Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkostaten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1860 jämte Parma och Modena det nya landskapet
Emilien under Farinis diktatur. (Perugia, som
äfven rest sig, kufvades deremot med stor grymhet
af de påfliga schweizarna.) Med befolkningens så
godt som enhälliga bifall blef Romagna jämte det
öfriga Emilien införlifvadt med Sardinien d. 18
Mars 1860, medan man i Rom förkunnade det stora
bannet öfver alla deltagare i detta "kyrkorof" samt
betydligt ökade den under fransmannen Lamoricières
befäl ställda legohären. Efter Garibaldis lyckade
expedition till Sicilien och Neapel sommaren
s. å. inryckte en sardinsk här i Markerna och Umbrien
samt slog Lamoricière vid Castelfidardo (d. 18
Sept.), hvarefter denne d. 29 Sept. kapitulerade i
Ancona. I Dec. införlifvades Markerna och Umbrien med
Sardinien, och endast Napoleon III:s uttalanden samt
franska ockupationstrupper kunde tills vidare bevara
återstoden af K., hvars område, från att hafva utgjort
41,407 qvkm. med 3,126,263 innev. (1857), reducerades
till 11,790 qvkm. med 729,859 innev. (1869). Ett
försök af den otålige Garibaldi att med en här
frivillige intaga Rom omintetgjordes derigenom
att han besegrades och tillfångatogs af konung
Viktor Emanuels egna trupper vid Aspromonte (d. 29
Aug. 1862), och genom en konvention med Frankrike
d. 15 Sept. 1864 förband sig det nya konungariket
Italien att respektera och skydda påfvens återstående
verldsliga makt ("Patrimonium Petri") mot det att
de franska trupperna inom två år lemnade K. Men
sedan detta utrymmande skett, började det italienska
rörelsepartiet att under Garibaldi åter samla sig
till ett angrepp på Rom, och Napoleon III fann sig
derigenom föranledd att å nyo sända trupper till
K. Den 23 Okt. 1867 besegrade den påflige generalen
Kanzler flere af Enrico Cairoli anförda friskaror,
och efter fransmännens ankomst blef Garibaldi d. 3
Nov. slagen vid Mentana. Likväl ansågs det rådligast
att qvarlemna en del af franska styrkan i Cività
Vecchia för att fortfarande skydda den dåmera äfven
i ekonomiskt afseende alldeles undergräfda K. (Dess
budget för 1868 utvisade endast 28,845,359 lire
i inkomster mot 73,949,803 lire i utgifter.) Men
sedan dessa trupper hemkallats efter Frankrikes
första stora motgångar i kriget med Tyskland 1870,
och sedan det napoleonska kejsaredömet fallit (4
Sept.), fann Italiens konung tiden vara inne att följa
den allmänna meningens påtryckning och fullborda det
nationella enhetsverket. Den 12 Sept. 1870 ryckte en
kunglig härstyrka mot Rom, och sedan bresch skjutits i
muren vid Porta Pia, besattes staden d. 20 på aftonen,
under det att de påfliga trupperna hade order att göra
endast ett formelt motstånd. En allmän omröstning
(d. 2 Okt.) utföll så, att 133,681 röster afgåfvos
för och 1,507 mot K:s införlifvande med konungariket
Italien, hvilket derefter försiggick, utan att någon
främmande makt uppträdde till påfvens försvar. Sjelf
hade han före denna katastrof gång på gång ställt
sitt non possumus ("vi kunna icke") mot hvarje förslag
till godvillig uppgörelse.
Kyrkostraff, jur. Se Andlig domsrätt.
Kyrkostämma, församling af en kyrkokommuns
röstberättigade medlemmar, hvilken utöfvar kommunens
(kyrkoförsamlingens) beslutanderätt. Se vidare Kommun,
sp. 1096, och Kyrkotukt.
Kyrkotagning l. kyrkogång kallas den kyrkliga
ceremoni, genom hvilken en qvinna, som födt barn,
åter inträder i utöfningen af sina rättigheter
såsom församlingsmedlem. Ceremonien består deri att
presten öfver qvinnan läser en bön efter handbokens
formulär, olika för gifta och ogifta qvinnor,
hvilket ursprungligen skedde och egentligen ännu
skulle ske i kyrkan inför församlingen straxt
före den allmänna gudstjenstens början. Af detta
bruk kommer sjelfva namnet, hvilket betyder, att
qvinnan åter "intages i kyrkan" (eller åter "går
upp i kyrkan"). På landsbygden fortfar ännu på
många ställen det gamla bruket, på andra ställen
åter sker kyrkotagningen i hemmet, i prostgården
eller i sakristian omedelbart före det nyfödda
barnets dop. Detta är i städerna det vanliga. –
Kyrkotagningen har gamla anor. Dess ursprung har
man antagligen att söka i ett gammaltestamentligt
bruk enl. 3 Moseb. 12 kap. Der påbjudes, att qvinna,
som födt gossebarn, i 40 dagar och qvinna, som födt
flickebarn, i 80 dagar skall vistas hemma, men efter
dessa "reningsdagars" slut uppträda i templet,
frambärande reningsoffer. Gamla testamentet,
som ville uppfostra till kännedom om synden,
stämplade barnsbörden såsom en qvinnan orenande
tilldragelse. I den kristna kyrkan fortlefde denna
åskådning bland menigheten trots aposteln Paulus’
ord om den kristna qvinnan i Tim. 2: 15. Den kristna
kyrkans lärare ansågo, att en barnaföderska borde
för sin helsas skull hålla sig hemma i 6 veckor (=
omkr. 40 dagar i enlighet med den gammaltestamentliga
stadgan) och derefter träda upp i templet för
att tacka Gud. Detta blef bruk inom kyrkan och
upphofvet till den s. k. kyrkotagningen. Redan påfven
Innocentius III (1198–1216) ansåg emellertid, att
tiden kunde förkortas. Vid reformationens införande
bibehölls det gamla bruket. I den första svenska
protestantiska kyrkohandboken (af 1529) förekom
t. o. m. ännu det katolska stadgandet att qvinnan vid
tillfället skulle bära ljus i händerna och medföra
offer, hvilket allt tillföll presten. Detta bruk
afskaffades af Upsala möte 1593. – I vår nu gällande
kyrkolag af 1686 qvarstår i den ursprungliga texten
stadgandet om de sex veckorna, men enl. k. förordn.
af d. 30 Okt. 1866 tillätes kyrkogång efter 4 veckor
"eller ännu tidigare". Vägrar en qvinna att låta
kyrkotaga sig, kan detta enl. ett k. bref af d. 21
Sept. 1850 till ingenting annat föranleda, än att
"den vägrande af vederbörande presterskap medelst
tjenliga föreställningar tillhålles att iakttaga
hvad kristlig sed och god ordning fordrar". – I
praxis öfverlåtes dock numera ej sällan åt qvinnan
att sjelf bestämma om hon vill kyrkotagas eller icke.
J. P.
Kyrko-ting. 1. I yngre Vestmannalagen förekommande
benämning för biskopsting eller visitation (se
d. o.). – 2. I en handskrift af Magnus Erikssons
landslag förekommande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
