, med hvilka åsyftas att
afvinna jorden kulturväxter (se d. o.) för menniskans
och husdjurens behof; ans, skötsel (t. ex. af skog),
afvel (af husdjur, bin, silkesmaskar o. s. v.);
i allmänhet arbete på utvecklingen och förädlandet
af ett föremål, som har inneboende anlag dertill;
resultatet af ett sådant arbete; utbildning, bildning,
förfining, förädling, utveckling af de menskliga
anlagen; mensklighetens eller ett enskildt folks
fortskridande från det låga naturtillståndet till
civilisation; det samfällda bildningsförloppet,
helheten af de förändringar, hvilka genom menniskans
intelligens och arbete alltjämt åvägabringas
i det menskliga lifvets vilkor, inrättning och
ledande bevekelsegrunder. – Kulturen står i det
närmaste samband med förbättrade vilkor för det
materiella lifvet (fasta boningsplatser, eldens bruk,
uppkomsten af samhälle, jordbruk, egendom, slöjd,
arbetets delning, handel, skrifkonst, samfärdsmedel,
penningväsende, försvarsväsende, helsovård, lyx,
offentliga nöjen, allahanda uppfinningar, som
skaffa menniskan trygghet och bekvämlighet). Till
sin egentliga kärna är emellertid kulturen en
sedlig-intellektuel utveckling och yttrar sig
såsom sådan i mildare seder, renare gudsbegrepp,
förnuftigare lagar, utpräglade samfunds- och
statsformer, erkänd folkrätt, fredlig samverkan mellan
nationerna, odlandet af vetenskaper, literatur och
konster, ordnadt uppfostringsväsende, filantropi,
ökad hänsyn till den individuella personlighetens
rätt, finkänslighet och välvilja i menniskornas
inbördes förhållanden o. s. v. Redan i tidiga
skeden af de historiskt betydande folkens lif hafva
sanningsidealet, rättsidealet, skönhetsidealet och
det religiösa idealet börjat arbeta sig fram, och
begreppet om mensklighetens ideella samhörighet har i
nyare tider alltmera klarnat. I dessa andliga makter
äro kulturströmmens
källor att söka. Skeft är deremot att till rang
af kulturens orsakskälla vilja upphöja "kampen
för tillvaron", hvilken naturligen är egnad att
företrädesvis främja sjelfviskhetens och våldets
kulturfientliga drifter samt inom menniskoverlden
endast fyller den uppgiften att verka såsom ett
(måhända för all tid oumbärligt) eggelsemedel för
framåtskridandet. Endast så till vida som den brutala
kampen för tillvaron och striden om makten tvungits
att lemna rum för de till idealen hänvända, positiva
utvecklingskrafterna, har en verklig civilisation
kunnat göra sig gällande. I sjelfva verket sträfvar
kulturen att förvandla striden för tillvaron till
ett arbete för tillvaron. De hänsynslösa former, som
striden för tillvaron fortfarande ikläder sig, vålla
emellertid kulturmenniskan många lidanden, till arten
mera invecklade än de, som drabba naturmenniskan,
och bittrare kända i samma mån som den förra ser ett
högre mål för sig. Och icke nog dermed. Kulturen
sjelf, hvilken beslutsamt vändt ryggen åt det råa
naturtillståndet för att kämpa sig fram till ett
harmoniskt tillstånd af förädlad natur, löper dervid
fara att förirra sig på onaturens och förkonstlingens
afvägar. Många af de nya s. k. högre och ädlare behof,
som sålunda alltjämt frammanas, köpas alltför dyrt,
i det att de ställa sig i vägen för de enklare, sunda
behofvens tillgodoseende. Samhällsmenniskans lycka
motverkas icke minst af en alltför långt drifven
arbetets fördelning. Kulturen kräfver nämligen
för sina arbetsfält specialister, och individernas
ansträngda utbildning dertill gör dem lätteligen
ensidigt utvecklade, andligen och kroppsligen
förkrympta. Korrektivet mot kulturens felsteg ligger
i vördnad för naturen och insigt i hennes lagar. De
senare böra vara måttgifvande för de former, i
hvilka kulturidealen söka förverkliga sig. Det står i
kulturens makt att efter hand bota sina egna brister;
hennes väsende är icke sjukdom, utan den högsta helsa,
hennes väg visar oaflåtligt framåt, och hon behöfver
icke vara tveksam om sitt mål.
Kulturfolk kallas, i motsats till "naturfolk", sådana
folkslag, som sjelfständigt och verksamt ingripit
i den allmänna kulturutveckligen, såsom kineser,
inder, egypter, babyloner och assyrer, perser,
fenicer, judar, greker, etrusker, romare, araber,
japaner samt de nyare europeiska folken.
Kulturgräns, förv., kallas en jämlikt föreskrift i
k. br. d. 13 Dec. 1867 och d. 8 Maj 1868 på statens
bekostnad utstakad, i afvaktan på afvittringens
fullbordan provisionel gränslinie mellan
fjällbygderna samt de till odling tjenliga delar af
Norr- och Vesterbottens läns lappmarker – således
mellan nomader och jordbrukare i dessa län. Linien,
som äfven benämnes odlingsgräns, fjällgräns, framgår
inom Vesterbottens län på 100 à 120 km. afstånd
från riksgränsen, men inom Norrbottens län på 150
ända till 250 km. afstånd derifrån. Ändamålet med
dess utstakning var hufvudsakligen att förhindra
nybyggesanläggningar i trakter, som äro alldeles
otjenliga för odling, och att skydda lapparna för
intrång. Kbg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
