Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kupera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
unionens sista strider såsom den ende bland den tidens
prelater, hvilken ställde sig på det fosterländska
partiets sida. Han deltog i riksdagarna i Stockholm
1517 och i Arboga 1518 samt bidrog till de vid dem
fattade besluten emot ärkebiskop Gustaf Trolle. Om
hans verksamhet inom kyrkan förtäljer häfden deremot
icke mycket. Sedan Kristian II 1520 bemäktigat sig
väldet i Sverige, sökte K. på Kuustö slott skydd för
fiendens stämplingar. Klok och varsam, undvek han
att framkalla segrarens vrede öfver sig; han sökte
t. o. m., ehuru endast skenbart, i ett ytterst ödmjukt
bref af d. 21 Sept. 1521 gå denne till mötes. Den 20
Nov. s. å. sände konungen såsom svar ett vänskapligt
bref till biskop Arvid och riksråden i Finland. Denna
välvilja var dock å ömse sidor endast låtsad. Redan
då Gustaf Vasa på hösten 1521 sände Nils Arvidsson
och Henrik Jönsson för att belägra Åbo slott, gaf
biskop Arvid belägringshären understöd. Försöket
att taga slottet misslyckades, hvarför biskopen,
fruktande Kristian II:s hämd, beslöt att fly från
Kuustö, der han icke mera trodde sig säker. Han begaf
sig med talrikt följe längs kusten norrut och steg i
Närpes om bord på ett fartyg, som skulle föra honom
öfver till Sverige. Man hade redan anländt till
trakten af Öregrund, då fartyget förliste, hvarvid
biskopen och alla hans följeslagare omkommo, d. 23
Maj 1522. M. G. S.
2. Kurck, Axel Jönsson, krigare, son till den
ofvannämnde Jöns Knutsson K. till Laukko, ingick
tidigt i krigstjenst, omtalas 1583 såsom ryttmästare
samt utnämndes till domare 1587 i Öfre Satakunta och
1590 i Vehmo. Under striderna mellan Sigismund och
hertig Karl sökte han till en början iakttaga en
sjelfständig hållning, utan att förbinda sig med någotdera
partiet. Derför hoppades de österbottniske bönderna
att i honom finna en ledare, då de under klubbekriget
drogo söder ut. Men K. samlade en truppstyrka,
med hvilken han i närheten af sin gård, Anola i
Ulfsby socken, gick bönderna under Bengt Pouttu till
mötes samt helt och hållet tillintetgjorde dem. Från
denna tid slöt K. sig bestämdare än förut till det
kungliga partiet, men spelade dock icke under Klas
Flemings lifstid någon betydande rol. Efter dennes
död framträdde han mera och utnämndes på hösten 1598,
sedan Sigismund återvändt från sitt misslyckade tåg
till Sverige, till befälhafvare för krigsmakten i
Finland, medan Arvid Stålarm i öfrigt hade högsta
befälet i landet. Det visade sig snart, att denna
anordning icke var synnerligen lycklig. Stålarms
omfattande planer behagade icke den allvarsamme K.,
som nogsamt insåg huru farlig ställningen var. Hans
farhågor blefvo snart bekräftade. Sedan hertig Karl
för andra gången landstigit i Finland, blef K:s
armé i grund slagen d. 29 Aug. 1599 i S:t Mårtens
socken. K. räddade sig med spillrorna af hären till
Viborg, men föll i hertig Karls händer, då denna stad
d. 22 Sept. s. å. gaf sig. Han delade derefter Arvid
Stålarms öde, hölls flere år fången och drogs gång på
gång inför rätta, men blef 1602 benådad och användes
derefter i flere offentliga värf. Så var han t.
ex. en af Jakob De la Gardies underbefälhafvare under
dennes ryska fälttåg. K. var en grundlig kännare af
den finska adelns genealogiska förhållanden, hvarför
man ofta af honom begärde upplysningar derom. Han dog
d. 30 Maj 1630 och begrofs i Ulfsby kyrka. M. G. S.
3. Kurck, Jöns Knutsson, friherre till Lempelä,
riksråd, den föregåendes brorson, f. i Finland
1590, studerade vid flere utländska universitet
och företog vidsträckta resor i vestra Europa
samt ingick derefter i krigstjenst. Han var en
tid ståthållare på Åbo och derefter på Viborgs
slott samt tillträdde 1632 presidentsämbetet i
Åbo hofrätt. 1633 utnämndes han till riksråd och
1641 till lagman i Vestergötlands och Dals lagsaga.
1651 upphöjdes han i friherrligt stånd. K.
var en af Finlands rikaste män, ty utom sina
förläningar med titeln Lempelä friherreskap egde
han en mängd gårdar, spridda i olika delar af landet.
Hans lefnadssätt var lysande. Hans hus i Åbo
kallades "hof", och att uppvakta honom kallades att
"gå till hofvet". K. hade vidsträckta juridiska och
historiska studier och var en ofta anlitad rådgifvare
i alla frågor, som rörde den finska adelns genealogi.
Han författade en (otryckt) skrift Censura de
jure haereditario. I finska språket egde han
för sin tids förhållanden grundliga kunskaper och
var verksamt intresserad för lagens öfversättande
till finska. K. dog d. 21 Maj 1652 och begrofs i
Åbo domkyrka. M. G. S.
4. Kurck, Knut, friherre, riksråd, den föregåendes
son, systerson till Axel Oxenstierna, föddes
d. 8 Sept. 1622 och blef 1651 landshöfding
i Vestmanlands län. 1660 inkallades han i
riksrådet, vardt s. å. ledamot af Kommersekollegium
och 1663 dess president, förlänades 1666 med
lagmansdömet öfver Nerike, senare äfven med ett
par norrländska häradshöfdingesysslor, och var
1677–80 president i Svea hofrätt. Inom rådet
blef han en afgjord motståndare till M. G. De la
Gardie och samverkade med Sten Bielke, Biörenklou
och Klas Rålamb. Så deltog han i klandret
öfver vanvården vid konungens uppfostran och
öfver slöseriet med kronans gods, tillhörde den
pluralitet af rådet, som beslöt Sveriges deltagande
i trippelalliansen (1668), var med om att
utarbeta det under namnet "Blå boken" kända välmenande
statsregleringsförslaget af 1668 och protesterade
1671 jämte sex andra rådsherrar mot det till sina
följder olycksbringande förbundet med Frankrike.
Under riksdagen i Upsala 1675 bevistade han de
hemliga öfverläggningar, som af åtskilliga rådsherrar
höllos hos Rålamb till De la Gardies störtande, samt
gick derhän i sin ifver, att han jämte Rålamb angaf
rikskansleren för förgripliga yttranden om konungen.
Denna angifvelse, hvilken ledde till formlig
process mellan rikskansleren och de båda
riksråden, synes hafva icke obetydligt bidragit
till Karl XI:s växande köld mot De la Gardie.
Den vid samma riksdag inledda räfsten med
förmyndarestyrelsen betraktades af K. såsom ett
godt vapen mot rikskansleren, men han visade
sig på samma gång mycket angelägen att fritaga
rådet från allt ansvar för regeringens beslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
