Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungsfoglarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ståndaresträngarna glatta, samt V. nigrum L.,
med undertill gråludna samt ofvan kort och
glest stjernhåriga, i kanten naggade blad;
alla ståndaresträngarna äro violetthåriga. –
Kungsljusblommor, flores Verbasci, eller de
afplockade torkade blomkronorna af V. Thapsus,
V. Thapsiforme Schrad. och V. Phlomoides L.,
äro officinella i de flesta land och ingå
sedan äldre tider i bröstteer (species ad
infusum pectorale). Nyligen hafva bladen af
V. Thapsus lofordats såsom ett förträffligt medel i
lungsjukdomar. De äro för detta ändamål ett folkmedel
på Irland och i England under namnet mullein. O. T. S.
Kungs-Norrby l. Norrby kungsgård, kronoegendom
i Brunneby socken, Östergötlands län, vid
Motala ströms utlopp i Norrbysjön, består af
10 mtl, tax. 125,000 kr., jämte qvarn, såg och
tegelbruk. Under katolska tiden skall K. hafva
innehafts af linköpingsbiskoparna och kallats
Biskops-Norrby. Under 1400-talet tillhörde gården
Vasaätten, nämligen Karl Kristersson, Erik Karlsson,
hans dotter Margareta, gift med Erik Knutsson (Tre
rosor) och med Berent von Mehlen, hennes syster Ebba,
gift med riksmarsken Erik Leijonhufvud, samt deras
dotter Margareta, konung Gustaf I:s andra gemål. 1637
donerades K. med en mängd underlydande till Johan
Banér, såsom det säges, till belöning för hans seger
vid Wittstock. 1687–90 var gården bortarrenderad,
1691–1838 öfverstelöjtnantsboställe och är nu åter
utarrenderad. På 1550-talet anlades en stenhusbyggnad,
hvilken uppbrändes 1568 af danskarna, som under
Rantzau öfverföllo och fullkomligt besegrade en
svensk styrka under Hogenskild Bielke och Per
Brahe, hvilken derstädes slagit läger (d. 15
Jan. 1568). 1578 började en ny byggnad uppföras,
hvilken finnes afbildad i Dahlbergs "Svecia antiqua et
hodierna". Slottet framställes der i trenne våningar
med högt tak samt utbyggnad och tvänne fyrkantiga
torn på framsidan och ett rundt torn på baksidan,
jämte tvänne flygelbyggnader.
Kungsorm. Se Boa.
Kungsparadisfogeln, Cicinnurus regius, zool., hör
till paradisfoglarnas underfamilj (Paradiseini),
kråkfoglarnas familj, tättingarnas ordning och
foglarnas klass. Fogeln blir 18 cm. lång, har fin
och svag näbb, föga förlängda sidofjädrar samt
de till spetsen fanlösa, men der med rundade fan
försedda stjärtfjädrarna skrufformigt vridna och
hopsnodda. Öfre kroppsdelarna äro, jämte hakan och
strupen, praktfullt glänsande, körsbärsröda, undre
delarna hvita med undantag af ett öfver kräfvan
löpande, upptill af en smal kant begränsadt, djupt
smaragdgrönt tvärband. De på sidorna om kräfvan
utgående fjäderknippena äro rödbruna, med de utbredda,
afstympade ändarna djupt och glänsande guldgröna,
hvilken färg finnes äfven på de båda mellersta,
trådformiga stjertfjädrarnas skruflikt inrullade
ytterfan. Vingpennorna äro kanelröda och stjerten
olivbrun. Honan är ofvan rödbrun, under rostgul,
med små, smala, bruna tvärband. Kungsparadisfogeln
lär ega större utbredning än underfamiljens öfriga
arter samt finnes på Nya
Guineas nordvestra halfö äfvensom på Misol,
Salavati och Aru-öarna. Han är mycket liflig,
täck och mån om att visa sin vackra fjäderskrud,
såsom hans samslägtingar också hafva för sed.
C. R. S.
Kungspingvinen. Se Pingviner.
Kungsskjuts. Se Kronoskjuts.
Kungsspira (Kung Karls spira), bot., benämnes i
Vesterbotten den å kärr-ängar i våra fjälltrakter
allmänt samt i sydligare provinser sällsynt
förekommande Pedicularis sceptrum carolinum L., den
mest högväxta arten af frier-(Pedicularis-)slägtet,
nat. fam. Personatae L., kl. Didynamia L. Denna
ståtliga växt, i Jämtland kallad myrkong, tillegnades
Karl XI af O. Rudbeck d. y. under namnet Sceptrum
carolinum, "hvars blomma, lik en hjelm, så gul
som gullet lyser, med blek och blodig mun samt
blodbestänkta blad", en rätt målande beskrifning,
antydande den violetta färgen å den nedre kronläppen
samt rotbladens fläckiga utseende. Jfr Pedicularis.
O. T. S.
Kungstigern, Felis tigris, zool., hör till kattfamiljen
(Felidae), rofdjurens ordning och däggdjurens
klass. Han är ett äkta kattdjur, det fruktansvärdaste
bland dem alla, smärtare och lättare byggd än lejonet,
men detta ingalunda underlägsen i styrka. Den vanliga
kroppslängden är 1,6 m., svansens längd 80 cm. och
höjden öfver bogarna ungefär lika mycket. Somliga
individer blifva dock icke obetydligt större. Kroppen
är långsträcktare och hufvudet mera rundadt än hos
lejonet; svansen saknar tofs, håret är kort och glatt
samt blott på kinderna förlängdt till skägg. Honan
är mindre, och hennes kindskägg svagare. De tigrar,
som bebo mera nordligt belägna land, hafva mycket
tätare och längre hårbeklädnad an de, som äro
hemma uti Indiens varma lågland. Fällen är ofvan
rostgul (mörkare på ryggen, ljusare på sidorna),
men undertill, på lemmarnas insida, läpparna och
kindernas nedre del hvit. Från ryggen sträcka sig
oregelbundna, svarta tvärstrimmor i sned riktning
nedåt och något bakåt; somliga af dessa strimmor
äro dubbla, de flesta enkla och mörkare. Svansen
är ljusare än öfverkroppen och försedd med svarta
ringar. Ungarna hafva samma färgteckning som de gamla,
men något ljusare bottenfärg. Oaktadt sin praktfulla
färgteckning är tigern icke lätt att upptäcka i de
rörskogar, gräs- och busksnår, hvilka han vanligen
väljer till sin vistelseort. – Tigern har en mycket
vidsträckt utbredning : från 8° sydlig till 53°
nordlig bredd finnes han allestädes i Asien, från
vestra Kaukasus’ sydrand i v. till Stilla hafvet i
ö., från Java och Sumatra i s. till Sibiriens sydliga
delar i n. Hans hufvudsakliga helhland är dock Främre
och Bortre Indien. Han vistas icke blott i rörskogar,
gräs- och busksnår, utan äfven i högstammiga skogar
ett godt stycke öfver hafsytan. Tigern är icke
något egentligt nattdjur, utan stryker omkring när
som hälst på dygnet, ehuru han föredrager timmarna
närmast före och efter solnedgången. Han lägger sig
på lur vid vattningsställen, vägar, skogsstigar o. d.,
men hälst vid flodstränderna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
