Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Köröshegy ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slaviskt l förekommer undantagsvis i ryskan och
polskan. 4) Supradentalt ("halftjockt") l uttalas med
tungspetsen stödd mot främre öfre tandlådorna och
tungryggen utbredd som vid vanligt l. Det förekommer
i svenskan som ersättning för tungspets-r + l,
t. ex. i pärla, sorl, samt är i tyskan och flere
andra språk det normala l-ljudet. Sanskrits l-ljud
har förmodligen varit detta supradentala ljud. Det
beskrifves dock ofta som rent kakuminalt (med
tungspetsen riktad ej mot tandlådorna, utan rätt
upp, och tungans undre sida vänd mot tänderna). 5)
Vårt kakuminala ("tjocka") l, som i hela norra
och mellersta Sveriges samt östra Norges folkmål i
vissa ställningar, antydda genom exemplen öl, tala,
halm, blek, gamla, nyckel, ersätter vanligt l samt
merendels rd (ol, ord, gäle, gärdet), uttalas med
tungspetsen först riktad rätt upp mot gomtaket och
derefter fallande framåt. Före tandljud (t, d, s,
n) sammansmälter det med dessa till supradentala
eller kakuminala ("tjocka") t, d, s, n (gult,
svalde, hals, aln), och i dalmål försvinner det
före läpp- och bakgomljud, t. ex. fok, folk, jåpa,
hjelpa. "Tjockt" l synes hafva funnits redan i vårt
fornspråk och förklarar der vissa ljudöfvergångar
(iu > y). 6) Tonlöst kakuminalt ("tjockt") l
förekommer i norrländska folkmål i sådana fall, då
de efter sina ljudlagar skulle på samma gång hafva
tjockt och tonlöst ljud (jfr ofvan 2), t. ex. stolpe,
folk. 7) Dentipalatalt eller "mjukt" (mouilleradt)
l uttalas med tungryggens främre del stödd mot öfre
främre tandlådorna. Det förekommer i österbottniskt
och herjedalskt folkmål i st. f. långt (dubbelt) l,
i. ex. i stall, fallit, i spanskan (tecknadt ll),
i portugisiskan (tecknadt lh), italienskan (tecknadt
gl före i, eljest gli), i ryskan och serbiskan
(tecknadt [tecken] + mouilleringstecken), i polskan,
litaviskan och lettiskan (tecknadt l eller li),
i ungerskan (tecknadt ly) m. fl. språk. Ryskt
mjukt l står dock på gränsen till vanligt l
och bildas med tungspetsen under svag medverkan
af tungryggens främre del. Bildningsläget för
"mjukt" l kan för öfrigt något variera: ett l med
tungryggen lyftad i j-läget (prepalatalt) skiljer
sig för örat knappast från ett l med tungryggen
mot tandlådorna. "Mouilleradt" l har utan tvifvel
förmedlat öfvergången från l till i i Ital. piano
(Lat. planus), chiaro (Lat. clarus). Fr. "l mouillée"
i t. ex. fille, mouillir innehåller efter nu gällande
(nordfranska) uttal intet l-ljud, utan blott j,
men har tidigare varit verkligt "mouilleradt l"
(vårt vanliga buljong hänvisar på detta äldre
uttal). Teoretiskt kan mouilleradt l betraktas som
vanligt l med palatal biartikulation. Det betecknas
i latinsk omskrifning stundom med l’ (jfr
Mouillering). 8) Tonlöst mouilleradt l finnes i herjedalskt
folkmål i sådana fall, då målets ljudlagar på samma
gång kräfva mouilleradt och tonlöst ljud (jfr ofvan
2), t. ex. bell, betsel; det tecknas i välskan med ll
i ordens början, t. ex. Llewellyn. – Utan synnerlig
olikhet för örat kunna l-ljuden bildas ensidigt
(unilateralt), i det talströmmen framsläppes
blott på ena sidan, till höger eller venster om
tungan. Varieteter af
l-ljud fås genom läpparnas biträde
(labialisering). Samtidigt med att tungan innehar
l-ställning, kunna nämligen läpparna rundas och
framskjutas, hvarigenom l far en u-färg. I nuvarande
svenskan förekommer en sådan varietet af vanligt l
före eller efter och i synnerhet emellan labiala
vokaler, t. ex. mule, mjöllöka. Slutligen kan l,
liksom de vanliga vokalerna, äfven nasaleras, i det
vägen från svalget till bakre näsöppningarna lemnas
öppen (slappt nedhängande gomsegel). Nasaleradt l
påminner om både l och n, men förekommer, åtminstone
i de allmännare kända språken, ej som sjelfständigt
språkelement. L-ljuden uppföras i systemet än
som laterala frikativor, än, jämte r-ljuden, som
tremulanter; det senare oriktigt, emedan vid deras
bildning tungan ej vibrerar sjelfständigt, utan
blott dallrar genom resonans, liksom vid alla öfriga
tonande språkljud. Man tvistar om huruvida l-ljuden
äro vokaler eller konsonanter. Vid somliga höres
otvifvelaktigt ett sjelfständigt friktionsbuller
i munnen, och de äro således konsonanter; andra
äro till sin bildning lika otvifvelaktigt vokaler,
t. ex. slaviskt l.
Huruvida l-ljudet redan tillhört det indoeuropeiska
urspråket eller först senare uppstått ur r är ännu
omtvistadt. Visst är, att de forn-eranska språken
(zend och kilskrifterna) ej hafva något l. L räknas
vanligen till konsonanterna, men kan äfven tjenstgöra
som sonant (stafvelsebildare). I sanskrit upptages
sålunda bland vokalerna ett l med särskildt tecken
(i latinsk skrift vanligen omskrifvet med li eller
l). Det förekommer dock blott i en enda rot, klp,
och bland de nyindiska språken upptages endast
för bengaliskan och mahrattiskan ett särskildt
vokaliskt l. I tsjechiska är l en erkänd vokal. I
många andra språk tjenstgör l blott undantagsvis som
sonant (vokal), så t. ex. i Sv. handel, hvars 2:dra
stafvelse utgöres blott af dl (något e fins icke i det
vanliga uttalet). I stafvelse med annan vokal står l
efter svenska ljudlagar antingen närmast före eller
närmast efter denna, på sin höjd kan det genom r
skiljas från föregående vokal (kärl, sorl), hvarvid
dock i uppsvenskt tal r och l sammansmälta till ett
enda ljud. I ljudförbindelsen lju-, för äldre liu-
(ljuga, ljus m. fl.), har l i svenskan försvunnit
före j och qvarstår i skriften blott som minne af ett
äldre uttal. I den äldsta egyptiska skriften skiljes
ej mellan l och r. Till språk, som alldeles sakna l
höra bl. a. liviskan, japanskan, flere östpolynesiska
språk (Marquesasöarna, Nya Zeeland, Tahiti) och
namaspråket i Syd-Afrika. Lll.
På franska mynt betecknar L myntningsorten
Bayonne. – La. är den officiella förkortningen
för nord-amerikanska staten Louisiana. – log i
algebraiska formler betyder logaritmen för. – Dessutom
förekommer L (l), ensamt eller som begyrmelsebokstaf,
i åtskilliga andra förkortningar:
1. Romerska och latinska taltecken,
namn, titlar och inskrifter
L = 50; L = 50,000
L = Laelius, Lollius, Lucius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
