Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labil ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro: Voyage dans l’Arabie Pétrée (1830–33), Voyage
en Orient, Asie Mineure et Syrie (1838–64), Les
ducs de Bourgogne. Études sur les lettres, les arts
et l’industrie pendant le XV:e siècle (1849–51), La
renaissance des arts à la cour de France. Études sur
le XVI:e siècle (1855) och Athénes aux XV:e, XVI:e et
XVII:e siècles (s. å.). 1. A. B. B.
Laborera (Lat. laborare, arbeta), utföra kemiska
försök. – Laborera med (en sjukdom, dåliga
affärer o. s. v.), lida under trycket af. –
Laborant l. laborator, person, som utför kemiska
försök. Det senare ordet är i Sverige särskildt
benämning på den lärare, som leder de praktiska
öfningarna på ett för undervisnings meddelande
afsedt kemiskt laboratorium. Lärjungarna kallas
i detta fall laboranter. Laboranter benämnas för
öfrigt de farmaceuter, som tjenstgöra å apotekens
laboratorier för beredande af kemiska preparat eller
andra läkemedel för apotekens behof.
Labotas (hos Herodotos Leobotes), en af Spartas
äldre, mytiske konungar. Enligt sägnen skall han
hafva varit den fjerde i ordningen af Agiadernas hus
och regerat år 995–958 f. Kr. Under hans regering
sägas stridigheterna mellan Sparta och Argos hafva
tagit sin början med anledning deraf att argiverna
satte sig i besittning af den på gränsen liggande
kuststräckan Kynuria. A. M. A.
Laboulaye [-lä], Edouard René Lefebvre de, fransk
skriftställare, rättslärd och politiker, född i
Paris d. 18 Jan. 1811, gjorde sina studier derstädes
och innehade ett stilgjuteri samtidigt med att hans
namn blef kändt genom arbeten i rättshistoria. 1842
anställdes han såsom advokat vid kongl. domstolen
i Paris och 1849 såsom professor i jämförande
lagfarenhet vid Collége de France. Under andra
kejsaredömet tog L. del i försöken att uppväcka och
organisera en frisinnad opposition, men lät sedan
sin böjelse att följa den "gyllene medelvägen" taga
öfverhand, hvilket gjorde hans politiska hållning
vacklande och bröt udden af hans inflytande. Våren
1870 tog han till orda för plebiscitet och ministèren
Ollivier. Med anledning deraf gåfvo studenterna så
ihållande uttryck åt sitt missnöje, att L. måste för
en tid nedlägga sin professur. I Juli 1871 valdes han
till medlem af nationalförsamlingen, hvarest han slöt
sig till venstra centern. Han uttalade sig d. 24 Maj
1873 mot Thiers’ störtande. I Dec. 1875 valdes L. till
senator för lifstiden. I sin ifver för en konservativ
republik gjorde han i några vigtiga frågor alltför
stora medgifvanden åt högern. Så t. ex. gynnade han
1875 det från jesuiterna härrörande lagförslaget om
den högre undervisningens frihet, d. v. s. frihet att
upprätta ultramontana universitet, och försvarade
i Mars 1880 presterskapets och de religiösa
kongregationernas anspråk. Han dog i Paris d. 25 Maj
1883. – L. kan sägas hafva i Frankrike infört det
förut derstädes försummade rättsvetenskapliga studiet,
hvilket han grundade på tysken F. K. von Savignys
historiska metod. Sitt egentliga skriftställarenamn
vann han dock en bland de ädlaste målsmännen för de
allmänt menskliga idéerna, hvarvid han ej försmådde
att nyttja skönliteraturen till språkrör. Han
omfattade med förkärlek Nord-Amerikas Förenta staters
institutioner och der gällande åskådningssätt samt
belyste genom kontrasten mot dessa skarpt det franska
samhällets brister. Han hyste den förtröstansfulla
åsigten att den mest fullständiga frihet i tal,
skrift och företagsamhet skulle leda till samhällets
bästa. De vigtigaste af L:s vetenskapliga arbeten
äro Histoire du droit de propriété foncière en
Europé depuis Constantin jusquä nos jours (1839),
Recherches sur la condition civile et politique
des femmes, depuis les romains jusqu’a nos jours
(1843) och Histoire politique des Etats-unis (3
bd, 1855–66; "Förenta staternas historia", 1867),
i hvilket verk L. ställer sig värdigt vid sidan af
Tocqueville. Vidare må nämnas Études contemporaines
sur l’Allemagne et les pays slaves (1855), La liberté
religieuse (1856), "Den religiösa friheten", 1870),
de vittra arbetena Souvenirs d’un voyageur (1857; "En
resandes minnen", 1866), Abdallah (1859; "Abdallah
eller fyrväpplingen", 1865, 3:dje uppl. 1881),
en lika skönt tänkt som utförd arabisk berättelse,
den vidtberömda sederomanen Paris en Amérique (1863,
27:de uppl. 1872; "Europa och Amerika", 1864, 4:de
uppl. 1868), Contes bleus (1863; "Folksagor från olika
länder", 1867), Nouveaux contes bleus (1866; "Nya
folksagor från olika länder", 1868) samt Le prince
Caniche (1868; "Kung Pudel", s. å.), en kraftig satir
öfver den moderna polisstaten. L. redigerade 1855–69
"Revue historique de droit français et étranger"
(som äfven sedan med ändrade namn fortgick under
hans ledning), utgaf Montesquieus verk (1875–79),
B. Franklins sjelfbiografi och brefvexling (1866; på
svenska 1868, 2:dra uppl. 1883) och densammes smärre
skrifter (1867; svensk öfvers. 1871). Af L. hafva
dessutom på svenska utkommit "Populära föredrag"
(1870) och "Smärre skrifter" (1869–71).
Labourdonnais [-dånnä]. 1. Bertrand François Mahé de
L., fransk sjöofficer, född 1699, ingick mycket ung
i franska kompaniets tjenst, i hvilken han utmärkte
sig vid flere tillfällen, bl. a. 1724 vid intagandet
af Mahé (hvarför dess namn fogades till hans eget),
och blef 1734 generalguvernör öfver öarna Ile de
France och Bourbon, hvilka båda kolonier han bragte
i ett blomstrande skick. 1740 erhöll han befälet
öfver en eskader i de indiska farvattnen och intog
1746 Madras, men återlemnade det till engelsmännen
enligt kapitulationsvilkoren mot en lösen af 9
mill. livres. Generalguvernören Dupleix vägrade
emellertid ratificera detta fördrag och beskyllde
L. för att hafva förrådt kompaniets intressen,
hvarför denne 1748 hemreste för att rentvå sig från
denna beskyllning, men insattes på Bastiljen och
hölls der fången i flere år utan att få rättfärdiga
sig. Först 1752 blef hans oskuld erkänd och friheten
honom återgifven. Död 1753. Hans minne har blifvit
förevigadt genom Bernardin de Saint-Pierres idyll
"Paul et Virginie", och hans staty restes 1859 i Port
Louis på Ile de France. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
