Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kupera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras samtycke i fråga om förmögenheten vidkommande
rättshandlingar.
Äfven i den moderna rätten skiljes dock allmänneligen
förmynderskap från kuratel. Så sker äfven i svensk
rätt. Och härvid inbegripas under förmynderskap
alla de fall, då någons hela förmögenhet ställes
under förvaltning af annan på grund deraf att han
icke har erforderliga egenskaper (minderårig,
vanvettig, slösare) för att sjelf besörja
densamma. Förmynderskapet kan dervid dessutom
gifva anledning till en vårdnadspligt i fråga om
myndlingens person. Oaktadt denna åtskilnad stå dock
de båda instituten hvarandra särdeles nära. Och
detta är af synnerligt stor betydelse, då, såsom
fallet är i svensk rätt, det allenast i fråga om
förmynderskap finnes mera utförliga lagstadganden. Ty
vid sådant förhållande är man berättigad att
i tillämpliga delar låta dem gälla jämväl med
afseende på kuratel. Grundsatsen kan dock ej utan
vidare användas i fråga om sådana bestämmelser, som
mera bero på positiv lag än på rättsförhållandenas
egendomliga beskaffenhet, såsom förhållandet torde få
anses vara med den förmånsrätt, som myndling åtnjuter
med afseende å fordran hos förmyndare. – För öfrigt
må en särskild afart af kuratel här anmärkas. Då
nämligen till skilnad från förmynderskapet, hvilket
kan uppstå allenast på grund af lagens stadgande eller
enskild persons förordnande, ett kuratel enligt regel
städse anordnas af laga myndighet efter dess fria
bepröfvande, så eger dock i vissa fall af osäkerhet
om eganderätten till ett förmögenhetsområde den
eventuella rättsegaren anspråk på förvaltningen
deraf, oafsedt huruvida han är dertill duglig
eller icke (se i svensk lag Ärfda balk en 7: 2 och
15: 3 samt k. förordn. d. 27 Nov. 1854). Detta
rättsförhållande skall, derest det i framtiden
verkligen kommer till en redogörelse, naturligen
behandlas som kuratel, hvarvid dock vissa lindringar
medgifvas förvaltaren. Företeelsen har så tillvida
historiskt intresse, som den synes hafva varit den
ursprungliga formen för ett germanskt kuratel. Den
förekommer tidigt och finnes jämväl omnämnd i Sveriges
gamla landskapslagar (jfr Förmynderskap). – 2. En
kurators befattning eller ämbete. Se Kurator. A. W.
Kurator (Lat. curator, af cura, omsorg), egentl.
ombesörjare, uppsyningsman; titel på åtskilliga
tjenstemän i den romerska staten, särskildt under
kejsaredömets tid (t. ex. på dem, som hade tillsyn
öfver vägar, skeppsfart, kloakväsende, statyer,
fördelning af spanmål etc.). – Äfven i det
moderna samfundet nyttjas ordet i denna bemärkelse,
t. ex. om den person, som af myndighet förordnats att
omhändertaga annans rätt, då denne ej är i tillfälle
att öfvervaka densamma, vare sig i egen person eller
genom målsman, förmyndare eller laga fullmäktig (se
Kuratel 1). I Sverige är kurator (förut curator ad
litem) titeln på en viss tjensteman i Stockholms
förmyndarekammare (se Förmyndarekammaren). Vid de
svenska universiteten kallas, sedan 1600-talet,
ordföranden för en "nation" eller afdelning deraf
kurator eller förste kurator. Bär ordföranden
titeln förste kurator, kallas kassaförvaltaren andre kurator och
bibliotekarien någon gång tredje kurator. Sammanträde
mellan samtliga förste kuratorer vid ett universitet
kallas kuratorskonvent (jfr Konvent). I äldre tider
var det sed att en nation valde någon högättad
studerande, som tillhörde densamma, till curator
honorarius l. curator illustris (hederskurator). I
Preussen är kurator titeln på en person (någon hög
ämbetsman), som å statens vägnar utöfvar inseende
öfver ett universitet. Vid Lunds universitet
funnos från dess stiftelse (1666; det trädde i
verksamhet först 1668) till 1676 tvänne "kuratorer",
hvilka å kanslerens vägnar handhade den närmaste
öfverstyrelsen.
Kurbaan-bairam [-ban-bajram]. Se Bairam.
Kurbits (T. kürbis, af det latinska växtnamnet
cucurbita), bot. Se Cucurbita. – Det hos profeten
Jona, kap. 4, omtalade trädet kikajôn (af Luther
öfversatt med kürbis) har vanligen, men utan
tillräcklig grund, antagits vara Ricinus communis;
äfvenså har man gissat på Citrullus colocynthis
(nat. fam. Cucurbitaceae).
Kurck, två svenska adliga ätter. Den äldre, sedan
gammalt bosatt i Finland, utslocknade på manssidan
1522 med biskopen i Åbo Arvid K. (se nedan K. 1). Den
yngre, till hvilken den äldres gods öfvergingo,
härstammade från en halfsyster till Arvid K., Elin,
och en småländsk frälseman, Knut Eriksson. Denne
skref sig till Laukko (den äldre ättens stamgods i
Vesilaks socken af Björneborgs län), var 1514 lagman i
Österbotten och Satakunta, inkallades 1523 af Gustaf I
i rådet och sändes s. å. såsom fredsunderhandlare till
Ryssland. 1525–33 var han åter lagman i Österbotten
och Satakunta och 1533–35 i hela norra Finland samt
var död 1538. Hans son, Jöns Knutsson till Laukko
(f. 1503, död före 1586), hvilken 1535 efterträdde
honom såsom lagman i Österbotten och Satakunta
samt 1539 blef riksråd, upptog moderns namn, med
bibehållande af fädernevapnet. Dennes sonson, Jöns
Knutsson K. (se nedan K. 3), introducerades 1625
å riddarhuset samt upphöjdes 1651 till friherre
med rätt att bära titel efter Lempelä. En ättling
af honom, presidenten i Kammarkollegiet, en af
rikets herrar, frih. Arvid Fredrik K. (f. 1735,
d. 1810), blef 1797 grefve, men tog icke introduktion
såsom sådan och hade inga manliga ättlingar. Den
friherrliga ätten fortlefver ännu.
1. Kurck, Arvid, biskop i Åbo, Finlands siste
katolske biskop, föddes sannolikt 1464 på Laukko
gård. Hans barndom fördystrades genom minnet af
en sorglig familjehändelse. Hans fader, Klas K.,
domare i Öfre Satakunta, innebrände nämligen under
inflytande af oberättigade misstankar Arvids
styfmoder, Elin Jönsdotter, hvars sorgliga öde
blifvit besjunget i en vacker finsk folkvisa. Arvid
nämnes såsom baccalaureus i Paris 1485–86 och såsom
"incipient" 1486–87. Återkommen till fäderneslandet
såsom magister, nådde han snart den finska kyrkans
högsta värdigheter. År 1490 namnes han såsom, kanik
och kyrkoherde i Åbo. Efter Laurentius Suurpääs död
(1510) valdes han till biskop och spelade sedermera
en icke obetydlig rol under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
