Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkohemman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flesta till kronan. Man räknar derför ytterst få
kyrkohemman i de gammalsvenska landskapen; men i
de från Danmark eröfrade landskapen äro de deremot
talrika, emedan den andliga reduktionen i Danmark icke
utsträckts längre än till kloster- och biskopsgods. En
särskild afdelning bilda de halländska kyrkohemmanen
(se Halländska kyrkohemman). Om domkyrkohemman se
Domkyrka. Kbg.
Kyrkoherde kallas i Sverige och Finland ordinarie
innehafvare af ett pastorat. Namnet är en
öfversättning af det latinska pastor (herde),
hvars användning i denna öfverflyttade betydelse är
af mycket gammalt datum. I Gamla test. kallas Gud
"Israels herde", och i analogi dermed kallas Israels
prester och lärare "herdar". I Nya test. liknar
Kristus sig vid "herden", och i analogi dermed kallas
församlingens föreståndare herdar (se t. ex. Ef. 4:
11), hvaraf inom den vesterländska eller latinska
kyrkan uppkom namnet "pastor". Enl. gällande
kyrkolag är kyrkoherden sjelfskrifven
ordförande på kyrkostämma samt på kyrkoråds- och
skolråds-sammanträden. Kyrkoherden insättes i sitt
ämbete genom en högtidlig installationsakt, förrättad
af biskopen eller, om denne har giltigt förfall,
af kontraktsprosten. Om kyrkoherdeval se Pastorat.
J. P.
Kyrkohistoria, den vetenskapliga framställning,
som har till föremål den kristna kyrkans
historia. Kyrkohistorien ingår naturligtvis i
verldshistorien och utgör en nödvändig del af
denna. Den framställning af kyrkohistorien,
som ej låter dennas vexelförhållande till
verldshistorien öfver hufvud blifva uppenbart,
är följaktligen missledande och falsk. Skiljer
man mellan religionshistoria och kulturhistoria,
såsom delar af den allmänna historien, så tillhör
kyrkohistorien båda områdena. Ty det är särskildt för
den kristna religionen egendomligt, att den vill ej
endast bestämma menniskans omedelbara förhållande
till Gud och hennes dermed gifna förhållande till
verlden, utan äfven på hvarje punkt sätta menniskan
i rörelse till att lösa kulturlifvets sedliga
uppgifter. Liksom det borgerliga samhället måste
närmast hafva intresse för alla de delar af den
allmänna historien, hvilkas kännedom åt det borgerliga
samhället skänker ett klarare medvetande om dess egen
uppkomst och utveckling, så har också kyrkan, det
kristligt religiösa samhället, icke kunnat underlåta
att, sedan hon börjat vetenskapligt ransaka sitt eget
lifsinnehåll, jämväl göra sin historia till föremål
för en särskild gren af den kyrkliga vetenskapen,
teologien. Detta har kyrkan så mycket mindre kunnat
underlåta, som den kristna religionen alltigenom är
en historisk religion, som hvilar på grundvalen af en
helig historia. Den vanliga indelningen af teologien
i biblisk (exegetisk), historisk (kyrkohistorisk),
systematisk och praktisk har efter Schleiermachers
berömda undersökning af teologiens begrepp alltmer
förkastats. Schleiermacher insåg, att äfven bibelns
urkunder tillhöra den historiska teologien, nämligen
den urhistoriska. Likaledes uppmärksammade han värdet
af att från den egentliga kyrkohistorien, som
behandlar sjelfva förloppet af kyrkans frihetsutveckling,
frånskilja den kyrkliga statistiken, som redogör
för kyrkans närvarande historiska bestånd, dess
status quo. Tager man detta till utgångspunkt och
besinnar, att den kyrkliga vetenskapens afslutande
del måste blifva dess spekulativa eller systematiska,
i hvilken kyrkan framställer den högsta möjliga grad
af begripande insigt i sitt eget väsende, så synes
kyrkohistoriens plats i det teologiska systemet
böra angifvas sålunda: kyrkohistoria, exeges och
religionsfilosofi utgöra tillsammans trenne rot- eller
käll-vetenskaper, hvilka teologien måste utveckla och
använda för att från sin statistiska utgångspunkt
säkert nå sitt spekulativa mål. För att förstå
kyrkans status quo, måste man känna den bakom liggande
utvecklingen. För att pröfva hvad i det bestående eger
rätt att bestå, måste man kunna besvara den frågan:
hvad är sund utveckling i kyrkans historiska växt? För
att förstå den bibliska urhistorien måste man låta
leda sig af kännedomen om den kyrkans historia,
hvilken från urhistorien uppspirat likt plantan ur
sitt frö. Dock – den kyrkohistoriska utvecklingen
är en frihetsutveckling. Deri haltar liknelsen. Men
den träffar i den punkten att kyrkohistorien bör
framställa en verklig, en organisk utveckling. – Man
antager trenne perioder af kyrkans historia: gamla
tiden, medeltiden, nyare tiden. Under gamla tiden
utvecklar kyrkan sig företrädesvis i vexelförhållande
till den grekisk-romerska kulturverlden. I
medeltiden utvecklar kyrkan sig företrädesvis i
vexelförhållande till den germanska folkverlden,
som vid sammanträffandet med kyrkan befann sig
på en ståndpunkt jämförlig med barnets och hvars
uppfostrarinna kyrkan blef. Den nyare tiden börjar
med Luther. I honom begynner den kristnade germanen
vara verksam i myndig sjelfständighet. I gamla
tiden sköt kyrkans träd sin stam, hon utvecklade i
fasta former sin samhällsordning, sin gudstjenst, sin
bekännelse. Framförallt den senare var af blifvande
betydelse. I medeltiden utvecklade sig kyrkan ensidigt
såsom ett rättens och maktens rike. Genom Luther
häfdades, att kyrkan framförallt är ett nådens, ett
kärlekens rike. – Jämte kyrkohistoriens indelning
i perioder eller, så att säga, på längden gifves
det ock en kyrkohistoriens uppdelning så att säga
på bredden. I hvarje period förekommer något, som
är uttryck af kyrkans utbredning (qvantitativa
utveckling, missionshistoria) och hennes
(qvalitativa) utveckling, i det hon genom lag och
sed utvecklat sin samhällsordning i vexelförhållande
till statens och familjens samhällen, utbildat sitt
lärobegrepp i vexelförhållande till vetenskapen samt
gestaltat sitt gudstjenstfirande i vexelförhållande
till konsten.
De kyrkohistoriske författarna hafva än efter
krönikeskrifningens sed uppradat tilldragelse vid
tilldragelse, sakförhållande vid sakförhållande under
förbiseende af frågan om de enskilda företeelsernas
inre sammanhang, än följt en s. k. pragmatisk metod,
hvilken, stundom nästan alldeles oberoende af de
verkliga händelsernas eget vittnesbörd, söker mellan
företeelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
