- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
467-468

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labil ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rådligast att stanna hos desse och deltog1 sedan i
parthiska fejder mot Rom, tills han slutligen blef
tagen till fånga och dödad. – 2. Titus L., romersk
talare och historieskrifvare under Augustus. Hans
skrifter blefvo efter senatens beslut brända
på grund af den alltför starka republikanska
skärpa, som utmärkte dem. Han skall derefter
hafva dödat sig sjelf eller dött af harm öfver
den dittills okända behandling, som hans arbeten
underkastades. Enligt Senecas omdöme var han bitter
till sin sinnesart, likasom i sin framställning. Under
Caligula blefvo L:s’ skrifter åter tillåtna.
R. Tdh.

Labil (Lat. labilis, af labi, falla), som har
benägenhet att falla, osäker. Se Hydrostatik och
Jämnvigt.

Labillardière [-bijardjär], Jacques Julien Houton
de,
fransk naturforskare, f. 1755, d. 1834, företog
vidsträckta resor i södra Europa och Syrien samt
deltog i Dentrecasteaux’ expedition (1791) till
La Pérouses uppsökande. Skrifter: Icones plantarum
Syriae rariorum
(1791–1812, med 58 kopparstick),
Relation du voyage à la recherche de Lapeyrouse
(1800, med atlas), Novae Hollandiae plantarum specimen
(1804–06, med 265 kopparstick).

Labindo. Se Fantoni.

Labiodentaler. Se Dentilabialer.

Labio-labialer. Se Labialer.

Labiologi (af Lat. labium, läpp, och Grek. logos,
lära), läran om förmågan att af läpparnas rörelser
hos en talande se hvad han talar, en förmåga, som
genom öfning kan uppdrifvas ganska högt hos döfva
personer och sålunda i viss mån ersätta det felande
hörselsinnet.

Labitzky, Joseph, böhmisk danskompositör, f. 1802,
d. 1881, grundade 1822 i Karlsbad en egen orkester,
med hvilken han gjorde konstresor till Petersburg
och London, derunder uppförande sina omtyckta
valser, kadriljer m. m. i Strauss-Lanners stil.
A. L.

Labium (Lat.; "läpp"), musikt., kallas hvardera
af de två kanter, som begränsa "uppskärningen"
å orgelns labialpipor (se d. o.).

Lablab, bot., farmak., benämnes ett från
Dolichos utbrutet slägte bland Papilionaceae
R. Br. (kl. Diadelphia L.), som inom de varma
landen har många arter, hvilka äro slingrande örter
eller buskar. L. vulgaris Sav. odlas i Egypten,
der de späda baljorna och de rödaktiga eller
svarta fröna ("Lablab-bönor") äro omtyckta såsom
näringsmedel. Fröna, Semina Lablab, kokta med
saffran, anses verksamma mot bröstlidanden m. m.
O. T. S.

Lablache [-bla’sj], Luigi, operasångare af fransk
härkomst, f. i Neapel 1794, gjorde först iycka som
basbuffo vid San Carlino i Neapel, men öfvergick
senare till det seriösa facket och engagerades i
Palermo, Milano, Venezia, Wien samt slutligen Paris
(1830), der han nådde höjdpunkten af sitt rykte. Han
sjöng ända till 1852 i Paris, London och Petersburg,
hvarefter han drog sig tillbaka i privatlifvet och
dog 1858. Han utgaf en värderad Méthode de chant.
A. L.

Laborant. Se Laborera.

Laborator. Se Laborera.

Laboratorium (af Lat. labor, arbete, således egentl.
arbetsrum). 1. Lokal för anställande af praktiska
vetenskapliga arbeten och öfningar, särskildt
kemiska försök. I Tyskland funnos redan i 16:de
årh. laboratorier för idkande af alkemistiska
försök. De underhöllos af furstarna och kallades
af folket "guldhus". Såsom hjelpmedel vid den
akademiska undervisningen inrättades laboratorier
vid slutet af 17:de årh., så t. ex. 1683 i
Nürnberg. Äfven i Sverige inrättades 1685 af
Karl XI ett laboratorium chemicum, der försök på
bekostnad af statskassan anställdes, och hvars förste
föreståndare var Urban Hjärne. – 2. Byggnad eller
en komplex af byggnader, der ammunition tillverkas.
P. T. C.

Laborde [-bå’rd]. 1. Jean Joseph de L., markis,
fransk bankir och filantrop, f. 1724, förvärfvade
i Bayonne stor förmögenhet genom handel på
Spanien och Vestindien och försträckte regeringen
flere gånger penningar samt erhöll på grund deraf
markistitel. Under amerikanska frihetskriget (1775–83)
lemnade han regeringen 12 mill. francs i klingande
mynt, hvarigenom Rochambeaus undsättningsexpedition
(1780) möjliggjordes. Dels i Paris, dels på de
ofantliga egendomar han inköpt i hufvudstadens
närhet lät han uppföra en mängd slott och präktiga
byggnader. Han utöfvade derjämte en storartad
välgörenhet. Under skräckregeringen blef han för sin
rikedoms skull kallad inför revolutionstribunalet
och anklagades för att hafva stått i förbindelse
med ockrare och sändt en stor del af sin förmögenhet
ur Frankrike. Han dömdes till döden och afrättades
d. 18 April 1794. – 2. Alexandre Louis Joseph de L.,
grefve, fransk arkeolog, den föregåendes son, f. 1773,
d. 1842, erhöll af Napoleon plats i statsrådet jämte
åtskilliga andra förtroendeuppdrag och var 1814 såsom
officer i nationalgardet en af underhandlarna vid
Paris’ kapitulation. Efter 1822 var han i många år
ledamot af deputeradekammaren (för Paris), der han
försvarade de liberala idéerna. L. medverkade till
utbrottet af Juli-revolutionen och var 1830 en kort
tid Seine-prefekt. Han är bekant hufvudsakligen genom
sina konsthistoriska arbeten, såsom Voyage pittoresque
et historique de l’Espagne
(1807–20), ett synnerligen
dyrbart verk med en mängd kopparstick, Monuments
de la France
(1816–36) samt Voyage pittoresque
en Autriche
(1821–22) m. fl. L. är författare
till den bekanta romansen Partant pour la Syrie,
till hvilken Drouet komponerade musiken. – 3. Leon
Emmanuel Simon Joseph de L.,
grefve, fransk arkeolog
och konsthistoriker, den förres son, f. 1807, d. 1869,
var 1828–36 anställd vid diplomatiska beskickningar,
men egnade sig sedan uteslutande åt vetenskapliga
sysselsättningar, hufvudsakligen åt forskningar
i konstens, bibliotekens och boktryckerikonstens
historia. 1845–48 och 1850–57 var han konservator vid
samlingarna i Louvre och blef 1857 generaldirektör
för rikets arkiv. Han utgaf ett stort antal dyrbart
utstyrda arbeten, af hvilka dock flere blefvo
ofullbordade. De förnämsta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:28:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfai/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free