Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kuusamo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att öfvertaga befälet öfver den med turkarna stridande
armén. Han lockade storvesiren Achmed pascha öfver
till högra Donau-stranden och tvang honom att gifva
sig (d. 26 Nov. 1811), hvarefter freden i Bukarest
följde i Maj 1812. Napoleon I ryckte då in i Ryssland,
och efter stora ansträngningar lyckades ryssarna
förena sina båda skilda arméer. K., gammalryssen, var
då den populäraste man i Ryssland, hvarför kejsaren
ställde honom i spetsen för armén. Han förlorade
visserligen slaget vid Borodino d. 7 Sept. 1812 och
fortsatte återtåget till och bakom Moskva; men under
återtåget förstördes Napoleons armé, och K. fick
ännu en gång rycka in i Tyskland, der han afled före
krigsrörelsernas början, d. 28 April 1813. K. har
såsom härförare blifvit mycket olika bedömd. C. O. N.
Kuusamo [kusamo], socken af Uleå härad och
Kemi domsaga, Uleåborgs län, Finland. Areal
10,509 qvkm. Befolkningen finsk, 6,879
pers. (1883). Konsistorielt pastorat af 3:dje kl.,
Kuopio stift, Uleåborgs prosteri. K. är en af
landets mest höglända och bergiga trakter. Dess
högst liggande sjöar befinna sig på en höjd af
240 m. öfver hafvet, och öfver dessa resa sig berg
till en höjd af ytterligare inemot 300 m. De högsta
bergstopparna äro Nuorunen, Iivaara och Kuntivaara.
O. I.
Kuustö slott [kustö], de finske biskoparnas residens
under medeltiden, var beläget i en naturskön trakt, på
Kuustö ö 1,5 mil s. ö. om Åbo stad. Slottet uppfördes
1317 på en plats, som af gammalt varit de finske
biskoparnas tillhörighet. Denna första anläggning
motsvarade dock icke andra medeltidsborgar i fasthet
och omfång, utan bestod antagligen endast af några
mindre träförskansningar. Anläggningen antändes
och förstördes några år senare af ryssarna, men
uppbyggdes snart å nyo, utvidgades, förstärktes och
vann slutligen ett betydande omfång. Magnus Tavast
(1412–50) ombyggde hufvudbyggnaden helt och hållet,
och från hans tid förskrifva sig troligen de väldiga
gråstensgrundmurar, hvilka för närvarande utgöra
K:s ruiner. I medeltidshandlingar från 1400-talet
benämnes byggnaden vanligen castrum (befäst slott)
i st. f. den förr brukade anspråkslösare benämningen
curia (gård). Någon tid senare, under Konrad Bitz’
styrelse, förstördes slottet af vådeld, hvarvid
en mängd af domkyrkans privilegiehandlingar och
bref gick förlorad, till oersättlig förlust för
häfdaforskningen. Inom kort uppbyggdes det dock å
nyo. Det reste sig sedan fastare och mäktigare samt
förblef intill Arvid Kurcks död (1522) de finske
biskoparnas mest omtyckta vistelseort, dit de tryggt
kunde draga sig tillbaka under stormigt upprörda
tider. I slottets ruiner företagna gräfningar
ådagalägga, att byggnaden varit vidsträckt och
praktfull, med fasta murar, portar och borggårdar
enligt medeltidens sed. Hufvudpartiet utgjordes af
en större gård, i n. v., n. och n. ö. begränsad af en
enkel sträckmur, men i s. af en fasadbyggnad, som från
ändarna utsände tvänne flyglar, hvilka omgåfvo gården
[i] ö. och v. I n. och v. stod yttermuren till denna
borgdel utåt alldeles fri, men på de
öfriga sidorna omgafs den af trenne förgårdar, hvilka
begränsades af en lång ringmur med ett tornlikt
utanverk. Rakt i v. åtskildes tvänne af dessa
förgårdar genom en från hufvudborgen utspringande
flygelbyggnad. Byggnaderna voro troligen delvis tre
våningar höga. – Efter Arvid Kurcks död innehades
K. af Sören Norby. Mot hösten 1523 angreps det
af en svensk krigsstyrka. Svenskarna hade redan
skjutit bresch och redde sig att storma slottet,
då Sören Norbys underbefälhafvare derstädes, Lasse
Jönsson, "stack hatten upp" och öfverlemnade det åt
konung Gustaf. Denne befallde genom bref af d. 3
Juni 1528, att K. slott skulle nedbrytas, hvilken
befallning kort derefter utfördes. Jfr R. Hausen,
"Kuustö slott. Historisk-arkeologisk beskrifning"
(1881). M. G. S.
Kuutar [kutar], Finsk mytol., månens dotter, hörde
jämte Päivätär, Tähdetär, Otavatar o. a. till de
många luftgudomligheterna i finska mytologien. De
framställas såsom unga, sköna och milda jungfrur,
hvilka gjorde mycket godt och voro särskildt
skickliga i väfnad. Vanligen sitta de "vid randen
af den dunkla, blå skogen, vid en långsträckt
kulles sluttning", eller oftare "vid en rand af
purpurmolnet, uppå himlabågens böjning", der de väfva
sina guld- och silfverväfnader. Påtagligen grunda sig
dessa föreställningar på den likhet, som solens och
månens strålar visa med ränningen af en väf. Sina
väfnader förläna dessa välvilliga väsenden åt dem,
som derom anhålla, t. ex. åt Ainos moder, hvarom
berättas i 4:de runan af Kalevala. När fiskaren eller
jägaren begaf sig ut på fångst, sökte han vanligen
göra vattnets och skogens gudomligheter sig bevågna
genom skänker, som Päivätär eller K. förfärdigat,
och hvilka bestodo antingen i en skön väfnad eller
ett sött välsmakande bröd. Äfven ansåg man det vara
dessa solens och månens jungfrur, som vid förmörkelser
befriade dessa himlakroppar från onda andars våld.
O. G.
Kuutola [kutola], Finsk mytol., månens, mångudens och
hans familjs bostad, som man föreställde sig full af
skimrande salar. När månen för sin son friade till den
sköna Saari-jungfrun Kyilikki, ville denna likväl ej
begifva sig att i deras boningar stråla och alltjämt
vandra kring himlahvalfvet. Emellanåt ser man K. i
runorna förvexladt med Pohjola, som ju representerar
nattens rike, under hvars välde äfven månens makt
framträder. O. G.
Kuvert [äfven -vär], Fr. couvert (af couvrir,
täcka), den för hvarje gäst vid ett matbord framsatta
tallriken med tillbehör af servet, sked, gaffel,
knif och glas; kniffoder, fodral innehållande sked,
gaffel och knif; omslag till bref. – Kuvertera,
innesluta i ett brefkuvert.
Kuvlungarna. Se Jon Kuvlung.
Kuxhafen (Cuxhaven), stad och hamn [i] hamburgska
amtet Ritzebüttel, vid venstra stranden af
Elbemynningen, 135 km. nedanför staden Hamburg,
består sedan 1873 af de båda forna köpingarna K. och
Ritzebüttel. 4,093 innev. (1880). K. har en säker och
välbelägen hamn, anlagd vid mynningen af en liten å,
med varf och stora bassänger, en vigtig lotsstation,
hafsbad och fyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
