Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Köröshegy ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
L är den elfte bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. I sin äldsta
(moabitiska) skepnad liknar bokstafven närmast 6;
på Eschmunezars sarkofag (Sidon) har han formen [tecken],
och till denna sluter sig Hebr. "lamed", [lamed]. Grekerna
lånade med namnet ("lambda") äfven tecknet, det
senare i olika former. De Joniska inskrifterna i
Mindre Asien och på öarna i Egeiska hafvet, liksom
Korint, Korkyra och Syrakusa, hafva [tecken], [tecken], [tecken]. Sedan
det joniska alfabetet i 94:de olympiadens 2:dra år
(403 f. Kr.) genom ett folkbeslut införts i Athen
i st. f. det äldre attiska, blef [Lambda] den grekiska
normalformen och enrådande i grekisk kapitalskrift. Ur
denna typ utvecklade sig småningom [lambda]. Redan i
inskrifter med uncialer från 4:de årh. e. Kr. reser
sig nämligen det högra strecket ofta öfver det
venstra, och i grekisk majuskel- och minuskelskrift
från medeltiden vexlar [lambda] med skrifformer, som
komma vårt vanliga latinska l ytterst nära eller
sammanfalla dermed. Ur grekiska alfabetet upptogs
[Lambda] i den slaviska (glagolitiska och kyrilliska)
skriften, [lambda] i vulfilanskgotiska och i koptiska. I
det äldre attiska alfabetet har l-tecknet formen [tecken]
eller L (medan [tecken] och [tecken] der betydde g), likaså i äldre
beotiska inskrifter och i de chalkidiska kolonierna
uti Italien. De italiska alfabeten, samtliga
ledande sitt ursprung från nyssnämnda kolonier,
visa samma grundformer L och [tecken] (undantagsvis
[tecken]). Sidostrecket uppträder för öfrigt i latinsk
såväl som i grekisk skrift än på venstra, än på högra
sidan af hufvudstafven, alltefter som skriften i det
hela går från höger åt venster eller tvärtom. Ur L
utvecklade sig under medeltiden "lilla" alfabetets
l, på det sätt att (redan i kapitalskriften, som
annars står inskrifterna tämligen nära) sidostrecket
förkortas och det lodräta strecket går högre än
öfriga bokstafver. Ur det latinska alfabetets L fick
man runtecknet [runa], lika i äldre och yngre runraden,
genom att vända tecknet upp och ned (liksom V gjordes
till [runa]) och, för beqvämlighet vid ristningen, draga
sidostrecket snedt. I den äldre jernålderns runrad
kommer [runa] efter tecknet för m, men i yngre runor
(kanske genom inflytande från latinska alfabetet)
före m och intager der 3:dje rummet i 3:dje ätten
(Tys ätt). Runans namn ar "lögr", som öfverensstämmer
med Forneng. laghu, namnet på samma tecken i den
äldre runraden.
Det för samtliga olika l-ljud i deras bildning
gemensamma och för dem till skilnad från andra
språkljud utmärkande är att talströmmen i munkanalen
genom något i dess midtlinie anbragt hinder
nödgas dela sig åt sidorna för att komma fram
("laterala" språkljud). Vanligen är det tungan,
som spärrar vägen, derigenom att hon med spetsen
eller ryggen framskjutes eller höjes, tills ton når
tänderna eller gommen. Skilnaden mellan olika l-ljud
bestämmes företrädesvis af dessa olika bildningslägen
(kontaktspunkter), mera sällan genom tungans egen
form. I hvarje bildningsläge kan man derjämte få
ett tonande-svagt och ett tonlöst-starkt l-ljud,
alltefter som röstbanden i struphufvudet sluta
sig och den långsamt passerande luftströmmen
sätter dem i regelbunden dallring eller röstbanden
ställa sig /\-formigt och lemna fri genomgång. –
De allmännast kända l-ljuden äro följande: 1)
Vanligt svenskt-franskt-spanskt o. s. v. l uttalas
med tungspetsen stödd mot öfre framtändernas baksida
och tungryggen platt utbredd, så att blott en smal
genomgång lemnas på hvarje sida, samt med sångton. 2)
L-ljud med tungställning som vid vanligt l, men utan
ton, förefaller som ett mellanting mellan h eller
s och l samt förekommer i våra norrländska folkmål
dels i st. f. vanligt l före p, t, k, t. ex. jälpa,
svälta, silke, dels i st. f. tl och sl, t. ex. lill,
liten, vall, vassle, llut, slut (med tonande l
efter det tonlösa), för öfrigt i Isl. hlaða, lasta
o. d., Fr. souffle, siècle (som enstafviga) o. d. 3)
Slaviskt l uttalas med tungspetsen stödd mot öfre
framtändernas baksida (eller mot öfre tandlådorna)
samt tungan hoptryckt från sidorna och utefter hela
sin längd starkt lyftad uppåt, så att på ömse sidor
ett stort resonansrum uppkommer. Det gör på örat
intryck af vokal. Detta l-ljud finnes i ryskan under
tecknet [tecken], i polskan och litaviskan tecknadt med
snedstreck öfver vanligt l, jämväl i katalonskan och
portugisiskan, samt i jakutiskan. I serbiskan har
detta l öfvergått till o och torde i franskan hafva
förmedlat öfvergången af ljudförbindelsen al till au
(t. ex. faux, af Lat. falsus). Som mellanformer
mellan vanligt l och slaviskt kunna anses hårdt
lettiskt l och engelskt l. Ett tonlöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
