Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungsörnen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna fråga så, att menniskan i vetandet, såsom
det nödvändiga förnimmandet, fattar tingens
väsende. Detta ledde Platon till den läran att
vetandets innehåll, begreppen eller idéerna, utgör
den sanna verkligheten. Redan det svar Sokrates gaf
på det kunskapsteoretiska problemet ledde sålunda
till idealism; och den följande utvecklingen visar,
att ju djupare detta problem fattats, till dess
fullständigare genomförd idealism har man funnit
sig nödsakad att fortgå för att komma fram till
en tillfredsställande lösning. Under senantiken
vidgades vyerna. Man frågade sig ej längre blott
under hvilken psykologisk form kunskap är möjlig,
utan började alltmer för sig uppställa frågan
om kunskapens möjlighet öfver hufvud, utan att
likväl komma fram till något egentligen positivt
resultat. – I den mån det af kristendomen väckta
personlighetsmedvetandet började utöfva en befruktande
inverkan på den filosofiska spekulationen, ledde
det till en djupare uppfattning jämväl af frågan om
kunskapens möjlighet. Vid den moderna tidens början
inträdde kunskapsteorien i sitt andra stadium. "Huru
är det möjligt för menniskan att öfver hufvud i
någon form af sitt förnimmande ega närvarande en af
detta förnimmande oberoende verklighet?" Sådan är
problemets formulering under den moderna tiden. Men
inom den cartesianska perioden fick denna fråga en
betydelse, som begränsades deraf att man, åtminstone
företrädesvis, sökte de metafysiska förutsättningarna
för förnimmandets sanning. Redan de synpunkter,
ur hvilka Cartesius (d. 1650) fann sig föranlåten
att betvifla sanningen af förståndets vittnesbörd,
visa nogsamt detta; och den positiva lösningen
blef för honom att – sedan han sökt bevisa Guds
tillvaro – Guds allsmaktighet och sannfärdighet, som
ej kunna förenas med att menniskan vore skapad att
bedragas, är en borgen för att, om hon rätt brukar
sina själsförmögenheter, hon ock nödvändigt kommer
till ett riktigt resultat. Samma betraktelsesätt
återfinna vi, visserligen med modifikationer, men
dock i det stora hela oförändradt, hos Cartesius’
efterföljare. – Det tredje skedet af kunskapsteoriens
utveckling inleddes af Locke (d. 1704) som fäste
uppmärksamheten på nödvändigheten att före alla
metafysiska undersökningar företaga en analys af den
menskliga kunskapsförmågan sjelf och dess bestämningar
såsom sådan för att dymedelst finna förutsättningarna
och gränserna för vår kunskaps möjlighet. Hade
sålunda under den närmast föregående tiden all visshet
ytterst hvilat på öfvertygelsen om Guds tillvaro,
så att t. ex. en menniska, som betviflade denna, ej
kunde ega visshet om någonting alls, så skulle man nu
tränga fram till en visshet oberoende deraf. Men så
lycklig Locke var i uppställandet af problemet, lika
litet kunde han komma fram till någon positiv lösning
af detsamma. Derifrån hindrades han af realistiska och
sensualistiska förutsättningar. Han antog nämligen,
att menniskans medvetande ursprungligen saknade allt
innehåll, vore att likna vid en tom tafla ("tabula
rasa"), hvarpå erfarenheten ristade sina intryck. Det
blef då omöjligt att komma fram till någon
visshet om dessa intrycks öfverensstämmelse med deras
framkallande orsaker, hvilket är den enda form af
objektivitet, som här låter tänka sig (jfr
Kunskap). Också leddes Hume deraf till fullständig
skepticism. Kant (d. 1804) kan betraktas såsom den
tredje periodens egentlige grundläggare. Han eger
denna betydelse derigenom att han gjorde allvar med
lösningen af det af Locke uppställda problemet. Den
menskliga kunskapsförmågans egen natur, så lärde
han, är grunden till att hon fattar sinnesintrycken
på ett visst sätt eller i en viss form, ehuruväl
dessa sinnesintryck för honom, likasom för Locke,
härröra från ett utom medvetandet förefintligt
"ting i sig". Då denna form är för menniskan
nödvändig, är det gifvet, att så långt menniskan har
sinnesintryck, eller så långt hon föreställer sig
en verld, sammansatt af sådana, d. v. s. så långt
den sinliga verlden sträcker sig, så långt har ock
verkligheten denna form och är följaktligen nödvändigt
bestämd. Deremot har menniskan ingen möjlighet att ega
kunskap om en öfversinlig verld eller om tingen i sig
(se Kant). Efter Kant hafva bemödandena hufvudsakligen
gått ut på att visa dels otänkbarheten af tinget i sig
(Fichte), dels möjligheten för menniskan att tränga
fram till kunskap om det absoluta (Schelling). Enligt
Hegel utgör tanken väsendet i allt och alltings grund,
hvadan ock menniskan, i motsats till hvad Kant hade
lärt, kan med sin tanke tränga fram till väsendet i
tingen och fatta verkligheten från dess absoluta sida
(se Hegel). – Af Boström genomfördes denna idealism
så, att han identifierade "vara" med "förnimmas"
och fattade sjelfmedvetandet såsom väsendet i
allt. Allt är följaktligen sjelfmedvetandets
bestämningar, och från detta måste all visshet
härledas, ej endast, såsom för Kant, hvad formen
angår, utan äfven beträffande innehållet. Kunskapen
är följaktligen medvetandets konstanta och nödvändiga
bestämdhet. Men i och genom denna bestämdhet fattar
sig äfven medvetandet som bestämdt af det absoluta
(se Boström och Förnuft). L. H. Å.
Kunst, Wilhelm, tysk skådespelare, f. i Hamburg
1798, debuterade 1819 i Lybeck och spelade derefter
på flere skådebanor, tills han 1825 fick sitt
stamhåll i Wien. Allt emellanåt bröt han dock
helt egenmäktigt sitt engagement derstädes för att
företaga konstresor, hvilka förde honom till alla
större tyska teatrar. Förvisad från Wien 1840 till
följd af ett blodigt uppträde vid en nattlig fest,
gästade K. Ryssland, men såg från denna tid sitt
anseende alltjämt sjunka. Han var under sin krafts
dagar van att lefva på furstlig fot, men dog i
bittert armod, i Wien 1859. Han hade då uppträdt på
276 skådebanor. – K. var utrustad med de yppersta
yttre medel för återgifvande af hjelteroller. Men
den väldiga naturkraften i hans spel adlades endast
glimtvis af genialitet. Han hade för mycket af
braskande komediant i sitt konstnärskap liksom i sitt
lefverne, men hänryckte likafullt nästan alltid sin
publik. Till hans bästa roller hörde Karl Moor, Götz,
Otto v. Wittelsbach, markis Posa, Hamlet och Othello.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
